Pingvin- och tomtebekymmer
Vilda önskar sig en pingvin i julklapp. Hennes önskelista är lång som en dasspappersrulle, fylld av docksaker, dockor (som hon egentligen slutat leka med), petshop-djur, en massa andra saker jag inte vet vad det är riktigt... och så denna pingvin. En pingvin som låter och som har en babypingvin i magen. Och som kostar 800 spänn. När jag frågade vad hon önskade sig allra, allra mest, så var det den. Hmm. Finns inte en chans att jag kan ge henne den, även om jag SKULLE ha råd så skulle jag inte vara sådär jättesugen på att köpa en leksak för 800 spänn som är rolig i en månad och går sönder efter två. Så jag försökte lite finkänsligt förklara att jag nog inte kunde köpa den för att den var för dyr, så om det fanns något annat hon kunde tala om som hon önskade sig nästan lika mycket? Då spände hon ögonen i mig och sa med lätt patroniserande stämma:
- Men mamma, det är ju faktiskt från tomten julklapparna kommer, och du vet att det gör inget om de är dyra, för tomtens nissar GÖR ju julklapparna själva så han betalar ju ingenting.
Förra året sa hon dessutom, när tomten varit till oss:
- Det där var inte riktiga tomten mamma, riktiga tomten var inte här förra året heller, det var bara nån som hade klätt ut sig. Jag vill att riktiga tomten ska komma, du vet han som var här förrförra året!
Så nu förväntar hon sig en RIKTIG tomte OCH en PINGVIN. Hur ska jag ta mig ur den knipan, UTAN att avslöja myten och UTAN att göra Vilda besviken. Hm. Förslag, någon?
Som en skänk från ovan
Tackar och prisar världsalltet för den underbara skänk hjälp från föräldrar kan vara. Efter mastig vecka med sjuklingar, kom min mamma och hämtade Vilda och Beppe i morse och kör hem dem igen i morgon eftermiddag. De får ha kul med sin mormor, gå på julmarknad och koppla av från sin just nu griniga, fräsande, uttröttade tjatmorsa en stund, medans tjatmorsan får unna sina öron en välförtjänt vila. Det vackraste ljudet av alla: ljudet av tystnad som faller. Visst, Hedda för ju lite liv med, men bättre att ha en ensam kakadua på amfetamin än ett helt zoo som har rökt på, i alla fall när öronen riskerar att implodera. För att vara helt ärlig grabbade mina öron tag i mig i morse, ruskade om mig våldsamt och hotade med att begå harakiri inför barnen om de inte var tysta i åtminstone 5 minuter.
Dessutom hade mamma handlat blöjor, väldigt billiga dessutom, helt gratis! Påstod hon, tack mamma:) Du ska veta att jag uppskattar dig!
I syndens boning
Käre gode Gud, förlåt mig. Jag serverade barnen snabbmakaroner till lunch idag. Till mitt försvar ska sägas att de åtminstone fick hemlagad köttfärslimpa, även om du kanske skulle räkna den också till en av de 7 dödssynderna om du hade råkat smaka på den. Jag hoppas att de inte lider alltför stor skada av händelsen och att detta inte kommer innebära början på en uppväxt som leder dem in på fel väg. Men det värsta Gud, det värsta...jag kan inte lova att det inte händer igen.
Dessutom har jag i frysen: färdiga köttbullar, fiskpinnar och en och annan panpizza. Ajsing.
Dessutom har jag i frysen: färdiga köttbullar, fiskpinnar och en och annan panpizza. Ajsing.
Familjeliv
Ska nu på ett enkelt sätt med en sekvens bilder påvisa vad som normalt sett inträffar när en bebis tillkommer i parlivet/familjelivet. Påpekas skall att min assistent Hedda, som skött sceneriet, på inget sätt påverkats till att iscensätta detta...
Bebis anländer. Allt frid och fröjd. Bebislycka. Alla gratulerar.
Bebis släpps lös i fina iordningställda bilden av familjelyckan. Mamman kastas med ett snabbt handgrepp omkull.
Pappan dunkas med glada tillrop i dörren till familjelyckan. Mamman ligger uttröttad gud vet var. Bebis sitter nöjd och glad i vagnen och åser sin skapelse.
Japp. Så kan det gå till. Vackert de som överlever:D
Bebis anländer. Allt frid och fröjd. Bebislycka. Alla gratulerar.
Bebis släpps lös i fina iordningställda bilden av familjelyckan. Mamman kastas med ett snabbt handgrepp omkull.
Pappan dunkas med glada tillrop i dörren till familjelyckan. Mamman ligger uttröttad gud vet var. Bebis sitter nöjd och glad i vagnen och åser sin skapelse.
Japp. Så kan det gå till. Vackert de som överlever:D
Om att inte räcka till
Också text skriven under bebistiden, men den är aktuell hela tiden som ensamförälder. När barnen blir sjuka samtidigt, vill ha tröst och ha trygghet och närhet hela tiden, då räcker man inte långt. Då är det lätt att känna vanmakt och förbanna den enda andra person som man tycker borde finnas för barnen. Och det skär i en, när barnen vill ha och behöver mer än man kan ge just då.
Nattvandring
Jag räcker inte till. Det är den första tanke som fladdrar genom huvudet och kroppen när jag återigen väcks av hjärtskärande gråt från 3-åringens rum. "MAMMA!!! MAMMA!!!" Spritter upp ur sängen, skyndar in, vyssjar, tröstar, så gott det går. 40 graders feber, öronvärk, försöker tvinga i medicin, men slutar med klibb i hela sängen. Vill inte. Vill bara ligga med mammas hand i sin och en sval hand på pannan.
Nattvandring
Jag räcker inte till. Det är den första tanke som fladdrar genom huvudet och kroppen när jag återigen väcks av hjärtskärande gråt från 3-åringens rum. "MAMMA!!! MAMMA!!!" Spritter upp ur sängen, skyndar in, vyssjar, tröstar, så gott det går. 40 graders feber, öronvärk, försöker tvinga i medicin, men slutar med klibb i hela sängen. Vill inte. Vill bara ligga med mammas hand i sin och en sval hand på pannan.
