vallingtrasket

Nej, jag har inte rökt på, det ligger inte för mig. Det är bara spänningarna som släpper.

Det började bra i familjerätten...människan vi skulle träffa hade tagit fel på dag och var ute och lunchade när vi kom, så vi fick börja med att vänta i 40 minuter. Men vi började i alla fall att prata i väntrummet - och förvånansvärt nog lyckades vi hålla sams. Visst kan vi prata om oväsentligheter utan att ryka ihop annars, men så fort vi närmar oss allvar ryker stickor och spån rätt fort, men denna gång gick det hyfsat. Det kanske t o m var strategiskt uträknat av familjerättsmänniskan. När hon till slut kom, generad och ursäktande, hade vi en grundplan. Barnen ska vara hos sin pappa var tredje helg OCH han kommer med tåget och hämtar dem på fredagen och lämnar dem på söndagen. Väl inne i samtalsrummet blev det lite kyligt när semestrar kom på tal, men vi lyckades komma igen.

Hedda kom också på tal. Där skär sig våra uppfattningar helt. Barnens pappa ser ingen anledning till att inte hon skulle kunna åka med när de andra åker upp. Och sova kvar hos en farbror och en tant hon inte känner. Låter som en skitbra plan. Om man vill göra henne till en jävligt otrygg unge som hatar att åka till sin pappa och aldrig mer kommer släppa sin mamma ur sikte. Handläggaren försökte vänligt förklara att man inte riktigt kan göra så med ett litet barn, att det krävs en invänjningsperiod då hon får lära känna sin pappa och känna sig trygg med honom. Men det går liksom inte in. Han vill att hon ska kunna åka till honom, men han är inte beredd att satsa något på förarbetet - det ska liksom gå av sig själv. Det är ungefär då som det svartnar för mina ögon och jag förvandlas till supersura SunkSusanne. Bah. Hur svårt kan det vara att inse att ett litet barn är fullt av känslor, ängslan och trygghetssökande? Att ett litet barn inte är en tingest utan en människa, vars person måste respekteras och känslor behandlas med ömhet och försiktighet, så långt det bara är möjligt.

Men jag låter det bero. Till syvende och sist är det jag som har vårdnaden och jag som bestämmer vad jag tycker är bäst för min dotter. Och ska hon lära känna sin pappa, ska det ske på hennes villkor. Där finns inget utrymme för kompromisser. Vill hon åka dit när hon är så stor att hon kan uttrycka det själv, så är jag den första att prisa världsalltet. Jag sätter mig i lotusställning, blundar...och låter världen ha sin gång. Hähä. Jag känner mig lite som Buddha efter julhelgen, det gör sitt för att befästa meditationsstämningen. Puss på er. Jag är oövervinnerlig...eller var det oförbätterlig??? Äh, who gives a fuck.

 

Lite nervös idag. Varför vet jag inte egentligen. Vi ska till familjerätten idag, barnens pappa och jag, på min begäran. Vi ska skriva papper på hur och när han ska ha barnen. Det har känts lite väl långt för både mig och barnen när det blivit 4-5 veckor mellan gångerna. Det är också tufft för mig att sitta och bila med barnen 20 mil - 40 mil för Hedda och mig.Vi kan inte bränna av det på en dag, det vore inte schysst mot henne, dessutom en ren trafikfara, för hon blir oregerlig i bilen om vi sitter för länge. Så när vi kör de andra, måste vi sova kvar en natt innan vi vänder hemåt. Vilket innebär att om vi åker på fredag och lämnar Vilda och Beppe, är vi hemma på lördag eftermiddag...sen kommer de tillbaka med tåget på söndagen vid 13.30. Jippi - ett helt dygn att komma ikapp på. Ett dygn en gång i månaden. Konstigt att man är en monstermamma.

Jag skulle önska att barnens pappa sköter hämtandet och lämnandet - han har inget körkort visserligen, men barnen gillar ändå tåget bäst, där de kan röra sig fritt. Jag kan tänka: eftersom jag sköter vår minsting och har henne att släpa på när vi ska åka, så är det 100 ggr smidigare för honom. Han kanske kan "offra" sig lite. Det som ligger mig i fatet är att det är jag som flyttat - men jag gjorde det efter många försök att få honom att lära känna Hedda, till slut blev det ohållbart att bo kvar när ingen familj och avlastning fanns nära. Det var det jag lade fram innan jag tog beslutet också: att jag inte såg någon annan lösning än att flytta om han inte ville vara delaktig i sin dotter. Barnen hade fått en urkass mamma om vi stannat under de premisserna (okej, okej - jag är inte världens bästa nu heller, men betydligt bättre).

Dessutom skulle jag gärna vilja att barnen fick träffa honom lite oftare, de längtar, det blir för långt emellan. Helst varannan helg, men minst var tredje. Annars blir det något konstigt, udda, att åka till pappa. Medan vi var sambo och barnen var små gick jag ner i arbetstid - med följd att A-kassan nu blir fruktansvärt skral. Alla människor har rätt att gå ner i tid när de har småbarn...men tanken har inte slagit honom att kanske vara ledig varannan fredag för att kunna hämta sina barn: det skulle innebära en nedgång i arbetstid på 10 %. Jag själv skulle definitivt ha tyckt att det varit värt det, om jag suttit i samma sits, för chansen att kunna träffa min barn: men vi tänker alla olika.

