vallingtrasket

Man ska aldrig ropa hej. Kidsen somnade redan 19.30 igår kväll, det har aldrig hänt. Wow, tänkte jag, minst 2 timmar att spendera alldeles på egen hand, plus att få komma i säng i skaplig tid och ta igen lite sömn. Jag lyckades till och med krypa i ett hetbad med tända ljus på badkarskanten. I 5 minuter tyckte jag det var avkopplande och mysigt, sen började det krypa i kroppen...kroppen är helt inställd på att aldrig slappna av helt, för så fort den gör det, så POFF...är det någon som ropar, skriker, slår sig, bajsar på sig, ramlar nerför trappen, vaknar, har ont eller är hungrig. Det är en naturlag. Så jag struntade i fortsatt bad, spikmatta, läsning, facebooka och satsade istället på att komma i säng vid tio. Kunde riktigt känna känslan av utsövdhet  i förväg...så jag kryper ner, brer ut mig, känner sömnen komma krypande, flyter iväg....

Mamma! Pst...Mamma! Jag kan inte sova! Vilda. Öppnar upp täcket, Vilda kryper ner, börjar böka runt som en hund. Så. Nu. Domnar bort igen, hinner t o m somna en stund, sen vaknar jag av att Beppe står och glor vid fotändan och försöker klura ut hur han ska kunna tråckla sig in. Makar åt mig, knölar ihop mig, Beppe smetar sig fast bakom min rygg och ligger och småkrafsar så som bara han gör. Trångt. Nu är det trångt. Och varmt. Lyckas komma in i dvala igen, nästan komma in i djupsömn, sen nästa. Mamma! Blundar hårt och låtsas sova, ibland funkar det, då lägger hon sig igen. Mamma! En gäll pipa som skär genom medvetandet. Hedda står som ett spett i spjälsängen och stirrar ihärdigt på mig. Suck. Stoppar i nappen, så, lägg dig, det är natt. Sov, sov. Men nej, efter en halvtimme ger jag upp, plockar upp henne och går ner och gör välling. Kollar klockan i köket, klockan är fan bara 1! Vad är det för fel på dem i natt? Stoppar ner henne m flaskan i spjälsängen, hon kommer till ro igen. Jag glider bort, nu, nu, åh sova äntligen....PJONG! Hedda står upp igen, gnäller och gnölar. Hon ser ju att de andra två ligger hos mig, ger upp, plockar över henne med, längst ut på kanten, ställer spjälsängen för. Nu är vi 4 personer i en 160-säng. Jag är störst men har minst yta. Vilda och Beppe tar upp 3/4.delar av sängen, Hedda och jag klamrar oss fast på den sista lilla remsan. Sen börjar hon böka, krypa ner i fotändan, sätta sig i ansiktet på mig...stoppar demonstrativt ner henne i spjälsängen igen. Lugnt en stund. Lyckas somna en stund till...

Så fortsätter det några gånger tills jag ger upp och tar Hedda och går ner för att inte riskera att väcka de andra. Så sitter vi där, som vanligt, för tidigt för att ens barnprogrammen ska ha börjat, glor på reklam, medans hela världen sover. Och väntar på att I Drömmarnas trädgård ska börja. I drömmarnas trädgård minsann. Är inte livet ironiskt?