Ja ni...
Ärligt talat har jag vissa svårigheter med att se mig själv faktiskt träffa någon på riktigt därifrån, det är kul att lalla runt lite, kolla läget - t o m studera fenomenet. Jag kanske helt enkelt är för feg, men det tänker jag inte erkänna.
I alla fall, jag lade upp min profil, några foton och skrev:
| Om mig själv Jordnära, varm och vaken kvinna som trivs bra på egen hand men som tror att tvåsamhet kan vara bland det vackraste som finns när den är rätt. Humorn finns där och ömheten finns där, när allt är sant och riktigt. Om den jag söker Egentligen ska det inte behöva sägas, men världen och människorna i den beter sig på märkliga sätt ibland: öppenhet, ärlighet, självdistans och humor. Ledordet är respekt - för sig själv och andra. Frid med sig själv och med allt runtomkring. Önskvärd ålder 30-50. |
|
Exempel på några mail:
Ett från en gift kvinna i Göteborg som var sugen på äventyr.
Ett erbjudande från en spansk man som bott i Sverige men nu hade hus i Algarve (som sade sig vara 49 men såg ut som 70) "I have plenty of space, your children would love it here..."(jag hade inte ens pratat med karln)
En förfrågan om jag var intresserad av att spela in nätporr med ansiktsmask.
Flertalet mail med öppningar som "Hey sexybody", "tjena snygging", "vad gör en snygg tjej som du en lördagkväll", "hej läckerbiten"....från alla åldrar, från 21-59. (jag kanske har fördomar, men vem orkar svara på sånt?)
Eller vad sägs om: jag vet att jag ligger lite utanför dina referensramar om ålder, men jag finns ju i alla fall i närheten, det kan ju inte vara lätt att träffa någon när man har barn redan, jag kan komma och laga middag åt dig (man på 59 i Lindesbergstrakten).
Sen kan man undra hur vissa tänker när de väljer nicknames...vad sägs om Bamse, Chasing, Champ, Player, Sicky, Tjugosexcentimeter....
Funderar också lite över vad saker betyder egentligen i profilerna som skrivs. Speciellt om den man söker:
En tjej som har lekt färdigt (läs: du ska inte inbilla dig att du kan hänga med polarna på puben en fredagkväll, då är det fanimej fredagsmys hemma!)
En kvinna som värdesätter familjen (läs: jag vill ha någon som kan se efter mina barn när JAG hänger på puben på fredagskvällen med polarna)
En fräsch, aktiv tjej (läs: vill helst att du ser ut som en gudinna och är jävligt vig i alla lägen)
En trevlig, go och positiv tjej (läs: som inte gnäller när jag kliver över soppåsen på väg ut)
Någon med ordnat liv och stabil ekonomi (läs: som kan försörja mig medan jag skriver på min roman som beräknas vara klar 2020)
Jag är nöjd med min tillvaro men vill ha någon att dela den med (läs: som är beredd att ge upp sina egna intressen och dela mina istället)
Söker endast yngre killar/tjejer eftersom jag känner mig yngre än min ålder. Hur kan man veta hur andra i ens egen ålder känner sig? De kanske också känner sig yngre än sin ålder...och HUR kan man vet hur ens ålder känns om man aldrig känt sig som den?
Och så undrar jag lite över varför man inte vill lägga upp sin profilbild? För att man inte vill att frugans kollegor ska råka få syn på den, eller?
Bitter och misstänksam? Vem, moi? Nehehej...erkänn, lite roligt är det, hur vi fungerar. Vi är alla olika och söker olika saker. Men ändå söker vi alla samma sak. Kärlek. Jaja, förutom de som frågar om man har lust att spela in nätporr med ansiktsmask - men de hittar säkert någon de också, det finns någon för alla, det är jag övertygad om:D
En sak till bara: när blev det egentligen fel att kalla sig för man och kvinna, trots att man är i vuxen ålder? Ska jag leva med någon, vill jag ha en man vid min sida. Ingen pojke. Ingen kille. En man. Simple as that. För jag är kvinna.