Hedda är inte ens medräknad i allt det här, henne utgår jag ifrån att läget kommer förbli oförändrat för - hennes pappa kommer inte att göra någon drastisk förändring för att lära känna henne. När han fick reda på att jag fått reda på från annat håll att han väntade ytterligare ett barn (snart 6-barnspappa, tjohoo, en del lider ingen brist på hobbyverksamhet - nej, usch, det där lät bittert, SÅN är ju inte jag!) - så gjorde han ett patetiskt försök att ringa och säga att han tänkt om, att han NU ville börja lära känna Hedda....okej, sa jag. Vi har liksom flyttat 20 mil ifrån, om du nu inte hade märkt det. Men det behöver inte bli svårare än man gör det, replikerade han. Nej, visst. Du har inget körkort, du ska snart ha en bebis till, du bodde 100 meter från henne i nästan ett år utan minsta ansats till att närma dig henne - hur tycker du att det ska gå till nu då? Förslag? Nej, tänkte väl det. Men det låter fint. Då kan ingen komma och säga sen att han inte ville...det kändes ungefär som en fet smäll i ansiktet.

Det enda jag hoppas få ut av den här dagen är en vettig diskussion, som kan leda till något bra. Men det kanske är mycket att hoppas på, vi har inte lyckats få till en enda vettig pratstund sen vi separerade, knappt innan heller. Jag håller tummarna för att det fungerar bättre när det finns en opartisk människa med, som kanske kan ha vettiga idéer till lösningar också.

Och jag hoppas hon tar mitt parti! Moahahaha!!! Skojade bara...jag hoppas hon tar barnens parti.

Hedda has struck again. Hinner inte skriva mer nu, måste rädda mina barn innan de drunknar i mjölkhavet. Annars blir jag som mamman som twittrade när hennes 2-åring drunknade i poolen. Känns som om det är jag som behöver bli räddad idag förresten. Jag drunknar här. Hallå!!! Mayday!!!

Save Our Souls.

Hedda. Är. Inte. Nådig. Idag. Heller. Hon ställer till överallt. På den lilla stunden jag stod och balanserade på en pall i halvskumma badrummet för att försöka bända upp lampan (hade dörren öppen för att få lite lyse från hallen), sprang hon 4-5 ggr och stängde dörren på pin jäkelskap. Så stod jag där i becksvarta mörkret, fick vackert hoppa ner, öppna - bara för att möta hennes djävulsfnitter och diaboliska grin. Sen igen. Och igen. Samma, samma. Lyckades i alla fall få bort lysröret till sist, men till priset av en skärva i plexiglaset.

Beppes bilbana har hon demolerat två ggr idag, genom att helt enkelt slå ner rumpan på den på strategiskt utvalda ställen. Beppes legobytta vräkte hon ner på golvet i köket. Medan jag stekte pannkakor lyckades hon med konststycket att bajsa två gånger på 10 minuter, vräka ut jorden ur en blomkruka över hela köksbordet och riva ut en soppåse som stod ihopknuten i hallen, med följden att det blev vällingpulver över hela hallgolvet. Minst fem pannkakor brände jag. Jag tänker inte ens räkna upp alla de där sakerna hon gör 100 ggr om dan - hälla vatten på golvet, riva ut alla bestickslådor, riva oräkneliga bitar toapapper och slänga på golvet, ändra reglagen på disk- och tvättmaskinen så de börjar muppa sig...oj, nu räknade jag visst upp dem ändå.

Varför är vissa dagar bara såhär? Dålig karma? Självuppfyllande profetior? Onda spiraler? Besatta barn? (Chuckie? Damien?) En klok kvinna sa en gång till mig att man får de barn man klarar av. Tänk att även kloka kvinnor kan ta fel. Eller det kanske helt enkelt är så att jag är släkt i rakt nedstigande led till Job...eller Hedda till Attila? Näe. Jag tror att kanske de flesta dagarna är lika. Jag uppfattar vissa som värre för att jag är tröttare. Och när barnen märker att jag inte är riktigt med, så styr de upp det hela med uppmärksamhetssökeri, för att få gumman att vässa till sig lite. Jepp.

Hur mycket jag än älskar mina barn så längtar jag efter lite lugn och ro just nu. Det blir intensivt när vi klättrar på varandra i flera dagar, utan att vara ifrån varandra ens en sekund. Vilda och Beppe har inte varit till sin pappa på en månad nu, på måndag är det dags, äntligen. Både för deras och för min skull, de längtar efter sin pappa, och just nu har de inte världens snällaste mamma direkt, utan en grinchmamma med jävligt kort stubin mellan varven. Jag tror de tycker det är skönt att få en liten paus från mig.

Den enda som tycker det liknar apa att Vilda och Beppe ska bort några dagar, är Hedda - hon går hemma och ylar när de är borta: Eja!!!(Beppe) Idda!!!(Vilda). Hon längtar efter dem hela tiden de är borta, det stämmer inte riktigt med hennes världsbild, något är fel när inte de är hemma. Men jag tror att Beppe och Vilda tycker det kan vara lite skönt att vara ifrån Hedda med, även om de dyrkar henne och längtar - hon har en förmåga att stjäla showen och att förstöra deras lekar mest hela tiden.  Hon är rätt dryg på dem, det är konstigt att de inte blir mer förbannade på henne än de blir - de har ett enormt tålamod med henne, många gånger större än mitt.

De här intensiva lovdagarna med alla packade som sillar på varandra har varit ett sammelsurium av tvära kast mellan den varmaste syskonkärlek och svartaste avsky - Vilda och Beppe har börjat leka bra tillsammans, vilket jag är glad för - det har de inte klarat förut. Sen brakar det samman emellanåt naturligtvis, det är väl högst normalt. Sen har de där stunderna när de bara hatar varandra, rödglödgat och hett, utan nån som helst anledning. Eller för att den ena råkar andas den precis just den luften som den andre hade tänkt andats...