I samma stund som han kommer till ro bredvid mig hörs ett lika hjärtskärande skri från lillbebbe. Tandsprickning, förkylning, oro. Spritter upp igen, 3-åring vaknar och blir återigen ledsen, försöker förklara att jag kommer snart igen, måste söva Hedda igen, mamma kommer, mamma kommer. Försöker få med 3-åring till min säng, men han vill inte, vill ligga i sin säng, med sin mammas hand i sin och vara sjuk. Jag slits itu. Sorgfågel vaknar i mitt bröst, fladdrar nervöst med sina vingar, jag känner de slår mot insidan av min bröstkorg.
Så går det, fram och tillbaka. Man ska vara två. Man behöver vara två. Jag räcker långt, men i vissa stunder kräver barn två föräldrar. Jag skulle kunna svära ditt namn, svavelosande och hätskt, för varje fotsteg jag tar mellan sängarna. Fram och tillbaka. Men jag gör det inte. Det finns ingen hätskhet där, ingen saknad. För det kan inte vara på något annat sätt. Det kan bara vara så här. Jag vet det. Men mina barn vet det inte.
Så går det, fram och tillbaka. Man ska vara två. Man behöver vara två. Jag räcker långt, men i vissa stunder kräver barn två föräldrar. Jag skulle kunna svära ditt namn, svavelosande och hätskt, för varje fotsteg jag tar mellan sängarna. Fram och tillbaka. Men jag gör det inte. Det finns ingen hätskhet där, ingen saknad. För det kan inte vara på något annat sätt. Det kan bara vara så här. Jag vet det. Men mina barn vet det inte.
Jag ställer mig själv på de anklagades bänk, tar på mig skuldmanteln du kastat på marken och böjer knä. Och för varje steg, fram och tillbaka, fladdrar Sorgfågel med sina vingar, vemodigt mjuka i all sin gråhet. Till slut stillnar hon, breder ut sina vingar och sluter dem om detta enda. Jag räcker inte till.
Allting passerar, allting går förbi...
Jag lever i rena drömmen just nu. Även om jag är ensam på 3 barn och vissa perioder och vissa nätter kan bli ett ständigt pass, så är det ändå överkomligt. Jag gick igenom texter från bebistiden med Hedda, då slog det mig. Hon sov aldrig mer än kortare stunder, de första 8-9 månaderna. Hon vägrade somna annat än i bärsele eller vid bröstet, när jag väl lade henne så dröjde det aldrig mer än en stund så vaknade hon och måste sövas om. Hon tog aldrig napp, hon vägrade åka vagn, hon gillade inte att åka bil utan skrek konstant i vagnen och bilen. Det var bärsele för hela slanten, hon hängde säkert i den 6-7 timmar om dagen. Och vissa nätter. Under ett par månader snittade jag på 3 timmars sömn per dygn.
Nu tar hon nappen...jag trugade med den förbaskade suggrejen i 8 månader, sen gav jag upp. Så av en slump petade jag in den en kväll när hon var helt omöjlig att få till ro, nu efter hon fyllt ett. Och den satt som en smäck. Vilken skillnad det blev att natta. Det spelar ingen roll att hon är över ett år, hon får börja med den baskade nappen ändå, vi behöver det, båda två. Hon är precis som jag. Ingen ska tala om vad hon ska göra. Hon gör det när hon vill själv...
Det jag kan känna är en liten sorg över att jag hade svårt att njuta av bebisgoset, att tiden inte fanns och att tröttheten var för stor, men så är det ju för alla bebisföräldrar, oavsett om man är två eller ensam. Att det känns lite som om man inte tog vara på tiden bättre. Men de stunder man ändå gjorde det, de är guld värda. Och det kanske är det som är meningen.
Text skriven under bebistiden:
Sovmorgon
Nu tar hon nappen...jag trugade med den förbaskade suggrejen i 8 månader, sen gav jag upp. Så av en slump petade jag in den en kväll när hon var helt omöjlig att få till ro, nu efter hon fyllt ett. Och den satt som en smäck. Vilken skillnad det blev att natta. Det spelar ingen roll att hon är över ett år, hon får börja med den baskade nappen ändå, vi behöver det, båda två. Hon är precis som jag. Ingen ska tala om vad hon ska göra. Hon gör det när hon vill själv...
Det jag kan känna är en liten sorg över att jag hade svårt att njuta av bebisgoset, att tiden inte fanns och att tröttheten var för stor, men så är det ju för alla bebisföräldrar, oavsett om man är två eller ensam. Att det känns lite som om man inte tog vara på tiden bättre. Men de stunder man ändå gjorde det, de är guld värda. Och det kanske är det som är meningen.
Text skriven under bebistiden:
Sovmorgon
Heddababy vaknar mellan 3 och 4 på nätterna och tycker att det är en riktigt bra idé att gå upp då...håller igång fram till kl 5, då hon plötsligt kommer på bättre tankar och slänger längtansfulla blickar åt sängen till. Men vid 5 vaknar istället storebror Beppe Bus och med en 3-årings självklara logik drar han slutsatsen att om han är vaken, så borde ju rimligtvis alla andra vara det också...och är de inte det så är det ju bara att väcka dem!
Resten av dagen fortsätter i samma anda, Heddababy sover ungefär sammanlagt en timme under hela dagen...och när hon äntligen somnar för kvällen *pust* har hon listat ut en plan. Hon ska kolla exakt hur många svängar hon kan vakna och skrika under kvällen innan hennes mamma rasar ihop på golvet i en liten hög. Så hon vaknar en gång i halvtimmen till kl 23...då hon verkligen vill se hur mycket det där gamla skrället hon fått till morsa pallar...då kör vi ett vaketpass på en timme, tänker hon diaboliskt...
