Älskade skitunge

Allt gick smidigt i morse, alla fick på sig sina kläder med minimal insats av tjat, alla åt och borstade tänderna utan prut ( med lite kladd då ). Men naturligtvis ska det skita sig, precis när vi ska iväg. I morse var det fröken 7-åring, som plötsligt fick för sig att hon absolut inte skulle använda allvädersstövlar, vackert lila, som hon dessutom valt själv. Som jag frågade 100 ggr när vi köpte dem, om hon verkligen tänkte använda, så att vi inte skulle hamna precis just där vi hamnade i morse. Det går aldrig att gardera sig. Bråken med Vilda eskalerar från 0 till 100 på 1 minut, det finns inget utrymme för resonemang, finns inga marginaler att spela på. Tjong, pang, så slutar det med att vi är jättearga på varandra, hårdnackat stenhårda - men innerst inne ledsna båda två. Vi skriker utanpå och gråter inuti, det stjäl så mycket energi. Samtidigt som hon gick an och skrek och vägrade klä på sig, försökte jag få ihop de andra två barnens dagisgrejor och få på mig och Hedda ytterkläder. Allt blev bara tok. Det slutade med att Vilda satt på golvet i hallen, vägrade röra sig och skrek att hon minsann inte tänkte gå till skolan. Till slut hör jag mig själv skrika:

-Det här går inte Vilda, jag klarar inte det här...ska det hålla på så här varje morgon så kan jag inte få iväg oss tre till skolan och dagis, då måste vi hitta en annan lösning, då kanske du måste bo hos pappa.

Aj. Jag kunde ha bitit tungan av mig. Det jag absolut inte vill säga kommer ut. Jag blir så vanmäktig, vet inte hur jag ska hantera det alltid, har inte orken vissa dagar. Och det är inte hennes fel. Om jag mår dåligt av det så har ju hon det ännu jobbigare. Att vara ledsen inuti men bara få ut det som ilska.

Det är jag som är den vuxna, det är jag som är mamman. det är jag som måste styra konflikterna. Men vissa dagar är jag en sån liten, liten människa, som inte grejar det. Som står där som en obstinat 3-åring och rapar upp saker som bara inte får komma ut. Vi pratar alltid om det efteråt. Och vi lyckas oftast bli sams, innan vi tvingas säga hej då för några timmar. Hon är en hård nöt att knäcka skalet på ibland, Vilda. Men det är min förbannade uppgift att lyckas med det. Annars kan det gå åt helskotta. Varför ska kärlek vara så svårt ibland?

Kommentarer
Postat av: Camilla

Ja, tänk vad som kan slinka ur en när man blir stressad... Har sagt det samma till mina när dom var små och man blir sååå ledsen efteråt.

Och du har såå rätt, det är ju en annan som är vuxen och måste ta det ansvaret men man är inte heller mer än människa... även ensamstående mammor...

(och ni blev ju vänner efteråt, det visar ju barnen oxå att det inte är farligt att bli "lite" arg)

Kram till dig!

2009-11-09 @ 18:39:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0