När man är ensam med tre stycken, varav en tulting som behöver hjälp med allt, så går det i ett hela tiden. Och är det en sån där dag när allt blir mer - tappade glas, nerkissade sängar, ett par kräkor, saker går sönder, alla slår sig - när det inte bara är det vanliga krafset - då snäser jag till slut bara någon säger mamma i fel tonläge. JAAAAAA!!!! VAD VILL NI???? Och de dagarna vill naturligtvis 4-åringen vara 1 år också, ha hjälp med kläder, dricka välling...och då blir 7-åringen extra obstinat och otrevlig för att de två andra får så mycket uppmärksamhet, såklart. Helt naturligt. Men det är lika irriterande ändå, hur normalt det än är. Det blir irriterande just för att man inte kan lämna ifrån sig när man känner att man tappar tålamodet. 

Meditera, säger en vän till mig. Ja, det tror jag på. Det blir bara lite kruxigt att få till det. Att hitta en lugn plats på insidan när det är kaos utanför. Och det är just då det är som mest nödvändigt. Jag jobbar på det. Försökte få med mig barnen en kväll, när Hedda somnat. Vi satte på lugn musik, la oss på mjuka mattan, försökte få dem att slappna av och bara andas. Det blev hysteriskt fnitter, de kunde inte sluta. Ligga still är så långt från deras natur att det blir komiskt. Men jag tänker vara ihärdig, för jag tror att de behöver hitta sitt lugn också, ännu viktigare just för att de är så livliga och energiska. Kanske får använda en gummiklubba nästa gång, mer effektivt så...

Nu bråkar de igen. Beppe retar Hedda, som låter som en kakadua som rökt på - och Vilda springer och skvallrar. Dags att ta tag i dagen. Idag ska de ut och rastas i snön, de vägrade igår. Nu brakade nånting. Tror det var tvättställningen. Hjälp. Jag tror jag går upp och packar en övernattningsväska och tar in på hotell istället. Känns som den smidigaste lösningen. De borde klara sig ett par dygn på julgodiset som står framme. De äter i alla fall ingen mat.

Fan. Jag måste fixa badrumbelysningen. Vi har badat i mörker i två dagar nu. Jag är inte oteknisk på något sätt, men jag kommer fanimig inte in i den förbannade lampan så jag kan byta lysrör, inte utan att bryta sönder plexiglaset. Och Beppes bilbana vet jag inte hur många gånger jag lagat på två dar, de klättrar sönder den, ena bilen pajade i morse med, så den lär skruvas isär. Jag gillar att pilla med sånt, men bara om jag får sitta ifred. Ha! Det lär ju inte hända förrän Hjälmaren brinner. Samma dag som helvetet fryser till is. Bitter? Nej, bara lätt bitchig. Det går över.

Julafton i morgon. Och den första julen vi firar tillsammans med min lillebror, Lars och hans familj - Maria, Ellen och lille Elias. Det ska bli riktigt trevligt att samlas. Pappa och hans fru Anita kommer också, de har åkt från Uppsala idag och blir kvar hos brorsan. Och mamma ska också fira med oss - det är bara storebror med familj som saknas för en komplett samling:). Marias föräldrar blir också med i morgon.

Ska bli intressant att se Vildas reaktioner på Tomten, det är sagt att storebrorsan, Peter, ska komma och tomta. Det värsta är att jag tror hon kläcker det, hon ser igenom det mesta, och hon kommer nog inte vara tyst om det heller - kan ju bli problematiskt för oss föräldrar om Ellen och Beppe ska förlora tron redan vid 4...de själva kanske inte bryr sig så mycket...Tror egentligen att Vilda kanske blir mer upprörd än Beppe, hon VILL verkligen att den riktiga tomten ska finnas. Såklart.

Sänder en tanke till alla barn som inte bara förlorat tron på tomten utan på alla vuxna, och kanske på livet, många redan långt innan de fyller 4. Tänder ett ljus för er och bäddar in er i mitt hjärta.

Från det ena till det andra - vi diskuterade bebisar och födslar häromdan, Vilda och Beppe hade en massa frågor - om barn kunde dö, om bebisar kunde dö i magen, hur man gjorde om de inte ville komma ut osv. Så jag förklarade hur man gör kejsarsnitt. Så hade Vilda nämnt det för sin mormor:

- Då gör man ett sånt där kinajack!

Associationerna är det inga fel på i den skallen. God Jul till er alla! 

Beppe fick fejkbajs i presentkalendern idag. Dagens fejkbajs är inte så där hårt, som det var när man själv var liten. Det är mjukt. Och kletigt. Och väldigt.....bajsigt? Så idag har man fått sprungit runt och blivit låtsaschockerad och sagt:

- Neeeej! VEM är det som har bajsat på golvet/fönsterbrädan/tallriken/stolen/tandborsten?

Ungefär 1472 gånger. Sen är bajset så kletigt att det går utmärkt att trycka fast på väggen, på möbler, eller varför inte i pannan på sig själv.

- Mamma, kolla, jag har bajs i pannan!

Hysteriskt fnitter. Lite kul är det. Och jag kunde inte sluta skratta jag heller, när vi satt och skulle käka och jag fick se den där klutten ligga precis bredvid Beppes tallrik, det såg så fruktansvärt groteskt ut. Så det slutade med att ingen åt, alla hade konstanta fnissanfall.

Jag är bra på ordbajseri. Men min son är helt enkelt bäst på bordbajseri. En fin egenskap.

Detta med pojkar, killar, män, gubbar och bröst. Vad handlar det om?

(Text skriven förra julen, handlar naturligtvis om the one and only: Beppemannen)

3-åringen är, som de flesta andra barn i den åldern, eller förresten som den större delen av den manliga befolkningen, otroligt fascinerad av bröst. Dessa mjuka, varma, lena, gosiga kullar - det går liksom bara inte att låta bli att kika, klappa, känna och klämma om man kommer åt. Spelar inte så stor roll vilken form eller vem de sitter på, allt kvalificerar, alla är mysiga, men det är ju såklart mest legitimt att gosa till sig ett kläm på mammas.