Jag är fullständigt övertygad om att den lilla stund jag lyckas sova enstaka nätter, då kliver mina barn upp och sätter sig på lekmattan och smider listiga ränker....
Beppe Bus: Om du kör första vakpasset inatt Hedda, så kan jag ta tidiga morgonpasset!
Heddababy: Men jag körde ju nattpasset igår, kan jag inte få sova en natt för en gångs skull?
Vilda Värsting: Men vi kan inte riskera att morsan får lite egentid eller får sova för länge fattaru väl! Då tappar hon skärpan jue!
Beppe Bus: Och vem av oss ska bajsa på sig precis när vi fått på oss overallerna i morgon bitti då?
Heddababy: Jag kan nog klämma ur mig lite, men då får du skita ner dig i natt iså fall....
Och så när rådslaget väl är slut, så vaknar alltså Heddababy en gång i timmen under natten, till 3 på morgonen...vaketpass till 5 i igen...och då gör Beppe Bus som vanligt storslagen entré i mammas säng. Det är då, just i den stunden, som man börjar häva ur sig:
-Älskling, jag måste få sova, det är din tur att ta ungarna och gå upp!
Och så kommer jag på, just ja...det är ju bara jag! Det är ju bara till att masa sig upp...
Jag får väl vara min egen älskling...och handen på hjärtat, jag kunde ju ha gjort mycket sämre ifrån mig, jag är ju för fan ett kap. Jag går ALLTID upp med barnen och tar HELA nattpasset. Jag handlar och lagar all mat och tar disken med. Jag tvättar, hänger och plockar reda på all tvätt. Sköter all städning. Jag fixar bilen, räkningar och papper utan knot. Försörjer hela familjen. Jag har grym koll på tider, kläder, storlekar, farligheter, kalas, utflykter, gympadagar. Och jag byter ALLA bajsblöjor. Och jag säger ALDRIG "Älskling, jag har huvudvärk" till mig själv om jag skulle råka vara på det humöret.
Jag kan nog inte få en bättre partner...men jag är så fruktansvärt kass på att ge mig själv sovmorgon! Ett chartrat jetplan, champagnefrukost, massage och en rejäl påsättning skulle ju inte heller vara fel ibland.
Förresten, vid närmare eftertanke så nöjer jag mig med sovmorgonen.
Resten av dagen fortsätter i samma anda, Heddababy sover ungefär sammanlagt en timme under hela dagen...och när hon äntligen somnar för kvällen *pust* har hon listat ut en plan. Hon ska kolla exakt hur många svängar hon kan vakna och skrika under kvällen innan hennes mamma rasar ihop på golvet i en liten hög. Så hon vaknar en gång i halvtimmen till kl 23...då hon verkligen vill se hur mycket det där gamla skrället hon fått till morsa pallar...då kör vi ett vaketpass på en timme, tänker hon diaboliskt...
Jag är fullständigt övertygad om att den lilla stund jag lyckas sova enstaka nätter, då kliver mina barn upp och sätter sig på lekmattan och smider listiga ränker....
Beppe Bus: Om du kör första vakpasset inatt Hedda, så kan jag ta tidiga morgonpasset!
Heddababy: Men jag körde ju nattpasset igår, kan jag inte få sova en natt för en gångs skull?
Vilda Värsting: Men vi kan inte riskera att morsan får lite egentid eller får sova för länge fattaru väl! Då tappar hon skärpan jue!
Beppe Bus: Och vem av oss ska bajsa på sig precis när vi fått på oss overallerna i morgon bitti då?
Heddababy: Jag kan nog klämma ur mig lite, men då får du skita ner dig i natt iså fall....
Och så när rådslaget väl är slut, så vaknar alltså Heddababy en gång i timmen under natten, till 3 på morgonen...vaketpass till 5 i igen...och då gör Beppe Bus som vanligt storslagen entré i mammas säng. Det är då, just i den stunden, som man börjar häva ur sig:
-Älskling, jag måste få sova, det är din tur att ta ungarna och gå upp!
Och så kommer jag på, just ja...det är ju bara jag! Det är ju bara till att masa sig upp...
Jag får väl vara min egen älskling...och handen på hjärtat, jag kunde ju ha gjort mycket sämre ifrån mig, jag är ju för fan ett kap. Jag går ALLTID upp med barnen och tar HELA nattpasset. Jag handlar och lagar all mat och tar disken med. Jag tvättar, hänger och plockar reda på all tvätt. Sköter all städning. Jag fixar bilen, räkningar och papper utan knot. Försörjer hela familjen. Jag har grym koll på tider, kläder, storlekar, farligheter, kalas, utflykter, gympadagar. Och jag byter ALLA bajsblöjor. Och jag säger ALDRIG "Älskling, jag har huvudvärk" till mig själv om jag skulle råka vara på det humöret.
Jag kan nog inte få en bättre partner...men jag är så fruktansvärt kass på att ge mig själv sovmorgon! Ett chartrat jetplan, champagnefrukost, massage och en rejäl påsättning skulle ju inte heller vara fel ibland.
Förresten, vid närmare eftertanke så nöjer jag mig med sovmorgonen.
Bryderier
Ett par svängar nu har Beppe och Vilda varit och lekt hos en kompis, sen när de kommer hem orkar de inte äta kvällsmat, eftersom de ätit kakor och godis. Då har de alltså käkat mellis innan de går dit. Det stör mig. Jag försöker hålla undan småätandet och sockret så mycket som möjligt på vardagarna, dels för tänderna men också för att de inte orkar äta det som deras kroppar egentligen behöver, om de fyller på med sötsaker istället. Lördagarna är rätt fria, och jag är inte helt rigorös i veckorna heller - de kan visst få en glass eller kaka när de äter mellis ibland, men inga stora mängder och inte precis innan maten. Nu har de varit där några gånger och kommer hem varje gång utan aptit. Det värsta är att Vilda börjat mörka och låtsas att de inte ätit något, etersom hon vet vad jag tycker...och eftersom hon såklart vill äta godis varje tillfälle hon får. Nån gång ibland, visst, men varje dag, neeeej. Jag måste ta ett snack med föräldrarna. Eller så kanske jag ska börja servera bara godis hemma, så kanske de börjar tjuväta mat?
