Höjden av lycka

Vilda och Beppe är i luven på varandra konstant. De är lika goda kålsupare och retstickor båda två, men Vilda kanske är strået vassare. Beppe kan stå och greja för sig själv, helt fridfullt, så är hon där pilsnabbt, rycker tag i något, säger något retsamt eller tjuvnyps - och han häver upp ett illvrål direkt, sen är bråket i full gång. Det är tärande, nötande, de ständiga bråken, för oss alla.

Idag var avundsjukan ett faktum. Beppe hade fått Hockepulver av en kompis som han hade sparat till idag, vilket var det mest fruktansvärda, mest orättvisa, någon blivit utsatt för någonsin. Att Beppe hade och inte Vilda! Att Vilda ett oräkneligt antal gånger kommit hem med både det ena och det andra i gottepåsen efter olika kalas, det hörde absolut inte hit (dock ska det varmt påpekas att Vilda av egen fri vilja glatt ibland delat med sig till båda sina syskon).

Så när väl Hockeypulvret togs fram idag och Beppe tänkte börja slaska i sig, hördes både grymtande, suckande och stönande från storasysters håll (hon hade annat godis, men hade fått hockepulver på hjärnan).

- Får jag smaka?

- Det är så lite kvar!

Rynkade ögonbryn, ett lätt gnällande, riktiga blängögon (troligen det som förr kallades onda ögat), från Vildas håll.

- Okej, du får smaka!

Dosan åkte ner på bordet, mittemellan de båda, locket av, sen följde en lång stund av ljuv tystnad medan två pekfingrar ömsom blöttes på tungan, trycktes ner i det hett eftertraktade pulvret och sen njutningsfullt stoppades i munnen igen. Inget gruff, ingen pekfingerfight, inget slagsmål om turordning. Mitt i alltihop, lägger Vilda armarna om sin lillebror och ger honom en ordentlig kram, det händer ytterst sällan. Mitt hjärta bara smälte, den värme som spred sig är obeskrivbar.

- Varför gråter du mamma?

- För att ni är så fina.

- Men ska du inte vara glad då?


Lite senare satt Vilda och gosade med Willy the Rabbit ( en RIKTIG KANIN!!!...för de som undrar...)

- Du är så söt! Min fina, fina sötnos!

Beppe stod en bit bort och slängde låååånga blickar, axlarna åkte upp till öronen och sen kom det:

- Du älskar kaninen mer än mig, du bara håller på med honom!

Det är så vansinnigt, vansinnigt svårt att hålla sig ibland. Och det är så vansinnigt, vansinnigt häftigt, att vara en del av allt det här. Att finnas här. Liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0