vallingtrasket

Semester. Efterlängtad, av både barnen och mig. Kom hem i söndags, efter sedan länge planerad stugvecka tillsammans. Falköping. Campingstuga.

Vi åkte söndan, midsommarhelgen. Planerade, tvättade, packade allt ordentligt innan. Vi hann inte ens ut ur Lindesberg. BROOOOOOAAAAAAHHHHHHHHHVRÅÅÅÅÅÅÅL!!!! Hål på avgasarröret. Skit. Bilen fullpackad till bristningsgränsen och 3 semesterivriga barn instoppade och fastspända. Fan...ja! Åker en snabbis förbi Volvoverkstan, så får de täta lite snabbt! Svänger in. Söndag. Glömde. Stängt naturligtvis. Jaja, vi hankar oss ner så får vi leta på en verkstad i Falköping. Inga problem.

Tre timmar senare vrålar vi in på campingen, i vår vita (smutsgrå?) 945:a, alla med grym huvudvärk och lock för öronen, i gassande sol (ingen AC i bilen naturligtvis, vem tar ni mig för?). Raggar-Nilssons. Har aldrig känt mig så mycket som vitt patrask, när vi väller ut ur vår skabbiga bil, hälsar lite på folk på väg in till receptionen för att hämta ut nyckeln.

- Jag tror du har hål på avgasarröret (bred västgötska).

Nähä? Har jag inte märkt! Tack för att du påpekade det. Ska genast anteckna. Får nyckeln. Betalar. In i stugan. 28 kvadrat. Bär in allt. Klädväskor, täcken, matvaror, lakan, gosedjur, spel, böcker, kuddar. Bäddar. Ungarna springer ivriga omkring högt och lågt, klättrar i våningssängen.

- Åh mamma, kan vi bada, kan vi gå till badplatsen?

Absolut. Jag ska bara ta fram alla.... badlakan? Och armpuffar? Helvete! Kvar hemma i badrummet står en fint packad påse med 8 för resan upptvättade, noggrannt vikta badlakan. Och armpuffar. Skitskitskit.

- Kan vi inte bada nu? Tre besvikelselysande och smått fördömande ögonpar riktas mot mig. Mammafixarn.
- Såklart vi kan! Vi får åka och köpa nya badlakan bara.

Frågar i receptionen efter söndagsöppet varuhus, får en stadskarta och vrålar iväg igen. Hittar Ö&B. Alla nöjda. Knallar ner och tar ett eftermiddagsdopp, och lyckan blir än större när vi märker att det är sjukt mycket grodyngel i den lilla badtjärnen. Bara att stoppa ner kupad hand och fånga, titta, känna, klappa. Släppa tillbaka och se dem sprattla iväg igen.

Måndag. Ringer pappa, han får kolla upp var Volvoverkstan i Falköping ligger. Nu så, ungar. Nu åker vi bara och fixar det där lite snabbt, sen så. Sen har vi semester på riktigt. Letar oss fram, hittar dit. Ramlar in med alla skruviga barn. Kan ni snälla titta lite snabbt och täta till? De tar in bilen, vi sitter och väntar.

- Ja, det är inte bara ett litet hål... det är sprucket hela vägen i fästet mellan katalysatorn och bakre avgassystemet. Det måste bytas.

- Ok... vad går det loss på?

- Har du tur så räcker det med katalysatorn, det stannar på... 6300.

Jag har slutat lyssna. Det här händer inte. Om jag har tur. Om jag har tur får jag pröjsa 6000. Tänk så olika referensramar vi har.

- Och om ni måste byta avgassystemet också, var hamnar vi då?

- Då blir det 4000 till.

Jag står där, i Falköping, med 3 rastlösa barn och en skruttbil värd åtskilliga tusenlappar mindre än det verkstadsmannnen står och talar om för mig att det kommer att kosta att fixa den. Panik. Hur fan ska jag lösa det här?

- Mamma, är det klart snart? Mamma, vi vill bada!

Tyst. Tyst allihop. Stå stilla. Låt mamma tänka. Ja! Jag dumpar bilen i ett dike och köper en begagnad här på plats! Nej. Vi får åka hem. Vi får åka hem med vår vrålande bil och våra semesterförhoppningar. Vi har inte råd med semester. Nej. Kan inte åka hem. Har pröjsat 4000 för stugan. Har lovat barnen Skara sommarland, har sett fram mot det här hur länge som helst. Det är jag som är mamman, även om jag har just nu när tre år gammal och vill lägga mig på golvet med napp och snutte och låta en vuxen ordna till allt. Jag måste fixa det här. Ringer pappa för att rådgöra. Ringer vänner. Hur skulle ni ha gjort. Hämtar lite mod.