Beppe Bus är alldeles skruttig av sprutan, fick hämta tidigare på dagis idag. De har varit 3 timmar sammanlagt på dagis den här veckan. Annars är det vi. Tight, tight, dygnet runt. Det har faktiskt varit en förbannat mastig vecka. På lördag sover de hos mormor, om de håller sig friska då. Lite andrum. Det är 3 veckor sen de var hos sin pappa, han har inte hört av sig om när han ska ha dem igen. Det blir väl när han får en stund över och råkar känna ett litet stygn av saknad kanske. Men ja ä int bitter!
Att låta barnen vara delaktiga i besluten...
Vi tog det idag. V A C C I N E T. Det omtalade. Beppe hade 4-årskontroll på BVC idag, vilket han skötte som en hel karl. Han gjorde allt, glad i hågen att få visa sina färdigheter, japp, jag kan pärla, jajemen, här haru huvudfotingar på löpande band, jorå, jag säger till näre piper, men visst, jag ser bokstäverna där borta. Ett tag undrade jag om jag fått med mig fel unge, men så kom jag på, han har blivit 4 år. Borta är 3-åringen som vägrade klippa sig hos frisören, 3-åringen med skrikanfall på en timme, 3-åringen som inte kunde stoppa sig själv och som tände på 1 sekund blankt. Visst, han har fortfarande ett jädrans humör, men det är mer rim och reson i det och man kan faktiskt börja urskönja att det finns orsaker till att han blir arg. När han blir avbruten, när han har tänkt göra saker själv men någon annan hinner före, när han föresatt sig något som besvaras med ett nej. Och det är ju inget konstigt, såna saker blir ju jag med förbannad på.
I alla fall. Jag hade beslutat att vi skulle ta vaccinet. Och på BVC skulle vi få ta alla på en gång, Hedda med. Utan att stå i kö i timmar, smidigt och lätt, utan krångel. Men så igår, började jag vackla igen. Det ÄR ju bara en influensa. Och tänk, kvicksilver i vaccinet. Och hur blir det längre fram? Tänk om barnen reagerar starkt på sprutan? Så när vi väl kom till BVC, hade jag fortfarande inte bestämt mig. Vi såg köerna till vaccinationssalen, så jag vistte att om vi inte tog det idag i samband med BVC-besöket, så skulle vi få åka en annan dag och kanske köa ett par timmar. Inte roligt med 1-åring och 4-åring... När 4-årskontrollen var slut, säger Beppe, av sig själv: Nu vill jag ha spruta! Japp. Så enkelt var det. Så vi tog allihop. En 4-åring fick bestämma, hur fasiken vi skulle göra med vaccinet. Och faktiskt, jag känner mig tryggare med det än om samhället eller jag själv tagit beslutet. Han har bra magkänsla, Beppe.
Inte fick barnen så ont heller. Det är mest jag som är ämlig och har värk i armen, lite feber...och svettas som en gris. Nöff.
I alla fall. Jag hade beslutat att vi skulle ta vaccinet. Och på BVC skulle vi få ta alla på en gång, Hedda med. Utan att stå i kö i timmar, smidigt och lätt, utan krångel. Men så igår, började jag vackla igen. Det ÄR ju bara en influensa. Och tänk, kvicksilver i vaccinet. Och hur blir det längre fram? Tänk om barnen reagerar starkt på sprutan? Så när vi väl kom till BVC, hade jag fortfarande inte bestämt mig. Vi såg köerna till vaccinationssalen, så jag vistte att om vi inte tog det idag i samband med BVC-besöket, så skulle vi få åka en annan dag och kanske köa ett par timmar. Inte roligt med 1-åring och 4-åring... När 4-årskontrollen var slut, säger Beppe, av sig själv: Nu vill jag ha spruta! Japp. Så enkelt var det. Så vi tog allihop. En 4-åring fick bestämma, hur fasiken vi skulle göra med vaccinet. Och faktiskt, jag känner mig tryggare med det än om samhället eller jag själv tagit beslutet. Han har bra magkänsla, Beppe.
Inte fick barnen så ont heller. Det är mest jag som är ämlig och har värk i armen, lite feber...och svettas som en gris. Nöff.
I drömmarnas trädgård
Man ska aldrig ropa hej. Kidsen somnade redan 19.30 igår kväll, det har aldrig hänt. Wow, tänkte jag, minst 2 timmar att spendera alldeles på egen hand, plus att få komma i säng i skaplig tid och ta igen lite sömn. Jag lyckades till och med krypa i ett hetbad med tända ljus på badkarskanten. I 5 minuter tyckte jag det var avkopplande och mysigt, sen började det krypa i kroppen...kroppen är helt inställd på att aldrig slappna av helt, för så fort den gör det, så POFF...är det någon som ropar, skriker, slår sig, bajsar på sig, ramlar nerför trappen, vaknar, har ont eller är hungrig. Det är en naturlag. Så jag struntade i fortsatt bad, spikmatta, läsning, facebooka och satsade istället på att komma i säng vid tio. Kunde riktigt känna känslan av utsövdhet i förväg...så jag kryper ner, brer ut mig, känner sömnen komma krypande, flyter iväg....
