Om att inte räcka till
Också text skriven under bebistiden, men den är aktuell hela tiden som ensamförälder. När barnen blir sjuka samtidigt, vill ha tröst och ha trygghet och närhet hela tiden, då räcker man inte långt. Då är det lätt att känna vanmakt och förbanna den enda andra person som man tycker borde finnas för barnen. Och det skär i en, när barnen vill ha och behöver mer än man kan ge just då.
Nattvandring
Jag räcker inte till. Det är den första tanke som fladdrar genom huvudet och kroppen när jag återigen väcks av hjärtskärande gråt från 3-åringens rum. "MAMMA!!! MAMMA!!!" Spritter upp ur sängen, skyndar in, vyssjar, tröstar, så gott det går. 40 graders feber, öronvärk, försöker tvinga i medicin, men slutar med klibb i hela sängen. Vill inte. Vill bara ligga med mammas hand i sin och en sval hand på pannan.
Nattvandring
Jag räcker inte till. Det är den första tanke som fladdrar genom huvudet och kroppen när jag återigen väcks av hjärtskärande gråt från 3-åringens rum. "MAMMA!!! MAMMA!!!" Spritter upp ur sängen, skyndar in, vyssjar, tröstar, så gott det går. 40 graders feber, öronvärk, försöker tvinga i medicin, men slutar med klibb i hela sängen. Vill inte. Vill bara ligga med mammas hand i sin och en sval hand på pannan.
I samma stund som han kommer till ro bredvid mig hörs ett lika hjärtskärande skri från lillbebbe. Tandsprickning, förkylning, oro. Spritter upp igen, 3-åring vaknar och blir återigen ledsen, försöker förklara att jag kommer snart igen, måste söva Hedda igen, mamma kommer, mamma kommer. Försöker få med 3-åring till min säng, men han vill inte, vill ligga i sin säng, med sin mammas hand i sin och vara sjuk. Jag slits itu. Sorgfågel vaknar i mitt bröst, fladdrar nervöst med sina vingar, jag känner de slår mot insidan av min bröstkorg.
Så går det, fram och tillbaka. Man ska vara två. Man behöver vara två. Jag räcker långt, men i vissa stunder kräver barn två föräldrar. Jag skulle kunna svära ditt namn, svavelosande och hätskt, för varje fotsteg jag tar mellan sängarna. Fram och tillbaka. Men jag gör det inte. Det finns ingen hätskhet där, ingen saknad. För det kan inte vara på något annat sätt. Det kan bara vara så här. Jag vet det. Men mina barn vet det inte.
Så går det, fram och tillbaka. Man ska vara två. Man behöver vara två. Jag räcker långt, men i vissa stunder kräver barn två föräldrar. Jag skulle kunna svära ditt namn, svavelosande och hätskt, för varje fotsteg jag tar mellan sängarna. Fram och tillbaka. Men jag gör det inte. Det finns ingen hätskhet där, ingen saknad. För det kan inte vara på något annat sätt. Det kan bara vara så här. Jag vet det. Men mina barn vet det inte.
Jag ställer mig själv på de anklagades bänk, tar på mig skuldmanteln du kastat på marken och böjer knä. Och för varje steg, fram och tillbaka, fladdrar Sorgfågel med sina vingar, vemodigt mjuka i all sin gråhet. Till slut stillnar hon, breder ut sina vingar och sluter dem om detta enda. Jag räcker inte till.
Kommentarer
Trackback
