vallingtrasket

Aaaaargh! Nu har jag hållit på att drittla med Hedda fram och tillbaks till sängen i över en timme. Hon ska absolut ner, men när vi kommer ner så gnölar hon och gnäller, eftersom hon egentligen är för trött för att vara vaken, hon vill inte ha välling, blöjan är bytt - vi går upp, stoppar henne i säng, lägger mig och är precis på väg att glid in i sömnen, så: uäääääh, vi ska ner igen...gaaaah!

Nu har hon lyckats väcka Beppe också, så nu sitter två toktrötta ungar och kollar Alvin och gänget och smetar ner vardagsrummet med banan. Och jag kan väl lika gärna kasta in handduken och sätta på kaffe. Jag ger upp, jag erkänner mig besegrad...de är fan så mycket starkare än jag.

Det närmaste sömn jag kommer komma de närmaste 5 åren är att slå upp det i Wikipedia.

AB Städ & Tvätt idag. Började fint i morse, fick Hedda att somna om efter välling när hon vaknade vid 4, men det krävdes över en timmes kamp. Tror ni jag hade ställt någon klocka? Nope. Har liksom aldrig behövts här hemma de sista 7 åren...naturligtvis försov vi oss och vaknade efter 7. Mina barn är så tröga att få igång på morgonen, så de kräver minst en timme för att liksom komma ikapp sig själva när de är nyvakna. Beppe fick jag inte liv i förrän halv 8. Varför händer aldrig sånt på helgen kan man ju undra?

När jag kom nerklivandes i hallen hade där fallit ett vackert brunt täcke under natten...jag ljuger inte om jag säger att Willy the Rabbit hade kläckt dryga 100 små bruna kulor över hela golvet. Bara till att ställa sig och sopa innan trampet av små barnfötter har gjort mos av alltihop. Kan man sätta byxblöja på kaniner, eller räknas det som djurplågeri? Han har en toalettlåda i sin bur, men han bajsar tamejkatten överallt UTOM just i den, den är sopren. Varför?

När vi väl kommit igång och iväg allihop, skjutsat Vilda till skolan, lekt ute en stund i snöyran när vi kom hem, och så landat inne igen, passade jag på att röja av och städa lite. Att leta reda på saker och flytta saker dit de hör hemma, tar en halv dag nästan. Sen brukar man inte vilja städa efter det, men jag tog mig i kragen och dammsög och svabbade nedervåningen i alla fall.

Jag hittar alltid så intressanta saker när jag städar, oftast i vardagsrummet. Den här gången återfann jag två tandborstar som varit borttappade ett bra tag (mina barn får borsta själva en stund, och ofta lyckas de slarva bort tandborstarna innan det är min tur att borsta - så tar man en ny borste och rätt som det är så har de 5 borstar var)...plus en halv tunnbrödsmacka, prydligt instoppad längst in i hörnet på en hylla under soffbordet. Rätt torr hade den hunnit bli, skulle gissa på 3 dagar. Hittade också en halväten banan, som definitivt såg ut att ha tuggats på utan att ha skalats först, vilket misstänkliggjorde minsta fröken Nilsson. Kom på att det hade legat en banan under vagnen i hallen, som hon måste ha lyckats sno åt sig i morse. Man får vara glad så länge vi inte drar till oss råttor här hemma,med tanke på matresterna som barnen verkar tycka att det är ok att stoppa lite varstans. Exakt HUR tänker de egentligen? Åh. En hylla. Jag lägger min tunnbrödsmacka där så kan jag ta den en annan dag. Eller?

Annars har vi haft trevligt sällskap idag, svägerska plus barnens kusiner har varit här och lunchat med oss, alltid roligt att träffas. Det är skönt att kunna ses oftare nu sen vi flyttade ner. 

Men vi saknar våra Forsbackavänner...Emelie! Andrea! Plus alla barnen! We miss you!

Vilda hade fått matteläxa igår, hon låg lite efter eftersom hon var sjuk förra veckan. De håller på med minus och har precis börjat i en ny bok. Hon blir så arg, så arg, när hon inte kan på en gång eller när det blir fel. Hon vill inte ha hjälp och man får inte förklara, hon blir så ilsken och besviken på sig själv att hon vill riva sönder boken för att hon inte kan.

- Men Vilda, det är ju inte meningen att du SKA kunna det här än, det är ju meningen att du ska lära dig...

- Jag ska VISST kunna!

- Men vännen, då skulle du ju inte behöva gå i skolan alls....

Jag försökte, men hon blev bara ännu surare. När hon lugnat sig lite, satte jag mig en stund med henne på sängkanten. Hela hennes väsen utstrålar surputunderläpp när hon är på det humöret. Man tror man ska få en elstöt bara av att röra henne. Jag satte mig i alla fall och bad henne tänka efter vad det var som gjorde henne så arg när hon inte kunde.