Mamma! Pst...Mamma! Jag kan inte sova! Vilda. Öppnar upp täcket, Vilda kryper ner, börjar böka runt som en hund. Så. Nu. Domnar bort igen, hinner t o m somna en stund, sen vaknar jag av att Beppe står och glor vid fotändan och försöker klura ut hur han ska kunna tråckla sig in. Makar åt mig, knölar ihop mig, Beppe smetar sig fast bakom min rygg och ligger och småkrafsar så som bara han gör. Trångt. Nu är det trångt. Och varmt. Lyckas komma in i dvala igen, nästan komma in i djupsömn, sen nästa. Mamma! Blundar hårt och låtsas sova, ibland funkar det, då lägger hon sig igen. Mamma! En gäll pipa som skär genom medvetandet. Hedda står som ett spett i spjälsängen och stirrar ihärdigt på mig. Suck. Stoppar i nappen, så, lägg dig, det är natt. Sov, sov. Men nej, efter en halvtimme ger jag upp, plockar upp henne och går ner och gör välling. Kollar klockan i köket, klockan är fan bara 1! Vad är det för fel på dem i natt? Stoppar ner henne m flaskan i spjälsängen, hon kommer till ro igen. Jag glider bort, nu, nu, åh sova äntligen....PJONG! Hedda står upp igen, gnäller och gnölar. Hon ser ju att de andra två ligger hos mig, ger upp, plockar över henne med, längst ut på kanten, ställer spjälsängen för. Nu är vi 4 personer i en 160-säng. Jag är störst men har minst yta. Vilda och Beppe tar upp 3/4.delar av sängen, Hedda och jag klamrar oss fast på den sista lilla remsan. Sen börjar hon böka, krypa ner i fotändan, sätta sig i ansiktet på mig...stoppar demonstrativt ner henne i spjälsängen igen. Lugnt en stund. Lyckas somna en stund till...
Så fortsätter det några gånger tills jag ger upp och tar Hedda och går ner för att inte riskera att väcka de andra. Så sitter vi där, som vanligt, för tidigt för att ens barnprogrammen ska ha börjat, glor på reklam, medans hela världen sover. Och väntar på att I Drömmarnas trädgård ska börja. I drömmarnas trädgård minsann. Är inte livet ironiskt?
Mamma! Pst...Mamma! Jag kan inte sova! Vilda. Öppnar upp täcket, Vilda kryper ner, börjar böka runt som en hund. Så. Nu. Domnar bort igen, hinner t o m somna en stund, sen vaknar jag av att Beppe står och glor vid fotändan och försöker klura ut hur han ska kunna tråckla sig in. Makar åt mig, knölar ihop mig, Beppe smetar sig fast bakom min rygg och ligger och småkrafsar så som bara han gör. Trångt. Nu är det trångt. Och varmt. Lyckas komma in i dvala igen, nästan komma in i djupsömn, sen nästa. Mamma! Blundar hårt och låtsas sova, ibland funkar det, då lägger hon sig igen. Mamma! En gäll pipa som skär genom medvetandet. Hedda står som ett spett i spjälsängen och stirrar ihärdigt på mig. Suck. Stoppar i nappen, så, lägg dig, det är natt. Sov, sov. Men nej, efter en halvtimme ger jag upp, plockar upp henne och går ner och gör välling. Kollar klockan i köket, klockan är fan bara 1! Vad är det för fel på dem i natt? Stoppar ner henne m flaskan i spjälsängen, hon kommer till ro igen. Jag glider bort, nu, nu, åh sova äntligen....PJONG! Hedda står upp igen, gnäller och gnölar. Hon ser ju att de andra två ligger hos mig, ger upp, plockar över henne med, längst ut på kanten, ställer spjälsängen för. Nu är vi 4 personer i en 160-säng. Jag är störst men har minst yta. Vilda och Beppe tar upp 3/4.delar av sängen, Hedda och jag klamrar oss fast på den sista lilla remsan. Sen börjar hon böka, krypa ner i fotändan, sätta sig i ansiktet på mig...stoppar demonstrativt ner henne i spjälsängen igen. Lugnt en stund. Lyckas somna en stund till...
Så fortsätter det några gånger tills jag ger upp och tar Hedda och går ner för att inte riskera att väcka de andra. Så sitter vi där, som vanligt, för tidigt för att ens barnprogrammen ska ha börjat, glor på reklam, medans hela världen sover. Och väntar på att I Drömmarnas trädgård ska börja. I drömmarnas trädgård minsann. Är inte livet ironiskt?
Älskade skitunge
Allt gick smidigt i morse, alla fick på sig sina kläder med minimal insats av tjat, alla åt och borstade tänderna utan prut ( med lite kladd då ). Men naturligtvis ska det skita sig, precis när vi ska iväg. I morse var det fröken 7-åring, som plötsligt fick för sig att hon absolut inte skulle använda allvädersstövlar, vackert lila, som hon dessutom valt själv. Som jag frågade 100 ggr när vi köpte dem, om hon verkligen tänkte använda, så att vi inte skulle hamna precis just där vi hamnade i morse. Det går aldrig att gardera sig. Bråken med Vilda eskalerar från 0 till 100 på 1 minut, det finns inget utrymme för resonemang, finns inga marginaler att spela på. Tjong, pang, så slutar det med att vi är jättearga på varandra, hårdnackat stenhårda - men innerst inne ledsna båda två. Vi skriker utanpå och gråter inuti, det stjäl så mycket energi. Samtidigt som hon gick an och skrek och vägrade klä på sig, försökte jag få ihop de andra två barnens dagisgrejor och få på mig och Hedda ytterkläder. Allt blev bara tok. Det slutade med att Vilda satt på golvet i hallen, vägrade röra sig och skrek att hon minsann inte tänkte gå till skolan. Till slut hör jag mig själv skrika:
-Det här går inte Vilda, jag klarar inte det här...ska det hålla på så här varje morgon så kan jag inte få iväg oss tre till skolan och dagis, då måste vi hitta en annan lösning, då kanske du måste bo hos pappa.
Aj. Jag kunde ha bitit tungan av mig. Det jag absolut inte vill säga kommer ut. Jag blir så vanmäktig, vet inte hur jag ska hantera det alltid, har inte orken vissa dagar. Och det är inte hennes fel. Om jag mår dåligt av det så har ju hon det ännu jobbigare. Att vara ledsen inuti men bara få ut det som ilska.
