Och kärlek gör aldrig ont
Jag har blivit med skinnställ. Trodde jag aldrig, men tydligen skulle jag ha ett sånt - eftersom det råkade dyka upp ett i precis rätt storlek till precis rätt pris på Blocket häromdan. Jag ska till Skåne i slutet på juli och åka italiensk sporthoj på Österlen...det trodde jag inte heller. Det händer mycket som man inte tror. Tänk om man började tro lite mer, hur mycket skulle inte hända då???
Tre dagar kvar att jobba, sen får jag vara ledig en vecka med barnen - Vilda och Beppe kommer hem på söndag. Ringde till dem för att höra deras röster, det första Vilda kläckte ur sig var: pappa har gift sig och så har han köpt en stuga! Hoppla hoppla. Inom loppet av ett år hinner man, om man vill: träffa ännu en ny tjej, få henne gravid, flytta ihop, få barn, gifta sig och köpa stuga. Det är kanske bäst att leva fort när man kommer upp i den åldern, man har ju inte så mycket tid kvar menar jag. Snabbt och oeftertänksamt...varför överge ett vinnande koncept, det har ju funkat hittills....eller? Not my busines anyway, bara barnen mår gott. Nu slipper de häcka i en varm lägenhet i stan alla veckor hos sin pappa, de hade fått en lite pool att bada i utanför stugan (kolonilotten). De lät nöjda.
Jag hade besök i helgen. Ja, skånebesök...och väldigt mysigt sådant. Vi hade inte setts på 6 veckor, så det kändes nästan lite overkligt igen...men det gick snabbt över. Det är annorlunda nu. Det är annorlunda denna gång. JAG är annorlunda. Jag har inte längre samma hang-ups, samma rädslor, samma förväntningar...det som följt med genom större delen av livet, i alla förhållanden...och förstärkts ju mer jag sårats. Sårats JUST för att jag haft alla de där rädslorna och förväntningarna. Lite, lite, pyttelite finns kvar, men de sekundsnabba tillfällen de poppar upp är jag beredd på ett helt annat sätt och låter mig inte dras ned i räddatankarträsket. Jag njuter av varje stund vi ses, det känns oerhört bekvämt och fantastiskt fint.
Kanske är det så att man måste ända ner i dyn, ända ner på botten och få lera i käften, få ansiktet ordentligt nertryckt och en fot på ryggen....innan man kan vända sig själv. Har man rasat ända dit ner har man två alternativ...antingen ligger man kvar och vältrar sig i leran..eller så tar man sig därifrån, så jävla långt att man inte halkar ner där igen. Och man gör det inte genom att ta stora omvägar runt lerpölarna i fortsättningen, det är inget liv...man tar på sig ett par rejäla gummistövlar (barfota går också bra), sjunger för full hals och dansar sig fanimej fram genom pölarna. Och gör man det, så märker man efter ett tag, att regnet har spolat en ren...ömt smekt bort lerstänken ur ansiktet...och att solstrålarna bryts så förbannat vackert genom regndropparna att det nästan gör ont att se.
Livet är fantastiskt vackert. Och kärlek gör aldrig ont...det är bara våra föreställningar om den som smärtar.
Tre dagar kvar att jobba, sen får jag vara ledig en vecka med barnen - Vilda och Beppe kommer hem på söndag. Ringde till dem för att höra deras röster, det första Vilda kläckte ur sig var: pappa har gift sig och så har han köpt en stuga! Hoppla hoppla. Inom loppet av ett år hinner man, om man vill: träffa ännu en ny tjej, få henne gravid, flytta ihop, få barn, gifta sig och köpa stuga. Det är kanske bäst att leva fort när man kommer upp i den åldern, man har ju inte så mycket tid kvar menar jag. Snabbt och oeftertänksamt...varför överge ett vinnande koncept, det har ju funkat hittills....eller? Not my busines anyway, bara barnen mår gott. Nu slipper de häcka i en varm lägenhet i stan alla veckor hos sin pappa, de hade fått en lite pool att bada i utanför stugan (kolonilotten). De lät nöjda.
Jag hade besök i helgen. Ja, skånebesök...och väldigt mysigt sådant. Vi hade inte setts på 6 veckor, så det kändes nästan lite overkligt igen...men det gick snabbt över. Det är annorlunda nu. Det är annorlunda denna gång. JAG är annorlunda. Jag har inte längre samma hang-ups, samma rädslor, samma förväntningar...det som följt med genom större delen av livet, i alla förhållanden...och förstärkts ju mer jag sårats. Sårats JUST för att jag haft alla de där rädslorna och förväntningarna. Lite, lite, pyttelite finns kvar, men de sekundsnabba tillfällen de poppar upp är jag beredd på ett helt annat sätt och låter mig inte dras ned i räddatankarträsket. Jag njuter av varje stund vi ses, det känns oerhört bekvämt och fantastiskt fint.
Kanske är det så att man måste ända ner i dyn, ända ner på botten och få lera i käften, få ansiktet ordentligt nertryckt och en fot på ryggen....innan man kan vända sig själv. Har man rasat ända dit ner har man två alternativ...antingen ligger man kvar och vältrar sig i leran..eller så tar man sig därifrån, så jävla långt att man inte halkar ner där igen. Och man gör det inte genom att ta stora omvägar runt lerpölarna i fortsättningen, det är inget liv...man tar på sig ett par rejäla gummistövlar (barfota går också bra), sjunger för full hals och dansar sig fanimej fram genom pölarna. Och gör man det, så märker man efter ett tag, att regnet har spolat en ren...ömt smekt bort lerstänken ur ansiktet...och att solstrålarna bryts så förbannat vackert genom regndropparna att det nästan gör ont att se.
Livet är fantastiskt vackert. Och kärlek gör aldrig ont...det är bara våra föreställningar om den som smärtar.
Kommentarer
Trackback