Jo, förresten. Vid det här laget har jag fått in över 600 mail...av dem är det 2 personer jag mailar med. Och det är en som jag klickar med, rent spontant. Han bor i Malmö....just my luck!;) Eller...det kan ju helt enkelt bara vara mitt sätt att fega ur...
Vissa dagar
Vissa dagar kräver hjärtevärme mer än andra. Idag är en sådan dag. När barnen åker bort en hel vecka. Har inte vant mig riktigt ännu. Ja, det är skönt med, men hjärtat får ändå en liten smäll varje gång. Det var inte meningen. Det kan inte vara meningen. Att barn och föräldrar ska leva frånskilda som norm. Det har gått fel någonstans, med vårat sätt att leva. Det kräver av oss att vi stänger av våra hjärtan ibland.
Små längtor och stora
Saker jag kan längta efter emellanåt: Att få vakna till doften av nykokat kaffe - att någon faktiskt har masat sig ur sängen och satt på pannan för att ha kaffet klart när jag vaknar. Att stå och greja med något, diska, hänga tvätt...och märka att det plötsligt står en till där, i tyst kamratskap, och hjälper till. Att skratta hejdlöst åt barnen som knasar sig, och höra en person till stämma in i skrattet. Att känna en varm hand smyga sig in i min under en vinterkall utetur eller en barfotapromenad i sommarvarm sand. Saker som kan kännas små när man har dem, och stora när man inte har dem.
Vi har alla längtor. Vi drömmer oss alla bort ibland. Och ibland kan verkligheten tyckas trist, bland drömmarna. Men magin finns där. Mitt framför näsan. Man ser den bara inte alltid, ibland inte på väldigt lång tid. Ibland kan det räcka med att någon utomstående visar en på det fantastiska och magin i ens eget liv. Men ibland räcker inte det, då kanske livet ruskar om en rejält, genom att ta något ifrån en eller att någon närstående drabbas av något. Och det brukar väcka de flesta, för ett tag...men det är det som är lite sorgligt med oss människor - vi halkar så lätt tillbaka till vardagstråket och plirar närsynt omkring oss, magin är som bortblåst igen.
Guldet finns där. Det är så nära att vi inte ser det. Långt därinne i oss, på den absolut varmaste platsen. Och oj, vad det glittrar. Förmågan att se det stora i det lilla, och det gudomliga i allt som är.
Betraktelse på alla hjärtans dag
Jag promenerade hem med Hedda i vagnen, och på vägen genom skogen passerar man en pulkabacke. På väg från pulkabacken kom en mamma och en pappa, dragandes varsitt litet barn i pulka, de tjoade och skrattade och såg helt enkelt lyckliga ut. Kärleksfulla. Sammansvetsade. Och det kom genast ett litet, litet sting i magen. Känslan kanske inte kan namnges egentligen. Avund? Längtan? Saknad?
Inte saknad. Man kan nog inte sakna något man inte haft fullt ut, för just den där riktiga höraihopgemenskapen har jag aldrig upplevt riktigt i mina vuxna relationer, inte med pappan till mina barn heller. Det kändes mer som jag och barnen, inte på grund av honom eller på grund av mig, utan mer kombinationen kanske.
Inte längtan heller. Längtan förutsätter nog möjligheten att kunna uppnå något, ett i fjärran gripbart mål...och det har jag fullt accepterat, att jag aldrig kommer kunna dela mina barn med en annan vuxen på det sätt som bara två föräldrar kan göra.
Avund då? Nej, jag blir glad när jag ser att den där gemenskapen och kärleken faktiskt existerar, att det är människor förunnat att faktiskt kunna leva så med varandra. Det ger hopp om mänskligheten.
Jag tror det är vemod. Ett stänk vemod över att det inte blev så för oss kanske. Men ett vemod som snabbt sveper bort och istället övergår i glädje. Över gemenskapen jag och mina barn har.
Fortsättning på pussföljetången
Vid hämtning på dagis:
- Vet du mamma, Klara luktar blomma!
- Fick du din andra puss idag då?
- Näe, tjejerna jagade inte oss idag..