Det är jag som är den vuxna, det är jag som är mamman. det är jag som måste styra konflikterna. Men vissa dagar är jag en sån liten, liten människa, som inte grejar det. Som står där som en obstinat 3-åring och rapar upp saker som bara inte får komma ut. Vi pratar alltid om det efteråt. Och vi lyckas oftast bli sams, innan vi tvingas säga hej då för några timmar. Hon är en hård nöt att knäcka skalet på ibland, Vilda. Men det är min förbannade uppgift att lyckas med det. Annars kan det gå åt helskotta. Varför ska kärlek vara så svårt ibland?
-Det här går inte Vilda, jag klarar inte det här...ska det hålla på så här varje morgon så kan jag inte få iväg oss tre till skolan och dagis, då måste vi hitta en annan lösning, då kanske du måste bo hos pappa.
Aj. Jag kunde ha bitit tungan av mig. Det jag absolut inte vill säga kommer ut. Jag blir så vanmäktig, vet inte hur jag ska hantera det alltid, har inte orken vissa dagar. Och det är inte hennes fel. Om jag mår dåligt av det så har ju hon det ännu jobbigare. Att vara ledsen inuti men bara få ut det som ilska.
Det är jag som är den vuxna, det är jag som är mamman. det är jag som måste styra konflikterna. Men vissa dagar är jag en sån liten, liten människa, som inte grejar det. Som står där som en obstinat 3-åring och rapar upp saker som bara inte får komma ut. Vi pratar alltid om det efteråt. Och vi lyckas oftast bli sams, innan vi tvingas säga hej då för några timmar. Hon är en hård nöt att knäcka skalet på ibland, Vilda. Men det är min förbannade uppgift att lyckas med det. Annars kan det gå åt helskotta. Varför ska kärlek vara så svårt ibland?
Tråkdag = bråkdag
Regn, regn...regnkläderna kvar på dagis såklart, eftersom jag var så korkad att jag trodde det blivit vinter. Glömde att jag lämnat nordsverige och flyttat neråt. Finns inget så härligt som att ta reda på ytterkläder och stövlar efter 3 ungar som lekt ute i en blöt sandlåda. Var gör man av all sanden? Den går inte att skaka av, för blöt, man kan inte hänga upp kläderna, för skitiga, man kan inte slänga dem i tvättmaskinen direkt, för mycket sand. Jag tror jag låter ytterkläderna vara kvar på tills det är dagisdax i morgon, barnen kanske kan sova i förrådet.
Att hänga inomhus större delen av tiden en hel helg, sänker humöret rätt mycket. Visserligen var vi på kalas igår och hem till lillebror med familj på kvällen, men vi har bara varit ute korta stunder. Och jag är lite låg, vilket påverkar barnen, vilket påverkar mig, alla blir tråkiga och bråkiga. Alla tre gnäller så fort de ska säga något idag, eller också är det mina öron som har gnällfiltret på sig, ALLT känns som gnäll. Och allt som kommer ur min mun känns som skäll. Och så känner jag mig som en riktig skitmamma för att jag inte orkar hitta på något. 4 timmars sömn inatt, lika natten innan, jag är dimmig i skallen hela tiden. Att plocka disk, laga mat, tvätta, plocka leksaker, byta blöjor, bada barn - det känns oöverstigligt idag, men allt måste ändå göras. Skulle vilja lägga mig i soffan och glo på en film, ligga i sängen och dra täcket över huvudet, läsa en bok. Och direkt barnen känner att jag seglar iväg i mina tankar, infaller trackamammasåmycketviorkar-stadiet. Det går som på beställning. Måste vara allorstädes närvarande, inte bara kroppsligen utan också i tanke, handling och själ - annars tillämpar de tortyrmetoder direkt.
Vi behöver semester. Med varandra, men också från varandra. Vi skulle behöva en riktig kick, JAG skulle behöva en riktig kick.
Att hänga inomhus större delen av tiden en hel helg, sänker humöret rätt mycket. Visserligen var vi på kalas igår och hem till lillebror med familj på kvällen, men vi har bara varit ute korta stunder. Och jag är lite låg, vilket påverkar barnen, vilket påverkar mig, alla blir tråkiga och bråkiga. Alla tre gnäller så fort de ska säga något idag, eller också är det mina öron som har gnällfiltret på sig, ALLT känns som gnäll. Och allt som kommer ur min mun känns som skäll. Och så känner jag mig som en riktig skitmamma för att jag inte orkar hitta på något. 4 timmars sömn inatt, lika natten innan, jag är dimmig i skallen hela tiden. Att plocka disk, laga mat, tvätta, plocka leksaker, byta blöjor, bada barn - det känns oöverstigligt idag, men allt måste ändå göras. Skulle vilja lägga mig i soffan och glo på en film, ligga i sängen och dra täcket över huvudet, läsa en bok. Och direkt barnen känner att jag seglar iväg i mina tankar, infaller trackamammasåmycketviorkar-stadiet. Det går som på beställning. Måste vara allorstädes närvarande, inte bara kroppsligen utan också i tanke, handling och själ - annars tillämpar de tortyrmetoder direkt.
Vi behöver semester. Med varandra, men också från varandra. Vi skulle behöva en riktig kick, JAG skulle behöva en riktig kick.
Superhjälte-gener?
Undrar vad de tillsätter i vällingen eftersom det tydligen leder till övernaturliga krafter - sugproppsfötter/händer som gör att man kan klättra precis överallt och hur högt som helst, diskhon,fönstret, köksbordet, handfatet...teknisk kunskap som inte borde vara möjlig för en 1-åring - skicka massutskick på sms som är menat för EN person samt bilder på sig själv på mms, få fram börsindex på datorn som verkar omöjligt att få bort, få igång ljudet på batteridrivna leksaker där batterierna är slut sen länge - samt förmågan att klara sig på nästan ingen sömn alls...hur går det till?
