vallingtrasket

Idag blir det en fin dag. Vilda har tid hos tandläkaren mitt på dan, så jag passade på att ta ledigt från skolan åt henne hela dagen. Så nu på morgonen är det bara de små som ska iväg för sista inskolningsdagen, sen har Vilda och jag 4 timmar tillsammans bara vi två...ja, och så tandläkaren då. Har längtat (inte efter tandläkaren), vi har inte haft en stund ensamma på nästan två år. Tror vi letar oss ner på stan och tar en fika, kanske går till biblioteket en sväng - det kan vara skönt att få titta i lugn och ro utan att bli störd av en terrier och en bulldog hela tiden.

Apropå djur...kunde ingen ha sagt att Willy är den mest framstående bajsmaskinen i universum? Han har haft lov att göra barnen sällskap i vardagsrummet, eftersom han "bara bajsar i buren"...men han har gjort vår lurviga, mysiga matta till sin personliga toalett. Dammsög den igår, det bara smattrade i dammsugarröret. Så nu kör vi en lockout - han får inte komma in där längre. Han ställer sig mot glasrutorna i dörren, krafsar lite med sina små tassar och tittar bedjande på oss med cockerspaniel-ögon, fast han ska föreställa vara kanin. Han är en riktigt sällskapssjuk liten herre. Vilda försöker hoppa hinder med honom. Han hoppar ett par ggr över, sen blir han uttråkad, då tar han resolut hoppribban mellan tänderna och slänger iväg den. Samma temperament som resten av småfolket här hemma.

Vi ska hämta Vildas bästa kompis på skolan vid ett, sovaöver-dag idag. Har lovat tjejerna att bygga en filtkoja som de ska få sova i. Bara ett aber, den ena vill ha lampan tänd när hon sover och den andra vill ha kolsvart i rummet. Ska bli intressant att försöka hitta en lösning på det dilemmat. Ungefär som att försöka skipa fred i Mellanöstern.

Vilda saknar sin allra bästaste bästis från Forsbacka, Alva - de lekte varje dag, gick i samma klass och så bodde vi grannar. Det är svårt att ersätta. De blev osams ungefär 10 ggr om dan, gick in var för sig och smällde i dörren, "jag ska aldrig mer leka med Alva/Vilda, hon är inte min bästis längre". Sen gick det 10 minuter, sen plingade de på hos varandra igen. Ibland gjorde jag och min "bästis", Alvas mamma, likadant bara för att påvisa det absurda i att bli osams hela tiden. Det var ju jättefnittrigt såklart, om mammor gjorde lika. Jag kan inte komma ihåg att jag blev osams med tjejkompisarna när jag var liten, med lillebror - ja, vi bråkade och slogs jämt, men med kompisarna vet jag inte. Ledsen kunde man kanske bli, men jag tror att jag drog mig undan istället för att bråka. Jag trivdes bra på egen hand, stängde in mig och läste eller ritade. Eller bara fantiserade. Nu är jag så indoktrinerad på barnen att jag har svårt att finna ro om jag blir ensam en stund - jag vet att den finns där någonstans, men jag måste leta mig tillbaka till den. Tror det tar lite tid och kräver mer ensamma stunder än de som står till förfogande.

Nu skriks det från vardagsrummet. Beppe och Vilda kan inte låta varandra vara, det bråkas konstant. Suck...in och medla...eller, som det brukar bli, i ett försök att överrösta dem och få dem att stanna upp och lyssna , själv vara den som skriker högst av alla till slut.