- Vet du mamma, jag vill inte ha så mycket minnen! De stökar bara till och det finns inte plats att tänka när jag ska räkna matte! De bara surrar runt så här och här och här!

Hon visade demonstrativt med fingrarna snurrande runt huvudet. Skruttan. Hon har alltid haft ett hästminne, hon kan läsa något, se något på tv, lyssna när någon berättar...och i 9 fall av 10 kan hon återberätta med alla detaljer. Hon kan se helt okoncentrerad ut när någon berättar något, som att hon inte lyssnar alls - greja med något annat, flacka med blicken...men i själva verket tar hon in nästan allt. Förutom om man skäller, då slår larmet på och grindarna går upp, då kan hon inte återge något alls som sagts. Hon har dessutom ett väldigt komihåg på platser och vägar dit. Här har vi varit, eller här har vi åkt förut, kan hon säga fast det är jättelänge sen.

Vi pratade en stund till, när hon var lugn - och hon uttryckte att hon har svårt att sortera, alla minnen finns där samtidigt, som ett brus. Hon kan inte stänga av utan alla delar jobbar samtidigt - och då blir det naturligtvis extra svårt att koncentrera sig på matte. Klart att hon blir arg, vem skulle inte bli det till slut. Det vet man ju själv hur irriterande det känns om det är alltför rörigt omkring en, alltför länge. Och hon har detta pågår ständigt, fast ännu värre: inne i sitt huvud. 

Mör. Bra början på jobbveckan, Hedda fick för sig att hon skulle vara vaken mellan 23 och 02 i natt...men det gick ändå bra idag trots bara 3 timmars sömn - jag klantade mig inte helt på provjobbet i alla fall:)...tycker mest synd om Hedda, hon har det lite tufft nu, vägrade somna i kväll med, hon tror nog att jag ska sticka om hon råkar somna. Så övertrött, men kämpade som en gnu för att inte falla igenom, klättrade på allt tills för en liten stund sen. Jag fattar bara inte hur hon orkar hålla på. Och Beppe hade somnat framför TVn när Morfar, han och Hedda kommit hem från dagis, så han var inte heller lättnattad i kväll. Skulle verkligen ha behövt narkosmjölk ikväll (sövande föda, se tidigare inlägg).

Det var skönt att få umgås med vuxna människor idag som omväxling - ser fram emot i morgon. Men trött. Sååå trött.

Vilda och Beppe är i luven på varandra konstant. De är lika goda kålsupare och retstickor båda två, men Vilda kanske är strået vassare. Beppe kan stå och greja för sig själv, helt fridfullt, så är hon där pilsnabbt, rycker tag i något, säger något retsamt eller tjuvnyps - och han häver upp ett illvrål direkt, sen är bråket i full gång. Det är tärande, nötande, de ständiga bråken, för oss alla.

Idag var avundsjukan ett faktum. Beppe hade fått Hockepulver av en kompis som han hade sparat till idag, vilket var det mest fruktansvärda, mest orättvisa, någon blivit utsatt för någonsin. Att Beppe hade och inte Vilda! Att Vilda ett oräkneligt antal gånger kommit hem med både det ena och det andra i gottepåsen efter olika kalas, det hörde absolut inte hit (dock ska det varmt påpekas att Vilda av egen fri vilja glatt ibland delat med sig till båda sina syskon).

Så när väl Hockeypulvret togs fram idag och Beppe tänkte börja slaska i sig, hördes både grymtande, suckande och stönande från storasysters håll (hon hade annat godis, men hade fått hockepulver på hjärnan).

- Får jag smaka?

- Det är så lite kvar!

Rynkade ögonbryn, ett lätt gnällande, riktiga blängögon (troligen det som förr kallades onda ögat), från Vildas håll.

- Okej, du får smaka!

Dosan åkte ner på bordet, mittemellan de båda, locket av, sen följde en lång stund av ljuv tystnad medan två pekfingrar ömsom blöttes på tungan, trycktes ner i det hett eftertraktade pulvret och sen njutningsfullt stoppades i munnen igen. Inget gruff, ingen pekfingerfight, inget slagsmål om turordning. Mitt i alltihop, lägger Vilda armarna om sin lillebror och ger honom en ordentlig kram, det händer ytterst sällan. Mitt hjärta bara smälte, den värme som spred sig är obeskrivbar.

- Varför gråter du mamma?

- För att ni är så fina.

- Men ska du inte vara glad då?


Lite senare satt Vilda och gosade med Willy the Rabbit ( en RIKTIG KANIN!!!...för de som undrar...)

- Du är så söt! Min fina, fina sötnos!

Beppe stod en bit bort och slängde låååånga blickar, axlarna åkte upp till öronen och sen kom det:

- Du älskar kaninen mer än mig, du bara håller på med honom!