- Men varför jagade inte ni dem istället då?
Beppe tittar på mig som att jag inte har riktigt alla fåren hemma, svarar sen:
- För att det är ju tjejerna som ska jag killarna såklart!
Attans. Jag har missuppfattat hela grejen.
Pussas är guld
- Fy vad äckligt!
Det är alltså vad en 7-årig kille tycker om pussas, man riktigt såg hur avskyvärd blotta tanken var. Trots detta, säger Beppe, utan att skämmas det minsta, att han tycker det är mysigt att pussas. Inför sin 3 år äldre kompis. You go, boy!
När jag frågade Beppe om Klaras (dagiskompisen som pussade på honom igår) pussar var godare, tittade han plirigt på mig, strålade med hela ansiktet och sa:
- Jaaa. Hon smakade karamell. Hennes pussar smakade som guld! Jag ska säga det till henne i morgon. Men min andra puss vill jag ha av Rebecka.
Aaaaah. Han vet hur en slipsten ska dras. Mammas pojke.
Första kyssen
- Vet du mamma, idag fick jag min första kyss!
Och så fnittrade han lite och det riktigt lyste i ögonen på honom. VA??? hade jag lust att utropa, du är bara 4 år, hjääälp! Du ska ju gifta dig med MIG när du blir stor! Istället sa jag:
- Hur kändes det då?
- Skönt. Jag fick den här (pekade på kinden). Av Klara.
- Vad mysigt!
- Ja. Det var två till tjejer som försökte pussa mig, men de hann inte, jag smet. Men du mamma.
- Ja?
- I morgon måste jag få min andra kyss!
Det är så jäkla underbart. Sååå underbart. Att vara med om detta. Och kvinnor - passa er! Beppe är en supercharmig brudmagnet. Måste bara se till bara att lära honom hur en riktig man behandlar kvinnor. Han har ju inte så många andra schyssta förebilder att ta efter...moahahahaha...
Kommer ihåg min första kyss med. Men jag hade hunnit bli 13, innan det blev en tungkyss. Utomhus, vinter, kalla näsor, mycket saliv...och så fick jag en snömula innanför jackan på ryggen som finfin avslutning. Romantiskt. Tack Peo. Jag funderar forfarande på bästa hämnden...
Söndagsbryderier
Har lite vemodsmage idag. Lustigt, det återkommer ofta på söndagar - är det för att det blir mer markant på just söndagarna, för en själv med, att man är utan partner? Söndagen är ju liksom promenadpåtumanhandochgåochfikapånågotmysigtkafé-dagen. Och grottanersigisoffanochkollapåenkanonrulletillsammans-dagen. Och denstoraliggasked-dagen. Övervägande delen av min tid trivs jag bra på egen hand, men som sagt, just på söndagarna kan det svida till en liten stund...för det är ju rart att höra samman, visst är det så! Att ha någon att krama.
Fast kramar lider jag egentligen ingen nöd på! Inte pussar heller. Det får jag i tonvis, om barnen är på det humöret. Idag slogs de om vem som skulle rita mig på ryggen - Hedda vill ha total ensamrätt på allt som har med fysisk kontakt med mig att göra. Det som saknas skulle väl vara skederiet då. Och någon att prata stort med. Barnen pratar stort de med, men inte på samma sätt. Ni vet vad jag menar.
Sen är det ju så, att det där som jag suktar lite efter ibland på söndagarna - det är ju ändå inte riktigt genomförbart i min tillvaro. Den där söndagspromenaden blir ju inte på tumanhand, utan på minst femmanhand (troligen fler, eftersom man i den här åldern sannolikt träffar någon som också har barn). Dessutom inkluderat en som kallar sin mamma för bajskorv så fort det handlar om promenader. Det tappar liksom lite charmen då. Och den där braiga filmen, skulle med största sannolikhet röstas ner och bytas ut mot Barbie i Fairytopia, eller Krambjörnarna. Och vad gäller skedningen, så skulle man hinna känna hur mysigt det var i ungefär 5 sekunder, sen skulle man vara djupt sovande, med en dregelsträng sipprandes nerför hakan. Charmigt värre.