Här är den beryktade pimpelmannen förresten.
Här är den beryktade pimpelmannen förresten.
Får jag be om största, möjliga tyssssssssssssssstnad....
Vad är det för mekanism eller biologisk substans som gör att övertrötta barn måste skrika, hysteriskt springa runt och bete sig totalt ologiskt - jag menar, är man trött borde man vilja sova, eller??? När dessutom 4-åringen och 1-åringen sätter igång exakt samtidigt på kvällskvisten, då känns det lite småsjåigt. Lite. Får jag 1-åringen i säng, då skriker 4-åringen så att 1-åringen genast flyger upp och börjar vråla högre än honom. Då går 38-åringen in till 4-åringen och skriker högst av alla. Sen blir alla lugna och fina....not. Att man aldrig lär sig. Det går hundra gånger snabbare att få alla lugna och fina om jag själv lyckas hålla mig, men har man varit vaken sen 04.30 och kört 3-barnsrace non stop hela dagen, då blir kvällsstunden helig. Då vill man helst bara kunna trycka på en knapp kl 20.00 och KLICK, så sover alla. Magic. Men livet är ju aldrig så där magiskt på riktigt. Jag ska inte påstå att de håller på så varje kväll, det händer då och då, men på något konstigt sätt är det som att de känner av när man är som tröttast själv och i mest behov av egentid, och då...lägger de in stöten. Så då slutar det ofta med att vi skriker allihop.
Jag undrar vad grannarna egentligen tror. Vi bor i radhus, där ventilationssystemet fungerar lite som ljudledare. På ena sidan har vi en 1-barnsfamilj, där dottern är en söt, försynt flicka på 9 år, som aldrig ger ett pip ifrån sig eller höjer rösten. I den här familjen har vi en 1-åring som låter som en kakadua på amfetamin, en 4-åring som vrålar rakt ut när han blir förbannad och en 7-åring som lägger av ett illande högstruket ciss(?), värre än Pernilla Wahlgrens, när hon inte får som hon vill. Ganska ofta, vilket betyder ungefär 50 ggr per dygn, ryker barnen ihop med varandra, vilket medför att de körar allihop tillsammans, med sina ljuva stämmor. Och även om de skulle råka busa, leka och ha roligt tillsammans en stund, så låter det ändå som när man kliver in i en tropisk fågelbur mitt i en parningsperiod. Jag tittar oroligt på grannfrun varje gång vi passerar varandra och hejar, jag tycker nämligen att hon börjar se lite trött och sliten ut, men det känns en aning oförskämt att fråga hur hon egentligen sover. För skrikandet kan dra igång nattetid också, 4-åringen kan vakna upp och vråla rakt ut för ingenting mellan varven (nattskräck, mardrömmar) och 1-åringen får fortfarande magbråkarnätter emellanåt - ibland väcker de varandra. Och grannfrun?
Undrar om jag ska köpa ett par rullar silvertejp i morgon. Eller kanske hörselkåpor till grannen. Om ingen har ett bättre tips?
Jag undrar vad grannarna egentligen tror. Vi bor i radhus, där ventilationssystemet fungerar lite som ljudledare. På ena sidan har vi en 1-barnsfamilj, där dottern är en söt, försynt flicka på 9 år, som aldrig ger ett pip ifrån sig eller höjer rösten. I den här familjen har vi en 1-åring som låter som en kakadua på amfetamin, en 4-åring som vrålar rakt ut när han blir förbannad och en 7-åring som lägger av ett illande högstruket ciss(?), värre än Pernilla Wahlgrens, när hon inte får som hon vill. Ganska ofta, vilket betyder ungefär 50 ggr per dygn, ryker barnen ihop med varandra, vilket medför att de körar allihop tillsammans, med sina ljuva stämmor. Och även om de skulle råka busa, leka och ha roligt tillsammans en stund, så låter det ändå som när man kliver in i en tropisk fågelbur mitt i en parningsperiod. Jag tittar oroligt på grannfrun varje gång vi passerar varandra och hejar, jag tycker nämligen att hon börjar se lite trött och sliten ut, men det känns en aning oförskämt att fråga hur hon egentligen sover. För skrikandet kan dra igång nattetid också, 4-åringen kan vakna upp och vråla rakt ut för ingenting mellan varven (nattskräck, mardrömmar) och 1-åringen får fortfarande magbråkarnätter emellanåt - ibland väcker de varandra. Och grannfrun?
Undrar om jag ska köpa ett par rullar silvertejp i morgon. Eller kanske hörselkåpor till grannen. Om ingen har ett bättre tips?
Att lära sig hålla käften
Min pojke fyllde 4 år häromveckan, lämnade tultstadiet bakom och är plötsligt storkille. Nåja, han säger fortfarande "togen" istället för skogen och har nyss slutat säga "pimpelmannen"(spindelmannen...) Han fick en trampbil - varje gång någon annan haft en trampbil har han kastat sig över den och vägrat släppa. Lite fel säsong kan tyckas, men vad gör man när han fyller i oktober?
3 dagar efter födelsedagen åkte stora barnen till sin pappa, höstlov. De åker dit kanske en helg i månaden annars, det är 20 mil emellan, men nu skulle de stanna hela veckan. 4-åringen var nyfiken och lite spänd över vad pappa kunde ha hittat på för present, såklart. Dessutom var han lite ledsen över att pappa, av naturliga orsaker, inte kunnat vara med på födelsedagen. Den första efter vi flyttat. Så de åkte iväg och var borta en hel vecka. För egen del behöver jag andningshål mellan varven, jag har barnen dygnet runt, 7 dar i veckan, och även om inte 1-åringen följer med till sin pappa så blir det åtminstone lite lugnare några dagar. Men längtan blir stor, både för lillasyster och mig, när man är ovan att vara ifrån varandra. Och vila blir det inte direkt heller, istället försöker man komma ikapp med städ, tvätt och allt det där som läggs på hög, städa bil, sortera kläder, handla kläder, pappersjobb...