- Finns det någon möjlighet att fixa det provisoriskt? Så att vi tar oss igenom veckan?

- Ska titta, men det ser inte så ut.

Går och väntar utanför, med molande mage. 

- Vi försöker svetsa ihop det, men det blir bara provisoriskt.

Tack. Tack snälla, snälla. Får jag kyssa det oljiga golvet ni går på? Får jag gifta mig med er allihopa?

En timme senare, efter strapatspromenad för att handla glass med kinkiga, otåliga barn, får vi hämta en tystgående bil. Åker därifrån, nöjd med att ha skjutit problemet framför mig. Tack. Semestern är räddad. 

Har en mysig eftermiddag, finns en liten djurpark med kaniner, grisar, getter, höns, påfågel, bara en liten bit från campingen.

Vid campingen finns en liten lekpark, omgärdad av en tät, ogenomtränglig granhäck. Vilda och Beppe gör den till sitt lilla bo. Klättrar in och leker koja. Hedda och jag är vid stugan och grejar lite. Börjar med maten. Ett panikvrål skär genom lugnet.

- MAAAAAAMMMMAAAAAA! MAMMMMMAAAAAA!

Adrenalinet forsar till. Beppe. Släpper allt, grabbar tag i nakenfisHedda och sprinterlöper bort till lekparken. Ser inte ungarna. Genom granhäcken hörs snyftande, jätterädd Beppe.

- Jag sitter fast, mamma hjälp mig, mamma jag sitter fast, mamma hjälp!

- Var kommer jag in, var är ni, jag ser inte!

Springer runt granhäcken, fortfarande med Hedda under armen, hittar ingenstans att ta mig in, bara tätt, ogenomträngligt granrusk. Vilda materialiserar sig plötsligt, har slunkit ut genom omärkbar springa någonstans mitt i tätheten. Snusförnuftigt och föreläsande går hon på om hur hon minsann skulle kunna ta sig loss hur lätt som helst och att det bara är att klättra ner. Beppe gråter övergivet därinne. Släpper ner Hedda och kryper in bland vassa kvistar, får efter en stunds letande syn på olycksfågeln. Han hänger upp och ner, omgärdad och intrasslad i ett nät av kvistar och grenar. Under honom en tistelbuske som han riskerar att ramla ner i om jag överhuvudtaget får ut honom. Kämpar mig fram genom snåret. Går inte. Hjärnan börjar av någon anledning rabbla motorsågmotorsågmotorsåg. Försöker lugna Beppe som skriker högre och högre. Folk passerar förbi på väg från receptionen till sina husvagnar och tittar nyfiket. Ingen erbjuder hjälp. Lyckas till slut nå fram till liten Beppe, får tag i hans händer, men får inte loss honom. Lirkar och bryter och till slut skiter jag i allt och drar så hårt jag kan. Revor får vi båda två på ben och armar, men jag får honom, skälvande och gråtande, äntligen i famnen. Puh.

- Mamma, mamma, min mamma! Jag tänker aldrig leka där mer!

Tack för det. Det låter bra. Går tillbaka med barnen till stugan, får lite småleenden av campinggäster, känner mig som ett av djuren i djurparken vi nyss var i. 

Duschar barnen på kvällen. Torkar med våra nyinköpta, vinröda badlakan. Barnen ser ut som exotiska, rödpälsbeklädda murmeldjur. Fösöker plocka bort luddet från små barnryggar. Det är som att ösa ur Medelhavet med en fingerborg. Fan. Måste boka tvättstuga. 

Tisdag. Skara sommarland. Skönt att åka i tyst bil. Betalar in oss. Barnen ivriga, ska kolla allt. Det finns karpar i vattnet. Matar dem med korvbröd, vattnet bubblar av de stora fiskarna med sina runda, trattlika munnar, de nappar brödet ur händerna på oss. Häftigt.

Köar med barnen till bergbanan. Får gå i en lång, mörk tunnel. Lite läskigt och fantastiskt spännande såklart. Fortsätter köa i en trapp upp till vagnarna. Kommer fram. Mätpinne. Vilda får åka. Beppe får åka - med förälder, eftersom han är under 120 cm. Allt väl så långt. Hedda - får inte åka alls, för hon är under en meter. Står där med besvikna barn och försöker förklara för Vilda varför hon får åka ensam, för Beppe varför han inte kan åka fast han skulle få om jag följde med honom och för Hedda varför hon inte får åka över huvud taget. Traskar runt alla attraktioner och det är samma mätpinne nästan överallt. Låter Vilda surmulet passa Hedda en sväng så Beppe får åka åtminstone en vända. Småbilar på räls får till och med Hedda åka. Besvikelsen är ändå hanterbar, de nöjer sig, anpassar sig efter det som är.