Man får helt enkelt älska det liv man har. Men jag tänker drömma om skedningen ändå.
Töväder
Hon ser så mycket hos andra, förstår så mycket, klappar när någon är ledsen, hämtar saker åt andra, hjälper till så fort hon ser att någon gör något. Sen gör hon såklart allt annat en 1-åring gör, snor grejer för syskonen, gnäller, river ut saker och går till frysen och drar i handtaget, samtidigt som hon skriker "LASS" så högt hon orkar - och blir skitförbannad när hon inte får någon. Hon har så mycket i sig, hon lyser, så starkt.
Älskade, älskade barn. Du smälter mig.
Älskade ouppfostrade skitunge
Vilda ropade upp mig på sitt rum.
- Mamma, du måste komma och kolla vilken fiiiin färg det blir när man ritar med den här pennan på mitt sängbord! Kolla!
Hur fan har jag uppfostrat mina barn? De ritar på möblerna! Och talar dessutom om det, hon har inte ens vett att ljuga om det:D. Hon såg det vackra, och hon ville visa mig det - det gör mig glad.
Islossning
Love, love, love
Det måste vara det mest universella för mänskligheten, frånsett mat, sömn och vätska. Att få ta emot och ge kärlek. Eller, skit i maten. Sömnen behövs nog inte heller egentligen, det är överskattat...mera kärlek åt folket!!!
...
Höra samman
Hur kan man välja bort ett barn?
Livet är en konstig sak. Det kanske inte är meningen att man ska begripa allt, men vissa saker är inte bara svåra att begripa, utan också nästan omöjliga att acceptera att de är så. Observera, acceptera, släpp. Vissa saker kan man inte gör ett skit åt. Jag måste bara försöka klura ut hur jag på bästa sätt ska förklara för Hedda när hon blir stor, varför hennes pappa inte ville vara pappa åt henne, men åt alla andra barn han har...
Text skriven när Hedda var 6 månader:
I jämlikhetens land
Heddababy har ingen pappa. Eller, såklart hon har en pappa, hon vet bara inte om det ännu. Hon vet inte alls vad en pappa är. Heddababy har samma pappa som sina två äldre syskon. Föräldrarna separerade när hon låg i magen, en ful och bitter separation med många lögner och stora svek. Hennes pappa bor 100 meter från sin minsta dotter och har hennes båda syskon regelbundet. Han är en bra pappa till dem på många sätt, men sitt minsta barn har han valt att inte ta någon del av...ännu. Mamman har gjort klart från början att han är välkommen att umgås med sin dotter när och så mycket han vill, ta del i skötsel, lära känna och njuta av hennes bebistid. Han kontrar då med att han kan komma och ta med henne ut i vagnen.
Om man försöker tänka sig in i Heddababys värld en stund, så är det svårt att föreställa sig att hon skulle tycka att det vore en bra idé att följa med en farbror hon inte känner och åka vagn med honom. Lämna mamma & tryggheten hemma och plötsligt vara ensam med en filur som hon visserligen ser när han hämtar hennes syskon, och som gullar lite med henne då, men som för övrigt är helt obekant. Åka vagnen är inte så värst kul heller. Ingen bra början om man ska lära känna en ny person och helst knyta an till. Så mamman har sagt att han gärna får ta ut henne i vagnen...när hon har lärt känna honom och känner sig trygg med sin pappa. Så där står de och stampar, och under tiden har Heddababy hunnit bli ett halvår.