Det är så vansinnigt, vansinnigt svårt att hålla sig ibland. Och det är så vansinnigt, vansinnigt häftigt, att vara en del av allt det här. Att finnas här. Liv.

För ett par veckor sen kom jag in i badrummet och fick se Beppe stå och noggrannt tvätta alla skrymslen och vrår på handfatet med sin tandborste. Jag förklarade om baciller och hur äckligt det är att stoppa den i munnen sen, och talade om att han ABSOLUT inte fick tvätta handfatet med sin tandborste igen.

Idag klev jag in i badrummet och får se Beppe minutiöst stå och tvätta handfatet med MIN tandborste...skönt att se att han faktiskt lyssnar påvad jag säger ibland, för jag sa ju faktiskt inget om att han inte fick använda någon annans...

Nu funderar jag lite över hur många gånger han använt min som jag inte vet om...och om han städat fler saker. Kanske lika bra att inte veta...

Sen är det ju tacksamt att han gillar att städa.

Ooooh yeah. Stortjejerna hade hysteriskt kul igår kväll, de fnittrade åt precis allt. Vid 21.30 fick de krypa in o kojan och lägga sig, då hade Hedda redan blivit väckt ett par ggr av intensiteten i skrattandet...men somnade gjorde de förstås inte förrän 2 timmar senare...moahahah, ska snart väcka dem, Frida ska på handboll och blir hämtad vid 9.

Hedda hade tokhosta inatt, vaknade 3-4 ggr, fick välling redan vid 1, tänkte att då kanske hon sover på morgonen, eftersom hon somnade sent...men Beppe hade andra planer, han kom in och lade sig vid 4, sen vaknade båda till vid halv 6, aptrötta egentligen, men råkade se varandra - och då är det naturligtvis kört. Bara att gå ner med båda två. Satte på TVn, med förhoppningen att få dimma bort en stund i soffan, men det blev först bråk om en ballong, sen skulle båda absolut ha mössor och vantar på sig, Hedda ville flytta möbler, det kivades om platser, sen välling igen...VAR kommer energin ifrån, den tryter liksom aldrig? Nu håller de på att trakassera stackars Willy, försöker tvångsmata honom med hö...fortfarande med termovantarna på sig. Och öronmuffar.

Själv sitter jag och funderar lite på hur jag ska kunna göra en toppenbra provvecka på nya jobbet med den här dygnsrytmen och sömnkvoten...men, det löser sig, som vi brukar säga. Det kan ju inte vara svårare än att driva runt ruljangsen här dygnet runt...

Och ärligt talat, jag ser fram emot pendlingstiden, wow, 2 timmars avkoppling om dan:D...synd bara att jag inte har musik i bilen.

Idag blir det en fin dag. Vilda har tid hos tandläkaren mitt på dan, så jag passade på att ta ledigt från skolan åt henne hela dagen. Så nu på morgonen är det bara de små som ska iväg för sista inskolningsdagen, sen har Vilda och jag 4 timmar tillsammans bara vi två...ja, och så tandläkaren då. Har längtat (inte efter tandläkaren), vi har inte haft en stund ensamma på nästan två år. Tror vi letar oss ner på stan och tar en fika, kanske går till biblioteket en sväng - det kan vara skönt att få titta i lugn och ro utan att bli störd av en terrier och en bulldog hela tiden.

Apropå djur...kunde ingen ha sagt att Willy är den mest framstående bajsmaskinen i universum? Han har haft lov att göra barnen sällskap i vardagsrummet, eftersom han "bara bajsar i buren"...men han har gjort vår lurviga, mysiga matta till sin personliga toalett. Dammsög den igår, det bara smattrade i dammsugarröret. Så nu kör vi en lockout - han får inte komma in där längre. Han ställer sig mot glasrutorna i dörren, krafsar lite med sina små tassar och tittar bedjande på oss med cockerspaniel-ögon, fast han ska föreställa vara kanin. Han är en riktigt sällskapssjuk liten herre. Vilda försöker hoppa hinder med honom. Han hoppar ett par ggr över, sen blir han uttråkad, då tar han resolut hoppribban mellan tänderna och slänger iväg den. Samma temperament som resten av småfolket här hemma.

Vi ska hämta Vildas bästa kompis på skolan vid ett, sovaöver-dag idag. Har lovat tjejerna att bygga en filtkoja som de ska få sova i. Bara ett aber, den ena vill ha lampan tänd när hon sover och den andra vill ha kolsvart i rummet. Ska bli intressant att försöka hitta en lösning på det dilemmat. Ungefär som att försöka skipa fred i Mellanöstern.