Barnens mormor var här för ett tag sedan på efterlängtat besök. Eftersom vi bor 20 mil ifrån varandra, så övernattar hon alltid när hon kommer upp och hälsar på, vilket uppskattas av barnen - och mig med såklart. Barnen är konstant klistrade på sin mormor, från det hon stiger ur bilen till det är dags att åka igen. Inte mycket utrymme för denna mormor till lite privat tid när hon befinner sig här m a o...har förhandlat fram att mormor åtminstone ska få stänga toalettdörren om sig när hon uträttar det hon ska.

Nu skulle alltså mormor byta om till mysisar framåt kvällningen. 3-åringen stod naturligtvis påpassligt i dörren och åsåg nyfiket och granskande mormors förehavanden. Så när mormor drar tröjan över huvudet, så kommer det, lycksaligt:

-Åååh mommo! Får jag hänna på dina tora, tarka tuttar?

Mormor bröt ihop och började frusta hästlikt där under tröjan, medan jag för mitt inre såg hur denna mormor tränat upp dessa föremål för 3-åringens beundran, medelst noggrannt utarbetat schema med hantlar. Sonika stoppat en hantel under varje bröst och knallat runt med för att uppnå denna beundransvärda "torlek och tyrka". Där kan man snacka om penntricket.

Den gången gick det bara inte att hålla sig. 3-åringen blev naturligtvis purken, eftersom han inte för sitt liv kunde begripa varför det skulle vara något lustigt i att vilja känna på så stora, starka tuttar. Bröst är ju allvarliga, ytterst seriösa saker. Och är det inte tankeväckande att något som är så självklart för en 3-åring, kan vara så svårt för många vuxna män att inse. Att man frågar innan man klämmer.

För övrigt så är bilden på barnens mormor, ihärdigt utövande bröstlyft med hantlar, för evigt fastetsad på insidan av mina ögonlock. Så stora, starka tuttar kommer jag aldrig få, hur mycket jag än skulle träna...

Äntligen ligger de små liven. Buset. Hedda har varit rastlös idag, ville inte gå ut med henne när det var 20 minus ute. Hon hostade natten som var och är grymt snorig. Så hon har bokstavligen klättrat på väggarna idag. Och hon är på precis allt. Allt. Plockar och drar.

Jag försökte griljera skinkan, det tar en kvart - på den kvarten fick jag plocka ner henne från köksbordet 20 ggr. Beppe satt och kollade roliga klipp på Youtube, men han blev lagom irriterad -  Hedda satte sig på tangentbordet flera gånger och drog ut högtalarsladden. Sen plockade hon ur ljusen ur adventsljusstaken, kastade ner allt på bordet på golvet, drog ut allt hushållspapper på rullen. Så fort jag lyfte ner henne gick det 2 sek så var hon uppe igen. Sen drog hon fram stolen till diskbänken, började kladda med äggskal, blev skitförbannad när jag var tvungen att ta bort henne för att komma åt diskmaskinen, kastade glas på golvet. Så fort jag öppnade kylen gick hon bakom och tryckte igen dörren allt vad hon hade, var på väg att knipsa fingrarna på mig flera gånger. 

Hedda blir så ARG när man stoppar henne. Saker flyger och hon morrar och spänner blicken i en så man känner för att backa. De andra två har också humör, men jag tror fanken att hon är värst. Men hon är SÅ förbaskat charmig däremellan, så man bara smälter.

Jag försökte tvätta också...skulle plocka ur torr tvätt ur torktumlaren och stod med famnen full...då snyter hon åt sig toaborsten, öppnar locket och börjar vispa runt, bara det att jag ser att någon inte spolat - så jag fort som fan dit, fortfarande med famnen full av tvätt, försöker slita åt mig toaborsten som hon stenhåller, med resultatet att jag tappar hennes nytvättade pyjamas rakt ner i den ospolade toaletten. Då kunde jag hålla mig för skratt. Fast egentligen vore det ju det man skulle göra, istället för att bli irriterad. Resultatet är ju ändå detsamma, bara det att det skulle kännas lite bättre.

Vilda och Beppe blev hämtade av morbror Peter på eftermiddan och fick åka och leka med kusinerna, så de kom hem på kvällskvisten, nymatade med pizza. Jättemysigt hade de haft det. Hedda sov middag när de åkte...puh, tänkte jag, en stund ensam...hann inte avsluta tanken förrän lilla fröken vaknade, såklart. Så vila middag blev inget för mig, men istället kom vi ikapp med städningen, vilket kändes rätt bra. Jag vet inte hur många leksaker och köksgeråd jag fick plocka ur skurhinken efter avslutad golvtorkning. Jag är glad att jag lyckades parera försöken att välta hinken i alla fall.

Nu sover Hedda...men hon har redan vaknat två svängar ikväll och storgråtit, så det är säkert riktigt sjuka på gång. Beppe ville frivilligt lägga sig vid åtta, Vilda och jag kollade Robinson, och nu ligger hon med...

Jaha. Lite vuxenkonversation kanske? Någon? Hoho. Hallå? Nä. Jag tänkte väl det. Kanske skulle gå och meditera då. Eller varför inte somna i soffan.

Det blev en mysig dag idag, mycket tack vare snön. Vi gick raka vägen till pulkabacken när vi kom hem från dagis och skolan, pappa var kvar så han följde med och tog Hedda en stund så jag fick åka med de andra två. Det är så kul, när man har tid och när man är ordentligt klädd, när ingen knorrig bebis (förra vintern) gallskriker i vagnen för att hon hatar att ligga där och man inte har en suck att busa runt i snön med de större och de blir så BESVIKNA och man blir irriterad och sur för att man så gärna vill och splittras åt alla håll och man känner sig som värsta skitmorsan bara för att man är ensam på tre varav en liten bebis och man räcker inte till!!! Puh. Så kändes det då, förra vintern. Något bättre nu, och har man en schysst extra vuxen med så kan man leka, busa och åka och det är så mysigt och efterlängtat.