Eftersom solen gassar ger jag efter och vi drar in på badlandet, trots att jag i förväg sagt att jag inte törs eftersom jag inte kommer kunna ha koll på alla tre därinne. Köper badpuffar och förlitar mig på badvakter och Vildas simkunnighet. Efter stränga förmaningar om att bara hålla sig i vissa bassänger släpper jag iväg de två större, plaskar runt med Hedda och försöker hålla ögonen på Beppe bland piratskepp, rutschkanor, och plaskande barn. Vi tar oss levande och nöjda därifrån. Tack för det.

Innan vi drar iväg från sommarland vill Vilda kolla in den nyaste åkattraktionen, Tranan. Man hänger i små vagnar under tranvingar och åker virvlande fram på räls. Till min stora förvåning får också Beppe åka, utan mig. Ögonen lyser på honom. Det finns en gud. Vi ger karparna det sista av vår matsäck och åker glada och förnöjsamma hem till stugan.

Onsdag. Kanonväder. Planerar in att bara vara vid badplatsen hela, långa dagen. Packar ihop det vi behöver och drar oss ner till vattnet vid 9 redan. Tomt på folk. Skönt, det kommer säkert bli fullpackat senare. Brer ut vår filt, packar upp. Gräver i sanden, badar, dyker. Efter ett tag kommer en kille med mikrofon och andra attiraljer hängandes på bröstet. Ler lite när han ser oss, kommer fram och frågar om det är ok att intervjua. Visst. Frågar sen vad vi tycker om kommunens skyltning. Visar på en lite fladdrig stencil som hänger på en stolpe precis vid vår filt. Otjänligt badvatten. Jaså, den. Mumlar något förvirrat, han tar kort på Vilda som dyker som en delfin ute i vattnet, och jag känner mig som världens sämsta mamma. Vi stannar ett tag till och gräver i sanden, sen packar vi ihop och drar oss till stugan igen. Försöker fördriva eftermiddagen med att gå på upptäktsfärd istället. Dan efter är skylten bortplockad, nya prover tagna, och vi kan bada igen. Campingvärden kommer och småpratar och säger att han hört oss på radion. Nu känner jag mig ännu mer som spektakelmamman från Lindesberg, som åker raggarbil, plockar ungar ur häckar och låter dem bada i otjänligt badvatten. Jaja, vi drack ju inte i alla fall. Beppe kanske, men lite bara. Lagom för att bajsa ner två par kallingar den kvällen.

Torsdag. Gudhems klosterruin. Berättade om hur nunnorna levde. Men mamma, om det inte fick bo några killar här, hur hittade de nån att gifta sige med då? De gifte sig inte. Men hur fick de barn då? De skaffade inga barn. Nähä. Hornborgasjön. Tranor. Trodde vi att vi skulle få se. Inte då. Fel säsong såklart. Mamma, är det där en trana? Nej, det är en kanadagås. Mamma, är det där en trana? Nej, det är en kanadagås. Men mamma, det sa du om den förra och den såg inte alls ut så! Nej, men det är säkert en kanadagåsunge. Mamma, är det DÄR en trana då? Nej, det är en fågel. Svanarna visste jag i alla fall att det var svanar. Det nöjde de sig med.  

Fredag. Regn. Hittar inte barnens regnkläder och får en svag minnesbild av hur jag plockar ur dem ur väskan hemma för att packa om alla kläder. Skit igen. Stövlarna är med i alla fall. Åker 5 mil till Götene, ska finnas ett äventyrsland med riddare och annat där. Hittar fram, kommer till entrén. Ingen kö, skönt. Killen i luckan frågar
vad han kan hjälpa oss med. Komma in? Nope. Nix. Öppnar inte förrän imorgon. Får fribiljetter till dagen efter. Alltid något. Åker snopet tillbaka till campingen igen. Spelar spel. Läser. Går till djurparken. 