Vilda saknar sin allra bästaste bästis från Forsbacka, Alva - de lekte varje dag, gick i samma klass och så bodde vi grannar. Det är svårt att ersätta. De blev osams ungefär 10 ggr om dan, gick in var för sig och smällde i dörren, "jag ska aldrig mer leka med Alva/Vilda, hon är inte min bästis längre". Sen gick det 10 minuter, sen plingade de på hos varandra igen. Ibland gjorde jag och min "bästis", Alvas mamma, likadant bara för att påvisa det absurda i att bli osams hela tiden. Det var ju jättefnittrigt såklart, om mammor gjorde lika. Jag kan inte komma ihåg att jag blev osams med tjejkompisarna när jag var liten, med lillebror - ja, vi bråkade och slogs jämt, men med kompisarna vet jag inte. Ledsen kunde man kanske bli, men jag tror att jag drog mig undan istället för att bråka. Jag trivdes bra på egen hand, stängde in mig och läste eller ritade. Eller bara fantiserade. Nu är jag så indoktrinerad på barnen att jag har svårt att finna ro om jag blir ensam en stund - jag vet att den finns där någonstans, men jag måste leta mig tillbaka till den. Tror det tar lite tid och kräver mer ensamma stunder än de som står till förfogande.

Nu skriks det från vardagsrummet. Beppe och Vilda kan inte låta varandra vara, det bråkas konstant. Suck...in och medla...eller, som det brukar bli, i ett försök att överrösta dem och få dem att stanna upp och lyssna , själv vara den som skriker högst av alla till slut. 

Vilda skämdes för sin mamma idag när jag lämnade henne på skolan. När vi klev ur bilen fick hon se att jag hade två helt olika skodon på mig. En lång stövel och en känga...det var en överraskning för oss båda. 

- Mamma! Du har olika skor på dig!

- Åh. Vilken tur att båda är svarta! Och vilken tur att jag i alla fall har alla tre barn med mig, eller hur? 

- Men mamma!

Sen var hon väldigt noga att tala om för fröken på en gång, att vad tokigt, mamma har olika skor - så att det blev en kul grej och inte något som andra skulle se ändå och viska om.

När jag sen släppt av Beppe på hans dagisavdelning och står och klär av Hedda på hennes avdelning, så upptäcker jag när jag fått av overallen att hon är ut och in idag...hennes kläder alltså. Sömmarna löpte jättefint på utsidan av bodyn. Byxorna var rätt. Ett rätt av två kan väl inte vara fel?  

Där går den där morsan med tre ungar som går i olika skor och som inte ens kan klä på sina barn ordentligt! Shit happens. Tur det inte var första jobbardagen idag, hade känts liiite jobbigt att gå i olika skor första dagen i alla fall. Sen när de väl känner mig kanske jag kan komma undan med det. Eller förresten, det kanske hade varit lika bra att sätta ribban på en gång. Varför hymla?

Det var en stormig morgon, om man uttrycker det så. Den som varit mest obstinat hittills har ju varit Vilda, hon har tagit längst tid på sig, vägrat gå, blivit arg på strumpor, skor, fleecetröjor. Nu har hon lugnat sig, hon sköter sig superbt på morgonen...vilket lämnar mer utrymme för nästa att börja krångla. Nu är vi inne i en riktig Beppebråkarfas. Fyra år och kan själv, vilket är jättebra. Men han blir t o m arg om man så bara frågar om han vill ha hjälp. Och även om han KAN själv, så kommer han liksom aldrig igång. När vi andra är påklädda och klara, och står och svettas i våra ytterkläder, har han inte ens gjort byxlåset klart.  Även om jag försökt sätta igång honom en stund före oss andra. Han hittar saker att pilla på, måste bara, ska göra det här...jaja, jag ska mamma!

I morse ställde han sig på en massa kläder och vägrade flytta sig. När jag försökte pilla loss Heddas fleecetröja under hans fötter halkade han såklart omkull och slog dessutom i huvudet - det är också en grej just nu, han SLÅR sig på allt, hela tiden. Och hans ljuva stämma är rätt påträngande när han tar i och riktigt BUUUÄÄÄHH!!! ända från tårna. Sisådär en hundra gånger om dan. I morse hatade han sin mamma, älskade sin pappa och skulle aldrig nånsin mer krama mig. Så stod vi där, 10 min innan Vilda började...och han var inte klädd. Skulle bara hinna få på honom ytterkläder, baxa ut alla till bilen och hinna köra till Vildas skola på 10 min. Inte konstigt att man åker i olika skor då...konstigare att man alls har fått på sig två skor över huvud taget.
 

Fick ett bakslag idag. Kommunen har tydligen beslutat, att om man jobbar i Örebro, så tar det exakt EN timme att åka till Lindesberg och hämta barnen på dagis - oavsett väglag, om bilen behöver skrapas, om det är mitt i rusningstrafik, om man har barn på fler ställen att hämta, eller var i Örebro man jobbar. Och då ska barnen alltså vara påklädda och ha lämnat lokalen efter precis den timmen - så i praktiken innebär det att man har 45 minuter på sig att ta sig till dagiset.