Kontrollmamman körde tillitsövning med sig själv i backen. Satt snällt bakom Vilda respektive Beppe, på deras bobar, UTAN att hålla i ratten och vara med och styra. Vilken äventyrare man är:). Värre än fallskärmshoppning.

Pappa for hemåt tidigare i kväll, efter 3 dygn här. Har varit jättekul att ha honom här, inget sitter löst, säg vad jag ska göra bara, säger han. Och frågar om tusen olika saker behöver bli gjorda. Jag är så usel på att delegera, antagligen är största boven just mitt kontrollbehov. Jag tycker allt går så mycket smidigare om jag bara gör som jag brukar göra. Om jag själv bär ut allt till bilen och packar in barnen när vi ska iväg på morgonen, så vet jag att jag fått allt med mig. Hjälper nån till och bär ut skiten, då blir jag helt förvirrad. Då glömmer jag hälften. En sak som kan verka liten, men som kändes kalasskönt - inte en enda soppåse har jag burit ut på tre dar, vilken lyx!

Nattningarna har börjat dragit ut så förbaskat på tiden på kvällarna, och det har blivit så viktigt för mig att få en stund själv innan jag är alltför trött, efter jag nattat barnen. Hedda har börjat krångla, åbäkar sig och skriker, vill inte lägga sig. Beppe och Vilda läser jag saga för var och en, sen har det råkat blivit så att jag har ritat på deras ryggar en stund, sen har den stunden blivit längre och längre, sen ska Vilda rita på mig, vi ska gissa vad man ritar...ja, det tar aldrig stopp! Och fantasin är inte den bästa vid den tidpunkten heller, och jag får ABSOLUT inte bara killa, det måste RITAS! Så jag har kommit på ett knep...jag killar, lite streck och snirklar, sen låter jag ALLT vara maskar. Världens längsta mask, en mask som cyklar, en mask med solhatt, två maskar som kramas, familjen mask, en mask i en hög spagetti...det har blivit hysteriskt roligt, Vilda tycker att jag är pinsam, men kan inte låta bli att hoppfnissa sådär urgulligt som bara en 7-årig tjej kan, ögonen ihopknipna och tandgluggarna syns och hela hon småskuttar för att hon garvar. Men ikväll satte jag hårt mot hårt..de fick gemensam saga, sen var sin ritning på ryggen. Basta. Så Vilda är inte nådig på mig nu, hon tänker INTE sova. Vissa saker har jag märkt att vi måste försöka hålla oss till exakt samma mönster, annars flyter allt iväg och blir knasigt. Rutiner, rutiner, även om det känns tråkigt många gånger. Går man ifrån EN kväll, ja det går, men TVÅ, då är det kört.

Susanne Supernanny. HAHA...vem försöker jag lura:D

Lucia idag. Vi hade bestämt oss att fika lussebullar och pepparkakor framför Luciafirandet på TVn kl 7 i morse, vilket inte borde ha varit ett problem eftersom vi vanligtvis är vakna vid 5. Men i natt var det lämmelvandring till min säng. Först kom Beppe, kröp ändock ner rätt stillsamt och somnade. Sen kom Vilda - jag vaknade av att jag kände att någon stod och glodde på mig. Vilda står med uppspärrade, ilskna ögon och säger ingenting, fixerar mig med blicken. Till slut får jag ur henne att morfar snarkar så hon inte kan sova (Vilda vann slagsmålet om vem morfar skulle sova hos, vilket hon bittert fick erfara..). Jag hör timmerstockarna ända in i mitt sovrum. Så då var vi tre i sängen. Så vaknar Hedda, halv 4, vägrar somna om, klättrar runt, hojtar. Går ner och gör välling, på väg in i sovrummet igen ser jag att pappa står och glor ner i Vildas säng och ser helt förvirrad ut (inte riktigt vaken). Han förstår inte var hon kan ha tagit vägen, han ser storögt på den tomma sängen.

-Gå och lägg dig pappa! hojtar jag in i rummet, han tittar på mig och pekar på sängen.
-Hon sover i min säng! hojtar jag igen.

Då struttade han tillbaka till sin säng och lade sig och somnade direkt. Så, nu hade jag fått pappsen att sova, tillbaka till oregerlig 1-åring. Efter många om och men och allahanda rymningsförsök och tjurrusningar somnade hon slutligen om igen. Med resultatet att vi FÖRSOV oss och vaknade halv 8!!! Vi missade ju halva Luciamorgonen! Ruskade barnen vakna, snabbt fram med fikat, tända ljus och så lagom fick vi se ett gäng otroligt jazziga stjärngossar, med upphottad version av Staffan Stalledräng, med kindploppar och busiga blickar och sväng i kroppen. De såg fanimej ut som de gick på amfetamin hela högen...men lite gulligt var det. Så kom en av gossarna fram med fiolen och började spela. Beppe satt storögt med öppen mun, så flinade han lite och kläcker:

- Fett coolt, mamma! De är ju fett coola!

Undrar om det gjorts undersökningar på hur många av de pojkar på 4 bast, som tycker stjärngossar rockar och är fett coola, som riskerar att bli kriminella som vuxna. För det skulle kännas så orimligt, att en sån kille skulle stjäla en bil eller knacka en gammal tant och sno handväskan. En kille som tycker att stjärngossar är bland det häftigaste han sett. Det kändes lite tryggt att tänka så. Kunde känna, fan jag är hemma, Beppe Bus är färdiguppfostrad. För en liten stund.