Lördag. Nytt försök. Nu lite mer folk. Upplever det hela lite oorganiserat, de som jobbar irrar runt och vet inte riktigt vem som ska vara var. Vi kättrar på piratskepp, tittar i medeltidsbyn, hoppar från tornet som Arn hoppar ifrån i filmen, ner på en höskulle. Sätter fast barnen i en stupstock (veckans höjdpunkt, moahahaha). Äter helt ok pannkaksbuffé. Och så luftkuddeland, med hoppborgar och rutschkanor. Bara en sak jag inte fattar riktigt. I hinderbanorna ligger små slangar som sprutar vatten, så att allt blir snorhalt. Ungarna slår sig halvt fördärvade, även om de landar mjukt. Det regnar lite mellan varven och gör allt ännu halare. Alla barnen genomsura, Hedda springer lyckligt fram och tillbaka i en stor vattenpöl mellan hoppborgarna. Hon är för liten för att ens ta sig upp i någon av dem. Beppe får för sig att klättra upp i den absolut högsta rutschbanan. Han blir kvar där. Länge. Panikropar ner till mig. Ber Vilda passa Hedda, klättrar upp. Beppe står och trycker sig mot ena väggen, livrädd. Pratar mjukt och lugnt. Tittar ner. Kan inte påstå att jag har någon större lust att åka ner där själv heller, det stupar ner. Ungar som åker flyger över guppen ner och kraschar in i väggen. Flera gör illa nackarna. Ser hur Hedda drar iväg långt därnere medan Vilda är fullt upptagen med att försöka ställa upp vagnen som vält på ända, eftersom hon hängt alla jackor och väskor på handtagen bak. Hon fortsätter hänga tillbaka dem, vagnen fortsätter välta, Hedda springer längre och längre bort.

- Jag måste ner och hämta Hedda, jag kommer snart upp igen.
- Neeeej, du får inte gå ifrån mig!

Ropar ner och får till sist Vildas uppmärksamhet, hon hämtar tillbaka lillasyster och försöker hålla kvar henne så gott hon kan. Försöker få Beppe att förstå att vi måste åka ner. Eller klättra ner. På de blöta, hala, minimala stegpinnarna. Baklänges. Och tränga oss förbi den stadiga strömmen av barn på väg upp. Jag är skakig själv, vill inte heller ta mig ner någon av vägarna. Jag vill att min mamma kommer och hjälper oss ner, jag med. Får till slut, efter 20 minuters övertalning, med mig Beppe och vi lyckas ta oss ner stegvägen utan att slå ihjäl oss. Får tillbaka vagn och Hedda av nu måttligt road Vilda, som drar iväg för att äntligen få leka och inte passa småsyskon. Sen passar hon på att försvinna. Vi letar i en timme, går till och med till entrén för att kolla om hon försvunnit ut. Inget upprop har de heller, vi fortsätter leta runt. Till slut kommer en nervös Vilda med rädda ögon, hon har letat efter oss också. Samlar alla och tycker det känns lika bra att dra sig hemåt till stugan. Lite sura miner, men lyckas få med alla till bilen i alla fall. Längtar hem nu. Inte till stugan, utan hem. Imorgon, då så. Nu är vi mätta på semester.

På kvällen sitter Beppe bredvid mig, klappar lite på mitt ben. Vi tittar på tecknat på den lilla TVn i stugan. Han stannar mitt i rörelsen, tittar grunnande på mig. Sen säger han, allvarligt:

- Mamma, varför kan inte du också ha en gubbe hemma? Så blir det inte så jobbigt?

Ja du, vännen. Jag ler inombords. Små barn, stora hjärtan, vackra tankar. Jag ger mig inte in i diskussionen om att det måste finnas kärlek, att allt inte är så enkelt. När man är barn måste det få vara enkelt. Jag kramar honom bara och säger att det har han rätt i. Men att det faktiskt inte är jobbigt att vara ensam vuxen med mina fina barn. Att vi ju fixar det mesta tillsammans. 

- Men mamma, om vi har en gubbe så kan ju han passa Hedda så kan du åka med mig i karusellerna.

Det har jag inget svar på. Jag kramar bara lite extra hårt. 

Nästa morgon packar vi ihop alla våra saker, städar ur stugan och hittar regnkläderna. Fint instoppade i städskåpet, i ett förvirrat ögonblick. Hade inte ens en minnesbild av att någonsin ha gjort det. Sen börjar vi resan hem, till oss och vårt. Nu i en fortfarande tystgående bil. Lyx. Efter en halvtimme är Vilda bajsnödig och Beppe kissnödig och Hedda hungrig, vi stannar snart, jag lovar. De somnar efter några minuter och vaknar inte förrän vi svänger in i Lindesberg. Ibland går allt förvånansvärt smidigt. 

Det är skönt, att byta 28 kvadrat mot våra egna 99. Men veckan har varit fantastisk, med alla toppar och dalar. Och vi har växt lite till. Precis som det ska vara.