vallingtrasket

Igår var katastrofmorgon. Lyckades göra mig osams med alla barn... nåja, utom Hedda. Det går inte att göra sig osams med ett barn som låter som en tecknad seriefigur - och som dessutom ser ut som en, både i minspel och kroppsspråk. Och som, enbart ikväll minst 243 gånger, pipit: - Jag ÄÄÄÄÄSKA Mamma Mu å Kåkan! Med stora ögon och med huvudet på sned. - Vi har ingen Mamma Mu, Hedda... de var slut på biblioteket. Jag kan inte läsa den för dig (de har temavecka på dagis med Mamma Mu... därav förtjusningen... och därav alla utlånade - till dagis). - Mä ja ÄÄÄÄÄÄÄÄSKA Mamma Mu å Kåkan! - Men vi kan inte läsa den nu, vi har inte den....and so on and on and on...

Katastrofmorgon igår ja. I morse - lugna gatan. Kan det möjligen, möjligen bero på att mamman gick och lade sig kl 21 igår kväll och därför var i skaplig form när Mamma Mu-stalkern drog igång halv 4 i morse? Det kanske inte är barnen som bråkar... utan MAMMAN!!! Hemska tanke. När hon sovit sina vanliga futtiga 4 timmar... så blir hon Bråkmamman! Tråkmamman! Fast... vi betedde oss som tråkmånsar alla tre igår morse. Vi stod här som en trippel upplaga av en jävligt surmulen Lilla My (även om jag kanske mest liknar Mumintrollet eller Morran), och alla vägrade ge sig. Allt var fel, kläder och väskor och ingen ville klä sig och alla snubblade på varandras mungipor. Men vi samsar oss (sansar oss) alltid innan vi säger hej då på dagis/fritids. Dramatiskt, filmiskt - med kramar och pussar. Beppe kör alltid en scen precis innan han faller till föga, där han ratar mina utsträckta armar och demonstrativt vänder sig bort, med sårad blick och långa ögonkast. För att sedan, när jag är på väg ut genom dörren, komma springande och kasta sig i min famn: - Mamma! Mamma! En liten dramaqueen i vardande månne?

Nu längtar vi värme. Längtar så det kryper och spränger. Som vårknoppar. Längtar vår. Och sommar och bara ben. Första trampet med gympasko mot barmark, glidande mot asfalten med ännu kvarvarande gruskorn efter vintern. Känslan när man som barn fick ta på sig springskorna för första gången på året. Då var det vår. Hur de skrapade mot marken när man hoppade rep.

Hedda har utöver Mamma Mu hakat upp sig på cykling. - Jag vill cykla! - När snön är borta, inte nu. - Men jag VILL cykla! Och så vidare... i all oändlighet. Amen.