Eftersom Vilda inte fått lussa på skolan i år, ville hon lussa hos sin mormor idag. Och Beppe ville inviga den eftertraktade stjärngossehatten, som han slängt lystna blickar på. Och få en chans att sjunga alla sånger han tränat in på dagis, dit vi ska i morgon och bese den fantastiska luciaföreställningen som Beppe och hans 1- och 2-åriga dagispolare ger (Beppe är nästan ensam "storbarn" där, har fått plats på nytt dagis efter nyår). I alla fall, lagom vi skulle åka upptäckte vi att det inte fanns ett enda batteri att uppbringa till luciakronan, Vilda ger mig mordiska blickar och jag känner mig som världens sämsta mamma, som inte kollat upp det en vecka i förväg. Pappa stack och köpte batterier snabbt som 17, sen åkte vi till mamma, skulle byta om på barnen där eftersom de inte ville åka i lussekläderna. Kommer dit, och så råkar det vara lite mer folk än de tänkt sig, eftersom brorsan med familj kommit dit för att fika med. Så det slutar med att Vilda vägrar lussa, Beppe tar glatt på sig stassen och klämmer i med första raden i Staffan Stalledräng, sen pang bom tvärvänder han sig om och marscherar iväg skrikandes att han inte tänker sjunga. Jahapp. Bara att packa ner utstyrslarna igen. Men lite synd var det att de andra inte fick höra den fantastiska andra raden i Beppes version av Staffan Stalledräng:

Staffan var en stalledräng
stjärt och ljusa hjärnan....

Det är det absolut svåraste med att vara förälder. Att skratta hysteriskt utan att det märks på utsidan. Att inte med en min röja att man tycker de är så otroligt vackra, roliga, underhållande, fantastiska varelser, i de stunder de seriöst vill framföra det de så flitigt övat in och med stor värdighet uppträder med. Jag älskar det. Och applåderar med hela hjärtat. Samtidigt som jag allvarligt och med stor inlevelse ropar: Bravo! Det bästa jag hört! För det är det ju. 
 

Hedda har börjat krångla med sovandet igen. Hon skriker när hon ska lägga sig, är aptrött men far upp och ner som en jojo i sängen och ger sig inte förrän jag tar upp henne igen. Så fort jag lägger ner henne så vrålar hon. Mest arg känns det som, hon vill inte sova. Det är som jag sa, så fort man säger/skriver att allt funkar bra är det som att vända på en hand...synd att det inte fungerar omvänt också! När hon väl somnat har hon börjat vakna ett par svängar på kvällen med, jag sitter på spänn hela tiden. Sen kör vi ett par vändor på natten och så upp mellan 4 och 5. Jag märker att jag börjar tänka "tänk om det fanns en pappa, gud så skönt att kunna bytas av, att få slappna av en kväll, få sovmorgon!" "nu kunde han ha tagit den här vändan..."

Grejen är att det är ju egentligen inte Heddas pappa jag menar, det är ju en fiktiv pappa. För det är ju så, att när man står där och faktiskt är två på riktigt, så har man andra bekymmer. Då kan man reta sig på vad den andra INTE gör istället...och det är värre att veta att man är två, men ändå får dra största lasset ensam, än att vara ensam och slippa slösa en massa energi på att reta sig. Förutom ibland. Som ikväll. Ikväll hade det varit skönt att överlåta nattningar åt andra part och gett sig ut på en skön kvällsvandring för att rensa skallen, eller bara fått sjunka ner i soffan.

Jag är som de i Robinson, som bara tänker och pratar om mat när de inte kan få tag i nån. Då känns allt så JÄVLA jobbigt, och man kan inte sluta tänka på vad gott det skulle vara och hur förbannat hungrig man är. Precis så kändes det ikväll. Skillnaden är att de som är med i Robinson kan åka hem och käka upp sig efter några veckor. Jag blir kvar här på ön. I 18 år till...:D....det är bara att gilla läget, vänja sig vid hungern och tycka att kurr i magen är en skön känsla. Svält också.

Saliga napp, heliga napp. Allt är frid, bebis blid. Vilken fantastiskt skapelse det är. Ingen av mina andra barn har haft varken napp eller snutte - jo, jag har agerat snutte (och är fotfarande ibland känns det som), men Hedda har äntligen börjat använda bådadera. På både Beppe och Vilda trugade vi i flera månader, men fick tji, vilket var skönt i efterhand eftersom de inte behövde vänja av sig. Hedda skulle verkligen ha behövt under bebistiden men tvärvägrade hon med, det var ett helskotta att försöka få henne sova hela första året. Hon sov i bärselen eller bärsjalen, hatade vagnen, hatade bilen, hatade sängen. Nu, efter hon fyllt ett, låååångt efter jag slutat truga och accepterat (nåja) sakers ordning, DÅ tar hon helt plötsligt en bortglömd napp...och den sitter som en smäck. Jag får knappt ta ifrån henne nappen för en sekund. Och som genom ett trollslag (inte riktigt, men det känns så) så är nattningarna en dröm. Och middagsluren med. På kvällen lägger jag henne i sängen strax efter sju och så somnar hon på 5 minuter, det som förut kunde ta upp till 3 timmar att genomföra. På dagen, när det är dax för liten lur, på med skönt fleeceställ, ner i åkpåsen i vagnen och vagga litet tag...KANSKE köra fram och tillbaka på gården en stund. Sen kan hon sova i ett par tre timmar om det är så. Det är så LJUVLIGT!!!

Attans. Sånt här ska man aldrig säga högt, för då brukar det bli pannkaka av alltihop. Undrar om det gäller när man skriver det också?

Vissa dagar känner jag mig bara så heligt förbannad. Heligt, abnormt, förbannad över att det kan vara sån skillnad på att vara mamma och pappa. Att två personer, som har 3 barn tillsammans, kan leva så enormt skilda liv. Att den ena personen, kan gå upp på morgonen, när han själv vill, efter att ha sovit gott hela natten, utan att bli väckt en enda gång, sätta sig med kaffet i lugn och ro och läsa tidningen, kliva i badet, ljumma runt lite, åka till jobbet och enbart behöva klä på och frakta sig själv.