Jag hade lämnat in att det skulle ta 1,5 timmar - för jag tänkte hämta Vilda först, hennes fritids är nämligen på vägen hem och dagiset ligger precis där vi bor. Så då kunde vi parkerat bilen och gått hem från dagis direkt. Men så tänkte inte kommunen - de tänkte att jag istället ska åka occh hämta Hedda och Beppe först, ta med dem i bilen, lasta in vagnen i bilen, sen åka och hämta Vilda, ta ur alla barn ur bilen så att de följer med in och hämtar Vilda, sen spänna fast alla barn igen och åka tillbaka till där vi bor (och där dagiset ligger...), ta ur alla barn ur bilen igen, lasta ur vagnen och knalla hem. Detta efter att de tillbringat 11 timmar på dagis...och är jättepigga och samarbetsvilliga. Jippi. Och jag kanske måste göra likadant på morgonen med...åka iväg och lämna Vilda först, släpa runt på alla barn och lasta i och ur flera gånger, åka tilbaka hem igen till dagiset, lämna av, åka tillbaka IGEN förbi Vildas fritids som är på väg till jobbet...istället för att smidigt lämna de små först.

Sjukt. Sjukt sjukt sjukt. Jävla skitkommun. Kan det inte finnas dispens för ensamma mammor? Kan någonting, någon gång, få vara lite enkelt. Snälla? Jag känner att jag bara inte orkar mer nu.

Visst är det så, att inskolningen är mer för föräldrarnas skull än barnens...det är svårt att vänja sig av med att inte stå i barnens centrum hela tiden:S 

Åh. Idag slog det mig som en hammare i skallen. Nu börjar allvaret, jobbkarusellen, livskarusellen. Gick ifrån Hedda idag på dagiset, hon blev jätteledsen. Och så vet jag att jo du lilla vännen, här ska du tillbringa mer vaken tid än vad du kommer göra med din mamma i fortsättningen. Ska det verkligen vara så? Jag ska ruska liv i dem tidigt på morgonen, släpa iväg dem nästan direkt till dagis, där ska de tillbringa precis hela dagen, sen bli hämtade av en trött och stressad mamma vid 18 på kvällen; stressad eftersom hon måste hem och laga iordning mat så de får i sig något att äta, så de kan komma i säng så fort som möjligt eftersom de ska upp tidigt nästa dag.

Jag måste säga att det känns sisådär. Näe, inte ens sisådär - just idag känns det skit. Det ska bli kul att jobba (om jag nu får jobbet), få andra intryck och annan stimulans - men det skulle kännas bättre med inte fullt så långa dagar. Vi får se var det hamnar.

Hedda fattade redan i morse vad som var på gång.

- Ska vi gå till dagis Hedda?
- Neej (kom det blixtsnabbt och VÄLDIGT bestämt).
- Ska du äta och sova där idag? (entusiastiskt med ljus och glad röst)
- Nej (ännu snabbare, väldigt kort och ännu mer bestämt).

Sen har hon ett sätt att titta på en avfärdande och lite nedlåtande, ungefär som att hon vill säga "lilla mamma, det ska vi allt bli två om, vänta du så får du se vem det är som bestämmer egentligen". Men det är ändå en kämparblick, en styrkevisning. Blicken hon ger när jag går ifrån på dagis är långt ifrån den, det är verkligen en "det här ska jag ALDRIG nånsin glömma, din SVIKARE!!!", en övergiven "det trodde jag aldrig om dig"- blick. Usch. Jo, jag VET att hon är glad sen en stund efter, men vad tänker hon egentligen om alltihopa?

Men. Jag kan ju bara, bara försöka ställa in mig på att det blir bra alltihop. Acceptera läget som det är och tro att det blir fint. Måste försöka finna ro i det. Att vi kommer må fint allihopa.

Det blir fint allting. Dagens mantra.

Men vad är det egentligen för samhälle vi byggt upp, när allt måste vara ett hetslopp och en karusell? Hämta, lämna, skynda, bråttom.
Nu sitter jag och funderar på om jag ska lägga mig och slappa/meditera/läsa, eller om jag ska röja, byta lakan och tvätta. Suck.

