Längtar

Åh...idag kommer Vilda och Beppe hem:). 10 dagar utan varandra, så länge har vi aldrig varit ifrån varandra. Nu går jag och trampar och väntar, ska hämta dem på stationen 13.30...om det inte bli förseningar, snökaos i Gävle lät det som. Det pirrar i mig, känner mig nästan förälskad - jag längtar, längtar, längtar. Men det har varit skönt, att få längta - och att återhämta sig lite. Nu börjar en ny era, en ny tid - på måndag blir det inskolning på nytt dagis, snabbinskolning. Veckan efter är det rivstart - barnen går från att ha varit 15 timmar i veckan på dagis till 55....11 timmar per dag. Min provvecka på Pool Media - får jag jobbet kommer våra veckor se ut så ett tag framöver, hade varit önskvärt med lite kortare dagar, men hallelujah vad glad jag skulle bli för dagtid...och INGA helger!

För Vildas del är det inga problem, som hon har längtat efter att få börja på fritids - ALLA andra går ju där! Hon har vackert fått gå hem efter skolans slut, till sin stora förtret, eftersom jag varit föräldraledig. Hon vill vara kvar där kompisarna finns. Men för Hedda och Beppe kan det bli mastigt - vi får se vad framtiden bär i skötet. Det kommer att bli bra, jag känner det i magen. Spännande.

Fick pappren från familjerätten idag, ska bara skrivas på av mig och barnens pappa. Barnen ska åka dit var tredje helg, han hämtar och lämnar, lov fördelas enligt överenskommelse, men minst 4 veckor på sommaren hos sin pappa ska de få. Konstig man är - när vi bestämde att han skulle hämta barnen var tredje fredag - så tänkte t o m jag att oj, så besvärligt för honom...ska han ta tåget hit var tredje fredag, gå från stationen och hämta upp både Beppe och Vilda på dagis och skolan, sen tillbaka till stationen och åka med dem på tåget...oj, vad snällt att han kan tänka sig det...haha...och vad har JAG gjort det sista året? Släpat runt på tre barn, varje morgon, dessutom skött en bebis helt på egen hand med vaknätter, bajsblöjor och hela konkarongen. Gått omlott och vikit sig dubbel för att få allt att gå ihop - ÄNDÅ känns det som om barnens pappa STÄLLER UPP om han gör sig besväret en gång var tredje vecka. Det är ju för fan sjukt! Och jag ser mig som en jämställd människa...och får ÄNDÅ automatiskt den känslan. Fy vad indoktrinerade vi är.

Hur ska det här samhället, vi, någonsin kunna behandla mammor och pappor likvärdigt? Åt båda håll?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0