Så kom de hem, efterlängtade, hämtade dem på tågstationen. Vi småpratar i bilen, kollar hur de haft det.
- Vad fick du i present nu då! frågade jag, eftersom det var den stora grejen när de åkte. Barnen satt tysta i bak, ingen svarade. Jag upprepade frågan, men det är lika tyst fortfarande. Till slut säger storasyster, indignerat:
- Pappa hade glömt att köpa present. Men så hittade pappa en annan present hemma, som de köpte till Tures kalas förut som de inte gick på, så Beppe fick ta den.
Och jag ser på henne, hör i hennes röst, att hon greppat hela grejen. Att glömma att köpa present till sin pojke som fyller 4 år, det ska liksom inte bara hända. Och händer det, då säger man inte till sin lilla pojke - du jag glömde! Då försöker man täcka upp, säger : Du! Jag ville göra det till något speciellt, jag ville att du skulle vara med och välja din egen present! Vad svarar man som mamma? Det man har lust att säga, fy faaan, det kan man ju inte säga. Utan man svarar: -Oj, glömde han, men vad bra att det fanns en present.
Vad svårt det är. Att låta barnen ta sina egna besvikelser, att se barnen lära sig hantera dem. Bara kunna titta på. De kommer lära sig att täcka upp, ursäkta, säga: det gör inget, jag blev inte ledsen. För barn skyddar sina föräldrar, med näbbar och klor. Men därinne gör det ont, därinne blir det små hål, som följer med hela livet. Och jag har lärt mig, att jag inte kan kompensera. Jag kan göra det bästa jag kan som mamma, ibland brister det med såklart. Men jag kan aldrig kompensera för någon annan, även om jag vränger mig in och ut. Det som händer är dock, att mitt samvete blir ännu en smula grumsigare de gånger JAG inte riktigt orkar eller de gånger JAG schabblar till det. Jag har liksom inga marginaler, jag får inte misslyckas, jag känner innerst inne att jag måste täcka upp.
Det är svårt också att hålla käften mellan varven, inför barnen, men det förstår jag ju att jag måste. Men att 4-åringen inte svarade på frågan, fast jag ställde den två gånger, och fast det var den stora grejen när de åkte, det liksom kvillrade i kroppen på honom när de åkte av nyfikenhet och förväntan...att han inte ens svarade själv - eftersom han inte visste vad han skulle svara - det säger allt.
Här hade vi i alla fall kalas...dödskalletema.
3 dagar efter födelsedagen åkte stora barnen till sin pappa, höstlov. De åker dit kanske en helg i månaden annars, det är 20 mil emellan, men nu skulle de stanna hela veckan. 4-åringen var nyfiken och lite spänd över vad pappa kunde ha hittat på för present, såklart. Dessutom var han lite ledsen över att pappa, av naturliga orsaker, inte kunnat vara med på födelsedagen. Den första efter vi flyttat. Så de åkte iväg och var borta en hel vecka. För egen del behöver jag andningshål mellan varven, jag har barnen dygnet runt, 7 dar i veckan, och även om inte 1-åringen följer med till sin pappa så blir det åtminstone lite lugnare några dagar. Men längtan blir stor, både för lillasyster och mig, när man är ovan att vara ifrån varandra. Och vila blir det inte direkt heller, istället försöker man komma ikapp med städ, tvätt och allt det där som läggs på hög, städa bil, sortera kläder, handla kläder, pappersjobb...
Så kom de hem, efterlängtade, hämtade dem på tågstationen. Vi småpratar i bilen, kollar hur de haft det.
- Vad fick du i present nu då! frågade jag, eftersom det var den stora grejen när de åkte. Barnen satt tysta i bak, ingen svarade. Jag upprepade frågan, men det är lika tyst fortfarande. Till slut säger storasyster, indignerat:
- Pappa hade glömt att köpa present. Men så hittade pappa en annan present hemma, som de köpte till Tures kalas förut som de inte gick på, så Beppe fick ta den.
Och jag ser på henne, hör i hennes röst, att hon greppat hela grejen. Att glömma att köpa present till sin pojke som fyller 4 år, det ska liksom inte bara hända. Och händer det, då säger man inte till sin lilla pojke - du jag glömde! Då försöker man täcka upp, säger : Du! Jag ville göra det till något speciellt, jag ville att du skulle vara med och välja din egen present! Vad svarar man som mamma? Det man har lust att säga, fy faaan, det kan man ju inte säga. Utan man svarar: -Oj, glömde han, men vad bra att det fanns en present.
Vad svårt det är. Att låta barnen ta sina egna besvikelser, att se barnen lära sig hantera dem. Bara kunna titta på. De kommer lära sig att täcka upp, ursäkta, säga: det gör inget, jag blev inte ledsen. För barn skyddar sina föräldrar, med näbbar och klor. Men därinne gör det ont, därinne blir det små hål, som följer med hela livet. Och jag har lärt mig, att jag inte kan kompensera. Jag kan göra det bästa jag kan som mamma, ibland brister det med såklart. Men jag kan aldrig kompensera för någon annan, även om jag vränger mig in och ut. Det som händer är dock, att mitt samvete blir ännu en smula grumsigare de gånger JAG inte riktigt orkar eller de gånger JAG schabblar till det. Jag har liksom inga marginaler, jag får inte misslyckas, jag känner innerst inne att jag måste täcka upp.
Det är svårt också att hålla käften mellan varven, inför barnen, men det förstår jag ju att jag måste. Men att 4-åringen inte svarade på frågan, fast jag ställde den två gånger, och fast det var den stora grejen när de åkte, det liksom kvillrade i kroppen på honom när de åkte av nyfikenhet och förväntan...att han inte ens svarade själv - eftersom han inte visste vad han skulle svara - det säger allt.
Här hade vi i alla fall kalas...dödskalletema.