Hemma en sväng nu i halvlek. Lämnade Vilda på skolan i morse, sen vidare till dagis med de andra två. Beppe avlämnad först på sin avdelning, 3:an, och så in på 1:an, Heddas nya ställe. Jag var kvar mellan 9 och 11 idag, sen skulle jag gå hem en timme och Hedda stanna och äta innan jag hämtade henne igen. Hon visste så väl, jag såg på hennes blick när vi gick ut på gården en stund innan jag skulle gå - blängde lite halvsurt och övergivet långt innan det var dags att säga hej då. "Jaha ja, jag vet nog. Du tänker minsann gå och lämna mig här, med en massa folk jag inte känner...men visst, gå du bara, jag klarar mig nog ska du se. Dumpa mig du. Min mamma, min mamma ska gå ifråååån mig...Usch, jag vill inte ens titta på dig! Låt bli mig sa jag...din svikare!"

Det hade gått bra när jag hämtade henne, men hon var helt slut...bäddade ner henne i vagnen, hämtade Beppe, och nu är vi hemma igen och väntar på att hämta Vilda vid 14. Idag tänker jag ta bilen, orkar inga bajskorvar idag....och så måste vi handla lite ändå. Passar på att tvätta lite och plocka disk när vi är hemma nu, sen måste jag märka grejor och kläder när vi kommer hem igen, nu börjar dagisallvaret nästa vecka. Hjälp, vad konstigt det känns!

Hedda fortsätter trakassera stackars Willy. Så fort ingen ser stjäl hon morötter och knäckebröd ur hans matskål och stoppar i sig, man märker det när hon kommer och spottar och fräser för att det följt med höstrån och kutterspån i tuggorna...mums. I morse satt hon förnöjt med hans vattenflaska och smuttade framför TVn, blev jättearg när jag tog den och satte tillbaka den på buren. Var lite halvbekymrad över att Willy skulle skräpa ner överallt, men det är inte han...det är Hedda som är värst, igår kväll tog hon resolut stora grabbnävar hö och bar in i köket, slängde på golvet och tänkte bygga ett fint litet bo åt sig. Hon hann en bit på väg innan jag kom på henne.

När vi skulle göra rent buren idag, var hon med och slet i precis allt, lyckades ha ut bajslådan, matburken...när jag sjasade bort henne gick hon istället in i köket, drog fram en stol och klättrade upp på diskbänken - där hittade hon andra intressanta saker, bl a en full kaffemugg som man kunde hälla ut över hela diskbänken och ner över skåpen, sen doppa hushållspapper och annat gojsigt i. Hon är, jämfört med de andra två, i en klass för sig. De andra, framför allt Vilda, har verkligen haft mycket fuffens för sig - men Hedda tar priset. Det går i 190, man hinner bara städa upp sista röran hon ställt till och så vänder man sig om, så har hon hittat på något nytt.

Vad månde bliva? Finansminister?

Framgång. Första inskolningsdagen gick lysande. Beppe inledde en aning blygsamt men tog sig snabbt så pass att jag kunde harva vidare till småbarnsavdelningen med Hedda. Hon kutade ifrån mig ganska på en gång, rockade loss ordentligt på sång/fruktstunden och fann sig otroligt fort, trots att hon är minst på stället. Mammas tös, anpassningsbar ( tänker på alla somrar jag festivaljobbat, när man sovit i mattält, på lastbilsflak, inte duschat på flera dagar och nyttjat överladdade bajamajor...när man har gått upp och dragit igång och krängt käk två timmar innan man gått och lagt sig - och ändå tyckt det varit skitroligt). Ingen sätter sig på Heddaliten, hon pular runt för sig själv och river ifrån ordentligt om någon går över gränsen, drar av en salva som ingen förstår ett ord av, men där innebörden är rätt tydlig ändå. I morgon ska jag gå ifrån en timme så ska hon stanna och äta. Det blir kanon.

När vi väl kom från dagis vid halv 12 var det bara att skynda hem och pula i Beppe och Hedda lite äta - Beppe hade hunnit komma in i sin nufårjagsnartettutbrottprataintemedmigtittainteenspåmigsajag!-fas, eftersom han var hungrig. Då får han explosiva utbrott om man erbjuder hjälp med ytterkläderna och om man inte erbjuder hjälp med ytterkläderna. Hur som alltså... Ätna och klara vid 12, Heddaliten jättetrött, så på med overallen och allt annat (tredje gången för dagen) och i vagnen, somnade på 5 minuter. Så eftersom Hedda sov så gott i vagnen, bestämde jag oss för att GÅ och hämta Vilda på skolan, hon slutade 13 - istället för att väcka Hedda och lyfta in henne i bilen. Det tar 20 minuter att gå med Hedda i vagnen och Beppe på ståbrädan. Det gillades INTE av fröken 7-åring. Hon hann få ett spel redan när jag talade om att vi skulle gå hem.

- Jag tänker inte gå, jag tänker åka bil! Du får gå hem och hämta bilen! JAG TÄNKER INTE GÅ!!!

- Jag går ut och väntar, svarade jag bara, började skratta inuti.

När hon väl kom efter, ville hon ha hjälp med vantarna. Tittar på mig, kastar sen vantarna på marken och tycker att jag ska plocka upp dem.