"Jag har inte flyttat för att hänga hemma hos dig, jag tycker det känns obehagligt att vara där" säger pappan. Okej, mamman köper det om det är så han känner. Mamman är inte direkt så pigg på att ha Heddababys pappa hänga hemma hos sig heller. Men. Det är inte mamman han ska hänga hos. Det är hemma hos Heddababy. Hon råkar bo hos sin mamma. Och som förälder, som mamma, om hon kan välja, så tar mamman 100 ggr hellre själv obehag om det får hennes barn att känna sig tryggt. Som vuxen, kan jag ta lite skit för mina barns skull, om jag kan se att det leder till något gott. Tänker hon. Men hennes argument biter inte. Heddababys pappa vill inte göra allt på mammans vis och dansa efter hennes pipa. Men det handlar ju inte om mammans behov eller vilja. Om mamman gått efter SINA behov skulle hon helt enkelt ta Heddababy, droppa henne hos hennes pappa och ta sig en rejäl helgfylla med sina vänner. Men det gör hon inte. Mamman kan kompromissa om mycket, men INTE om sina barns känslor. Där får vi vuxna faktiskt bita i det sura äpplet. I min värld. Tänker mamman.
Det känns sorgligt. Så många pappor och mammor som kämpar för att få ta del av sina barn och blir motarbetade eller vägrade. Så finns en pappa som har ett gyllene tillfälle, men väljer att vara passiv. Jag tror att han skulle vilja, men det låser sig. Man måste ju hoppas. För sina barn. Men kontentan av det hela har blivit att Heddababys mamma inte har en chans att få avlastning. För när hon valde att stanna kvar nära Heddababys pappa, för att Heddababy skulle ha en chans att bygga en relation till honom, då valde hon samtidigt bort att flytta närmare Heddababys mormor, morbröder och kusiner. Så nu har hon ingenting. Heddababy har bara sin mamma.
Så långt har vi kommit i jämlikhetens Sverige - världens mest jämlika land. En pappa kan fortfarande välja bort att vara delaktig i sitt barns liv. Utan att omgivningen verkar reagera nämnvärt. Tänk er för en stund att mamman hade lämnat över Heddababy till hennes pappa direkt efter födseln och sen valt att inte ta del i hennes bebistid - på samma sätt som pappan valt att göra. Ni kan nog föreställa er omgivningens - våra - reaktioner och människors åsikter om henne som mamma.
Men jag fortsätter hoppas, litegrann, långt därinne. För Heddababys skull. Jag tror hon skulle vilja ha sin pappa. Och jag tror att han skulle vilja ha henne. Jag hoppas att hon får veta vad en pappa egentligen är. Det gör Heddababys mamma också. Det skulle både Heddababy och hennes mamma tycka om. Vad pappan skulle tycka vet bara han.
Med facit i hand finns inte hoppet kvar. Men hur kan man välja bort detta?
Hur?
Stilla önskan om morgonen
Idag är bara kärlek.
Byta planhalva i halvlek?
Så nu funderar jag allvarligt på att byta planhalva. Fast jag kanske ska ge männen ett par chanser till. Träffar jag en man någon gång, som strålar på samma sätt mot mig, som Mariette strålade mot sin flickvän, då kan jag överväga att stanna på min planhalva. Men det är väl helt enkelt bara så, att man blir strålad på, när man strålar själv. Kärlek. You get what you give.
Sen gick jag ganska raskt från den kärleksfulla känslan till grav hopplöshet - eftersom Hedda inte hade sovit sen förmiddagen orkade hon bara hålla sig vaken till 18 igår kväll. Vilket såklart gjorde att när Vilda äntligen somnat tog Hedda över kvällen, fram till spöktimmen inatt. Sen upp vid halv 5, som vanligt. Vem fan orkar stråla då? Inte ens Marie Curie hade orkat.
Att skrika sig hes
Lilla, lilla Susanne, du måste älska dig själv först. Förbehållslöst. Det finns inga vuxna relationer där man kan älska den andra som ett barn. Men jag fortsätter att stå där och gasta. Och hoppas att någon hör. Jag själv kanske. Om jag kan skrika tillräckligt högt.
Killar!
Killen som en gång myntade det bevingade uttrycket: mamma, kan du inte ta på dig en sån där röd pussmun, så att det SYNS när du pussar mig?
Förresten kvarstår beteendet långt upp i åldrarna och går aldrig bort för en del. Att vara kramig och gosig funkar bara om man brottas samtidigt. Läs in vad ni vill i brottas. Det måste finnas en legitim orsak för gos.
Baktankar
