vallingtrasket

Hur ska man veta om kärlek är "på riktigt"? Så många gånger man trott att man var där, men som man i efterhand förstått att förälskelse, javisst, egotripp, javisst, ensamhetsrädsla, javisst...men kärlek för förmålet ifråga...njäää. Egentligen inte. Man kan lura sig själv länge, länge. Undrar hur många gånger jag projicerat och sett karaktärsdrag och sidor hos någon för att jag velat se just dessa.

Att fridfullt kunna sitta och se på den andre när den sover, och känna hjärtat svälla precis sådär som det gör när man tittar på sina sovande barn...är det kärlek?

Att känna en mild och pockande nyfikenhet på den andres tankar och liv, att vilja ta del av den andres värld, precis så som den är...är det kärlek?

Att kunna dela sina tankar och längtor ocensurerat med den andre, utan rädsla för avvisande eller reprissalier....är det kärlek?

Där är jag. Och jag landar i att det är kärlek.

Den gränslösa kärleken, låter sin älskade slippa fri att göra det den mest av allt önskar, även om det så vore att älska någon annan. För kärleks skull. 

Där är jag inte. Jag vill att den jag älskar ska vilja älska mig. Den sista egobiten finns ännu kvar. För ett liv utan den man älskar, skulle bli så mycket fattigare.

Tillit. Där har jag fortfarande problem. Jag har fortfarande svårt att tro att jag är värdig kärleken. Inuti mig sitter någon som säger att den är för alla andra, men inte för mig. Och jag har inte riktigt tilliten till att den kommer till mig om jag bara låter mig falla. Ändå har jag precis tappat fotfästet och är mitt i en luftfärd på väg ner mot backen.

Tänk om jag slår mig fördärvad? Jag hoppas att någon finns där och tar emot mig.