- Nej Vilda, vill du ha hjälp med vantarna kan du inte kasta dem på marken, du får plocka upp dem själv.

- DU ÄR EN BAJSKORV!!!

Vad svarar man på det? Drar upp en rulle toapapper ur fickan och försöker torka bort sig? Hem kom vi i alla fall, det som tar 20 minuter att gå på ditvägen tar trekvart attgå hem när Vilda trilskas. Hon släpar benen efter sig, det är så JOBBIGT att gå, när det är vinter och man måste ha alla kläder på sig, tror hon gnällde konstant i 45 minuter. När vi kom hem ville hon prova sina nya skidor. Nu har hon varit ute och åkt skidor i snart 2 timmar...med alla kläderna...inte ett dugg jobbigt....

Vi var också ute och lekte en lång stund när vi kom hem, för första gången på flera veckor känns det som. Det var så förbaskat skönt, Hedda njöt verkligen, hon skrattade så hon kiknade när vi busade i snön. Det är så gott att höra. Det väger upp bajskorven:D

Idag är det inskolning på nya dagiset. Alltid lika spännande. Sitter och försöker komma på ett bra sätt att ta upp hygien på dagiset ganska snabbt utan att var en gnällig förälder...upptäckte när vi var där och hälsade på att alla barn hade en gemensam handduk inne på toaletten...över 20 st 4-5åringar som ska torka sig på samma handduk efter uträttat ärende och "tvättade händer" med varierat resultat, som bäddat för magsjukespridningar. Pappershanddukar är att föredra.

Sitter också och klurar på hur jag ska lyckas skola in två barn samtidigt på två olika avdelningar...men det ger sig nog, jag får väl klona mig. Jag är ju van vid det. Haha...då blir jag dubbelt så dryg på nya dagiset med.

Visst är det egentligen helt fantastiskt? Att höra tillsammans med 3 små människor som förlitar sig fullständigt på att jag ska finnas där för dem, no matter what. Att de vill höra ihop med mig (som om de skulle ha något annat val, stackars satar, moahahaha ) Jag låter den vetskapen linda sig runt hjärtat som bomull idag. Vi. Vi hör alltid tillsammans.

Vi ska förresten åka och hämta vår nya familjemedlem idag - vi ska få ta över en kanin från en kompis. Jag hade inte tänkt säga något förrän precis när vi träffade kaninen, men vem kan hålla sig - jag var bara tvungen att berätta igår kväll. Vilda är salig. Det känns bättre att introducera en vuxen kanin i ett hem med tre vildbasare än en stackars förskrämd kaninunge. Det här är en rejäl kaninkille, van vid barn och nyfiken och kelig. Det blir jättebra. Men vi har inte klurat ut riktigt var vi ska flytta Heddas lekhörna, kaninen kommer nämligen få ta över hennes utrymme under trappen i hallen...han ska få springa fritt i kök och hall, han är van vid att ha yta att röra sig på. Det blir lite merjobb, men jag tror barn växer av att ha djur - och så mår de gott med.

Och så får ju jag också någon att kela med. När inte barnen vill. Stackars lilla kanin. Det är tur den inte vet vad som väntar den.

Åter i gamla gängor, hade smekmånad på en timme ungefär med barnen igår, sen gick vi ut hårt och började med trappstamp och en rejäl dörrsmäll av arg Vilda (eftersom jag råkade nämna att jag har en överraskning på lördag och vägrar ge ledtrådar)...sen vägrade Hedda somna eftersom syskonen var hemma igen, Beppemannen sprang upp och ner efter läggning och Vilda "kunde absolut inte somna" förrän klockan blev efter tio. Upp i morse, efter krångelnatt med Hedda, som trots vaken en timme inatt prompt ska gå upp 5. De andra vaknade vid halv 7. Första skoldagen, kläder förberedda och framme: vi har en regel...kläder ska tas på direkt de tas emot, annars har strumpor, kalsonger och trosor en förmåga att krypa iväg, lägga sig och självdö någonstans och vägra hittas någonsin igen. Minst 10 gånger sa jag till Beppe: NU! klä på dig NU!...sen gick det en kvart och så kommer han och talar om att kalsongerna är borta. Då brast mamman trots goda föresatser. Sen det vanliga, återkommande hårborstebråket.

