vallingtrasket

Har nyss försökt trösta en liten 8-årig tjej, som undrar varför hennes pappa aldrig ligger i sängen och myser när han nattar. Jag har inga svar. Varför vill den pappan inte det när han träffar sina barn var tredje helg? Har han inte den längtan i sig? Istället sätter pappan på en talbok och går därifrån. Till sig och sitt. Det handlar om 2 kvällar av 21. De andra 19 har pappan inte sina barn där. Av 2 kvällar väljer han bort nattningsmyset båda kvällarna. Den lilla tjejen längtar efter sin pappa på ett sätt hon inte får tillgodosett. Hon åker dit med sin längtan och hon kommer hem med sin längtan.  

Jag upphör aldrig att förvånas.. Eller jo, det kanske jag egentligen gjorde för länge sen. Jag bad henne fråga sin pappa själv. Eller be honom att ligga en stund hos henne. Jag sade det så neutralt jag bara kunde. Jag sa att vi alla är olika.

Jag vet bara, att hade jag mina barn ynka 2 dygn var tredje vecka, så skulle jag kramas, pussas och snusa i deras nackar tills de bad mig sluta. Jag skulle knappt våga släppa dem med blicken. Jag skulle inandas deras molekyler så att jag kunde försöka att stå ut resten av tiden tills de kom igen...jag skulle aldrig, aldrig, nånsin klara att vara utan mina barn på det sättet.

Men vi är alla olika. På gott och ont.