vallingtrasket

Hemma igen. 100 väskor uppackade och 100 barn pussade, känns det som. Alla har varit på olika håll i helgen, Vilda och Beppe hos sin pappa, Hedda hos mormor och moi....i Stockholm. En sån helg. Jag kan bara fortsätta le. Vad är det som händer? En alltigenom underbar man, så som jag känner honom...och en otroligt mysig samvaro. Men det som är det mest fantastiska, det mest väsentliga, är det som hänt i mig. Det som är annorlunda denna gång. Jag njuter av varje ögonblick tillsammans med denna man. Oavsett vad, om vi pratar, sitter tysta eller...ja, ni fattar. Jag njuter av att bara titta på honom eller ge en strykning över kinden. Och det största, i mig, som hänt...är att jag inte behöver något från honom. Jag lägger ingen vikt vid vad han kan tillföra mig (även om jag måste säga att jag får en otrolig värme i gengäld)...jag vill bara ge. Värme och kärlek. Varje stund vi delar är bara glädje. Jag längtar efter att se honom igen, men det finns inget desperat i den längtan. Den inger bara en skön känsla som lingrar kvar. Och jag känner otrolig tillit, till livet och till mig själv.

Och det bästa är...att oavsett vad som händer, så kommer jag aldrig ångra det jag ger nu. För det kommer från hjärtat och det ges med värme. Så som det ska vara. Kärlek. Den finns där hela tiden. I mig, för mig och runt mig, vad som än kantar min väg. Det kan bara kännas gott.

Svammel-Susanne has struck again. Jag lovar, jag är en relativt rationell varelse, när jag vill. Men det vill jag inte nu. Kanske aldrig....hä! Och nej, jag har inte rökt på idag heller, lovar. Jag är bara hög på livet:)