Mamman: har du borstat håret Vilda?
Vildan: nej
Mamman: men gör det då
Vildan: jag ska bara...
Mamman: nej, borsta håret nu är du snäll.
Vildan (gnälligt): men jag vet ju inte var hårborsten är ju!
Mamman: den är förmodligen där du lade den sist.
Vildan: morr
Mamman: du har för fasiken 5 hårborstar, om du lägger dem på samma ställe igen när du borstat klart så skulle det inte bli så här! Vi har bott här i ett halvår och du vet fortfarande inte var du har dina hårborstar blablablabla....
Vildan: MORR

Samma replikskiften varje morgon. Mamman tjatar, Vildan vägrar lyssna, mamman vägrar lyssna på Vildan. Varför, kan man undra? Det hjälper ju inte ett skit. Någon skulle behöva ta ett snack med den där mamman. Undrar om Grannfejden kan åta sig ett sånt här projekt?

Sen lyckades Vildan tappa glaset i golvet mitt under kalsongbråket med Beppemannen, så mamman fick skynda sig att plocka skärvor och dammsuga innan Hedda klampade rakt igenom. Mamman lyckades göra detta utan att bli arg, trots en flisa i fingret, men hon kunde inte riktigt låta bli att klämma ur sig: hur kunde du tappa glaset? Hade Vildan vetat detta så hade hon förmodligen inte tappat glaset.

Det är inte barnen som är dryga...det är den 38-åriga mamman som vägrar komma ur sin trotsålder. Men det vägrar hon erkänna för barnen.

Men hon kan vara rätt bra emellanåt hon med, mamman. Tänk er. Att få på alla barnen fleeceunderställ, sockor, hatade vinterkängor, avskydda tjockmössor, overaller och vantar och få ut alla till bilen, UTAN att bli arg. I 20 minusgrader. Säger bara en sak. Nobels fredspris. Efter att vi droppat Vilda på skolan åkte vi och köpte 40 strutglassar...vi tyckte det passade i det här vädret....vi skulle faktiskt till "gamla" dagiset och säga hej då. Väl där fanns bara 3 barn där idag - men Beppe fick i alla fall bjuda på glass, stolt som en tupp. Det är viktigt, att få känna att man är den som bjuder kompisarna, emellanåt. Då känner man sig stor och snäll. Precis som Bamse. 

Vet ni vad gullungen sa idag? "Mamma, jag önskar att jag får ett kuvert med pengar idag" (han fick det i julklapp av farmor o farfar). Varför då, undrade jag..."jo, då skulle jag köpa en klänning till dig...och ett halsband". Älskade barn...så vacker du är.

Åh...idag kommer Vilda och Beppe hem:). 10 dagar utan varandra, så länge har vi aldrig varit ifrån varandra. Nu går jag och trampar och väntar, ska hämta dem på stationen 13.30...om det inte bli förseningar, snökaos i Gävle lät det som. Det pirrar i mig, känner mig nästan förälskad - jag längtar, längtar, längtar. Men det har varit skönt, att få längta - och att återhämta sig lite. Nu börjar en ny era, en ny tid - på måndag blir det inskolning på nytt dagis, snabbinskolning. Veckan efter är det rivstart - barnen går från att ha varit 15 timmar i veckan på dagis till 55....11 timmar per dag. Min provvecka på Pool Media - får jag jobbet kommer våra veckor se ut så ett tag framöver, hade varit önskvärt med lite kortare dagar, men hallelujah vad glad jag skulle bli för dagtid...och INGA helger!

För Vildas del är det inga problem, som hon har längtat efter att få börja på fritids - ALLA andra går ju där! Hon har vackert fått gå hem efter skolans slut, till sin stora förtret, eftersom jag varit föräldraledig. Hon vill vara kvar där kompisarna finns. Men för Hedda och Beppe kan det bli mastigt - vi får se vad framtiden bär i skötet. Det kommer att bli bra, jag känner det i magen. Spännande.

Fick pappren från familjerätten idag, ska bara skrivas på av mig och barnens pappa. Barnen ska åka dit var tredje helg, han hämtar och lämnar, lov fördelas enligt överenskommelse, men minst 4 veckor på sommaren hos sin pappa ska de få. Konstig man är - när vi bestämde att han skulle hämta barnen var tredje fredag - så tänkte t o m jag att oj, så besvärligt för honom...ska han ta tåget hit var tredje fredag, gå från stationen och hämta upp både Beppe och Vilda på dagis och skolan, sen tillbaka till stationen och åka med dem på tåget...oj, vad snällt att han kan tänka sig det...haha...och vad har JAG gjort det sista året? Släpat runt på tre barn, varje morgon, dessutom skött en bebis helt på egen hand med vaknätter, bajsblöjor och hela konkarongen. Gått omlott och vikit sig dubbel för att få allt att gå ihop - ÄNDÅ känns det som om barnens pappa STÄLLER UPP om han gör sig besväret en gång var tredje vecka. Det är ju för fan sjukt! Och jag ser mig som en jämställd människa...och får ÄNDÅ automatiskt den känslan. Fy vad indoktrinerade vi är.

Hur ska det här samhället, vi, någonsin kunna behandla mammor och pappor likvärdigt? Åt båda håll?