vallingtrasket

En gulddag. I skogen hela förmiddagen...det var taskig terräng att ta sig fram i med barnvagn, mycket snö kvar och knagglig skogsstig, så det var ett litet äventyr att ta sig till Tempelbacken - men väl framme hade barnen jättekul, kojbygge och korvgrillning. Vi knatade dit med min lillebror med familj, sen mötte storebror och hans yngsta son upp där, mycket trevligt. De är jämnåriga, två av kusinerna och Beppe, och de leker bra tillsammans. Jag tycker om att umgås med mina bröder, de är helt enkelt trevliga, sociala, lätta att vara med...men det finns djup bakom när det behövs. Tycker också mycket om mina svägerskor, det underlättar ju umgänget en hel del - lillbrorsans sambo och jag har setts en hel del under föräldraledigheten.

Blev lite frusen om fötterna i skogen, jag såg noga till att barnen var varmt klädda, men hann inte leta reda på ordentliga kläder till mig själv, vilket föredöme man är...:S...när vi kom till lillebror tvingade han på mig både långkalsonger och mössa. Kände mig som en 3-åring först men jag var mycket tacksam för det senare... Men skorna - de både läckte in vatten och var alldeles för kalla. Det var skönt att komma hem, passade på att hyra film på väg hem, ska titta med barnen sen. Kycklingen i ugnen, fint dukat, påskmust på kylning, popcorn poppade (efter 5 misslyckade försök igår, micron bränner allt till en svart klump, luktar brända popcorn ff i köket...plus att jag brände 3 kastruller dessutom...där fick jag för försök till smygstart på myskväll igår). Känns som en riktigt, riktigt skön dag tilsammans, vilket behövs - Vilda och Beppe försvinner bort en vecka nu på söndag.

Det sitter en liten längtan i bröstet och pickar på emellanåt, intensivt ibland och lite försynt ibland. En längtan utan rädsla. Och när jag känner av den, kan jag inte låta bli att le. Både åt mig själv och åt livet. Det känns vår, i luften och i kroppen.