Älskade barn, så fint att ni finns

Jag blir som mest ömsint vid läggdags, den sista kvällen innan barnen ska åka och vara borta en hel vecka. De var uppe sent ikväll, har mumsat påskgodis absolut hela dagen, som sig bör, med grand finale nu på kvällen - ett frosseri utan dess like. Vi var hos barnens mormor hela dagen, med god mat och gott sällskap, så påskandet fick vänta till vi kom hem.

Vilda ville absolut ut och gå påskakäring och tillverkade nitiskt och raskt ett gäng brev. Hon fick på sig fräknar, buskiga ögonbryn och kjol, blus och kofta från min garderob...kjolen och blusen som använts på både Beppes och Vildas dop för övrigt. Nu dög de som påskkäringoutfit. En kopparkittel efter min farmor lyckades vi leta på också. Beppe gav upp och jäste i soffan istället, medan Vilda nog var ute i gott o väl en timme. Men bytet ville han vara med och dela på, luringen - måste säga att Vilda delade med sig frikostigt. Men t o m hon insåg nog att hon aldrig skulle lyckas få i sig allt på egen hand...

Nu ligger de i sina sängar, ömt pussade och gosade, Vilda fortfarande med fräknarna kvar...hon vägrade tvätta bort dem. Den sista blicken in i sovrummen fick små tårar att sippra fram i ögonen , de är så förbannat vackra, barnen. Så fulla av liv, fantasi, känslor, tankar. Så sprudlande, så kvillrande. Tänk om vi kunde få behålla det också i vår vuxenhet, få känna samma livsglädje, iver och nyfikenhet hela livet. Älskade, älskade barn.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0