Alltmedan den andra personen, efter att ha blivit väckt av 3 barn vid 5 tillfällen, kliver upp med minstingen halv 5 efter 4 timmars sammanlagd sömn, väntar in nästa barn som kommer halv 6, får ruska på den tredje som ska till skolan, ge alla frukost, byta blöjor, tjata hål i huvudet på de större för att de ska klä sig, borsta 4 par tänder, klä på 4-åringen som denna morgon vill vara bebis, försöka komma i en snabbdusch själv och få på sig lite kläder, packa 3 ryggsäckar, bråka med 7-åringen som inte vill ha stövlar, bråka med 4-åringen som inte vill gå på dagis och inte vill ha overall, få ut alla till bilen med fullastad barnvagn, plus 3 illaluktande soppåsar, in med alla barn i bilen, skrapa rutor, lämna först den ena på ett ställe, baxa ur alla ur bilen för att följa henne in på skolan, in med de 2 minsta igen, iväg till dagis, baxa ur bilen igen, plus barnvagn, in på dagis. Sen raskt hem för att försöka fixa jobbsök och uppgifter från jobbcoachen på de 4 timmar som står till buds, innan alla småkottar ska hämtas igen och samma procedur upprepas fast baklänges.

Den ena föräldern kommer hem från jobbet, tar Aftonbladet, går in på dass och sätter sig och läser i lugn och ro en timme. Funderar lite över vad han ska göra, ska nog dra på stan och ta en fika med en polare kanske...eller, varför inte ta en öl kanske? Tjaa, träna en sväng innan. Få se vad man kan hitta på. Kanske jobba extra i helgen? Fest på lördag? Få se nu, jag kanske skulle ta och träffa barnen i helgen, det är väl ett tag sen...4 veckor sen? Nej, jag jobbar på krogen istället.

Den andra föräldern har alla 3 barnen för fjärde helgen i rad. Den minsta konstant i ettochetthalvt års tid, utan avbrott. Den andra föräldern kan inte jobba extra på helgerna. Den andra föräldern kan aldrig gå på fest. Den andra föräldern kan inte träna eller gå på en ensam promenad. Den andra föräldern kan inte gå och ta en fika och prata med en kompis ifred. Den andra föräldern går upp på nätterna och vyssjar vakna barn 365 nätter på ett år, går upp senast kl 5 -  365 morgnar per år, byter 3000 blöjor per år, gör 1000 vällingflaskor, tvättar 1000 maskiner tvätt med nedkissade lakan och nedbajsade byxor, slänger 1000 blöjpåsar, fixar matsäckar, läser sagor, tröstar längtande barn och ramlande barn, pysslar om sjuka barn, handlar mat, blöjor, kläder, åker till läkaren, tandläkaren, BVC, går på föräldramöten, utvecklingssamtal, skolar in, ringer runt, fyller i papper, skjutsar på discon, kalas, till kompisar, till juniorerna, lagar mat, svarar på en miljon frågor, går på toa med 3 konstanta följeslagare, får aldrig tänka en hel tanke utan att bli avbruten, får ALDRIG, nånsin slappna av helt i en enda minut. För då är det någon som vaknar, skriker, ropar, ramlar, slår sig, bråkar, gråter, frågar, pockar. Den andra föräldern går och går och går och till slut så går hon sönder. En liten, sliten bit i taget. För det finns inget kvar att ta av vissa dagar.

Bitter? Ja, Som fan, vissa dagar. För att vi ska föreställa att bo i ett jämställt land. För att vi bor i ett land som månar om att föräldrar ska vara jämställda. För att vi bor i ett land, där jag blir ifrågasatt när jag ringer till Försäkringskassan och vill skriva över föräldradagar från den andra föräldern, för att han inte är intresserad av att vara hemma med sitt yngsta barn. För att han valt att inte vara en del i hennes liv. Av en sur, snipig röst, som inte har en aning om hur vårat liv ser ut, blir jag ifrågasatt:

- Varför ska du ta över de dagarna, ni vet att pappan har rätt till de dagarna?

Kärringjävel. Har jag lust att säga men gör det såklart inte. Håll bara käft, skicka över pappren och lägg dig inte i det du inte har en aning om. Så det handlar om pappans rätt? Pappans rätt till föräldradagar, pappans rätt till halva barnbidraget, pappans rätt till sina barn. I min värld, måste man förvärva den rätten. Genom att vara en förälder. En kråka på ett papper betyder inte ett skit. En spermieöverföring betyder nada, inget, noll. Förälder är man i hjärtat...men framför allt - i handling. Att underlåta att handla, att vara passiv, är samma sak som att välja bort. För det måste ligga hos föräldern själv att ta initiativet till sina barn. Och det är aldrig, aldrig förälderns rätt till barnen...det är barnens rätt till sina föräldrar det handlar om.


För mig, och för tusentals andra ensamstående föräldrar, kommer Sverige aldrig, aldrig bli ett jämställt land. Det spelar ingen roll hur många lagar som stiftas, hur många regler som finns...det måste finnas i hjärtat hos föräldrarna. I hjärtat,  i samvetet och i den förbannade ryggraden.

En sjukling hemma igen, nu går det verkligen slag i slag. Vilda vaknade i morse med huvudvärk och feber. Hon ligger för ankar i soffan, med jämna mellanrum går hon in på toaletten och kräks, men det verkar inte vara magsjuka. Nöffnöff? I mildare variant kanske, eftersom hon fått vaccin? Nu dröjer det väl inte länge förrän de andra två med blir sjuka igen. Det är mest synd om de två som INTE är sjuka, de blir ofrivilligt isolerade, jag kan ju inte dra iväg med dem och lämna en sjukling ensam hemma. Sjuklingen själv mår ju rätt gott ändå, trots "sjukan", det är ju lite mysigt att få ligga i soffan med täcke och kudde och titta på obegränsat med film, bli lite ompysslad och äta och dricka helt valfritt. Det är så mysigt att de andra också vill vara sjuka såklart.

- Jag med mamma! Jag har också feber, känn på min panna! (Beppe)

Beppemannen, som håller på att klättra på väggarna, av underaktivitet. Han skulle behöva åka till en stor gympahall och rasa av sig, det är andra vändan han blir ofrivilligt inne på två veckor bara. . Och säger jag åt honom att gå ut och leka, så säger han nej. Det finns nämligen björn i våran skog. För det har killarna på gården sagt. Och björnen äter människor. För det har killarna på gården sagt. Och man kan faktiskt höra björnen. För det har killarna på gården gjort. Det spelar ingen roll vad jag säger, för killarna på gården, de vet...Och vilken sorts mamma vore jag om jag kastade min son till björnarna...

Vilda, hon är sin egen, även när hon är sjuk. Hon går in själv på toaletten, stänger dörren och vill vara ensam när hon kräks. Vad olika det är, själv vill jag fortfarande ha en sval hand på pannan och någon som håller undan håret, klappar lite lätt på ryggen och säger: såja. lilla vännen. Men Vilda, hon väljer själv, när hon vill ha kramar, när hon vill prata, när hon vill bli tröstad. Har så gjort sen hon var pytteliten - hon var ingen liten docka man kunde ha i knät direkt. Willpower. Och förbaskat stor integritet. Och ett enormt rättspatos - rätt ska vara rätt, orättvisor får inte existera i denna världen. Hon är verkligen något att bita i... inte direkt smidig att vara förälder till. Men hon är fantastisk, och kommer bli ännu mer fantastisk, om jag har tålamod att låta henne vara som hon är. Pluttfia. 

Åh. Vilken ljuvlig natt. Somnade vid 22, vilket jag tycker ändå är skapligt. Och Hedda har slutat (läses håller tillfälligt upp...) krångla så förbaskat och vakna hela tiden, iaf för några nätter. Istället då kommer Beppe vid 1...Mamma! Jag är kissis! Efter en vild diskussion vid läggdags igår kväll om nyttan av att prova kissa innan man lägger sig. Mamma! Du måste följa med! Upp och kissa, sen tillbaka till sängen med sällskap naturligtvis. Somnar om.

Mamma! Gälla rösten. Kakaduan Hedda. Kollar klockan, 3. Försöker få söta fröken att fatta att det är natt, lyckas nästan få henne slumra till igen, hämtar välling, sjunger, ja..hon somnar nästan till, nu, nu, nu men så sprätter hon upp som en fjäder och ställer sig för hundrade gången och så råkar hon se att Beppe ligger i min säng...då är det kört. Ylandet tar fart, snor med mig henne ner. Kollar klockan...4. Jaha. Jag försöker tråka ut henne, låter alla lampor vara släckta, sätter inte på TVn, bara sitter i mörkret. Till slut fattar hon att hon är trött, lyckas lägga henne i sängen igen, krånglar bara lite. Bär över Beppe till sin säng, gottar ner mig och försöker övertala mig att somna snabbt, nu, sov nu Susanne!

Mamma! Jag har drömt mardröm! Vilda, som nästan aldrig vaknar på natten. Makar åt mig och håller upp täcket. Hon kryper ner och lägger sig, jag orkar inte ens fråga vad hon drömt, försöker få somna några futtiga minuter igen.

Mamma! Gälla rösten igen. Hedda. Dags att gå upp...wow..klockan hann bli 6 i alla fall...

I kväll ska jag försöka lägga mig direkt barnen somnat. Men det är så förbannat skönt att ha en stund ensam när de lagt sig, få landa lite. Jag vill ha båda delar! Jag vill sova och jag vill ha en stund själv! Jag börjar bli girig...

Det är härligt med småbarn. Vid en nödvändig snabbgenomgång av lägenheten, då 2 av 4 vällingflaskor varit mystiskt försvunna i två dagar och måste eftersökas, hittades (utöver den vanliga mattan av spridda leksaker):

- 1 st lightslickad hallonlakritsskalle, härligt fastklistrad i låda i soffbordet.
- 3 st tuggade tuggummin, på en fönsterbräda, på en soffkudde, samt i bokhyllan.
- 3 udda strumpor, på väldigt udda ställen.
- 1 jumper som absolut ingen känner igen.
- 1 st stekspade, som varit saknad och efterlängtad i 2 veckor.
- 1 halvfull vällingflaska, där vällingen verkligen gottat till sig i 2 dar, dessutom i lagom mysig pöl under soffan.

Japp, så hemtrevligt har vi det. Jo, jag städar visst det - banne mig hela tiden plockas det och dammsugs det. Jag fattar inte hur de hinner med. Förresten, det är ju inte dom, alla tre sitter och skakar på huvudena och ser HEEELT oförstående ut. Vadå? Näe, det är inte jag! Jag har inte tuggat tuggummi, och förresten om jag HAR tuggat tuggummi har jag slängt det i soporna! Nej mamma, JAG har inte! Det är magi. Måste vara. Eller också är jag så förbannat övertrött på nätterna att det är JAG som går upp och suger på lakritsskallar och hittar lämpliga ställen att sätta dom på, utan att vara medveten om det. Det låter som en vettig slutledning. Vilket som, mysigt blev det med adventsstjärnor och stake, kunde inte vänta längre, det åkte upp idag. Den enda stake som lär pryda det här hemmet, moahaha....

Men jag ser inte fram emot att hitta den fjärde vällingflaskan, även om jag hoppas den dyker upp innan jul...