vallingtrasket

Jag ska på fest i helgen! Och inte vilken fest som helst, jag har blivit bjuden på 70-talspartaj. Det ska verkligen bli asroligt....dunderkul...å....å....å alldeles underbart! Har letat stass hela veckan, lyckats hitta en grotesk blus i gult och rosa (Erikshjälpen), stövlar (Erikshjälpen) som jag guldsprayat (med bilfärg) och som funkar som platå...och som pricken över i:et en peruk (Tradera) med långt hår och lugg samt ett par riktigt gräsliga glasögon (Erikshjälpen). Direkt när jag drog på mig glasögonen och peruken var min första tanke: - Gud, jag är min mamma. Exakt så såg mamma ut på 70-talet, när jag var liten.

Tog på mig allt idag för att visa henne när hon var här och lämnade Vilda och Beppe - hon tog ledigt från jobbet och åkte skridskor med dem idag för att de skulle få lite sportlov, gullemamma. Och gullepappa har kommit hit för att vara med Hedda när jag ska på fest, och Vilda och Beppe är hos sin pappa. Man har det allt bra gött mellan varven. I alla fall, mammas första kommentar när jag drog på mig kalufsen och brillorna: - Gud, det är ju jag! ( pappas första kommentar var lite annorlunda, han tyckte jag såg ut som lilbrorsan när han hade hockeyfrilla...vilket ytterligare spädde på min känsla av att agera transa när jag går runt med långt hårsvall, jag känner mig verkligen konstig). Skillnaden är väl att mamma var 20 när hon såg ut så...och jag är 40, snart. Vilket leder till nästa grej. Var ner på parfymeriet och skulle köpa en eyeliner till 70-talsmejken. Frågar expediten om hon har någon aning om hur man sminkade sig då...vi började diskutera blå ögonskugga och lite annat, sen säger hon:

- Jamen, blå mascara var väl populärt då?
- Neej, inte mascaran, svarar jag. Den måste ha kommit på 80-talet, för jag hade sån när jag var tonåring.
- Ja just ja, min mamma hade också sån när hon var ung...

Say no more. Hon sa i alla fall inte mormor. Man liksom glömmer hur gammal man är när man har småbarn hemma.

Men det ska bli grymt kul i morgon. Hotell. Fest. Massa folk jag inte känner. Undrar hur många som kommer ta mig för en transa? Återstår att se. Men en sak vet jag. Är det någon som kläcker kommentaren: - Men va faan, hockeyfrillan kom ju inte förrän på 80-talet jue!....så går jag hem. Alla 10 milen.

Tittade på "Eat pray love" häromkvällen och LYCKADES se hela utan att somna, dregla och vakna med ett ryck och undra hur i helvete filmen kunde ta slut så fort och hur faan klockan redan kan vara gåuppdags. Julia Roberts är inte en favorit, men jag tyckte mycket om filmen. Om att vara i det som är. Och om hitta balansen, i sig själv och tillvaron. Och om att våga älska.

- Jag älskar honom forfarande!
- Så älska honom då.
- Men jag saknar honom så!
- Så sakna honom.

Det låter alltid lite bättre på engelska av någon outgrundlig anledning. Men andemeningen är densamma... var i det som är. Fly inte undan känslor. Observera. Acceptera. För att slutligen släppa. Livet är som det är och går dit det vill, att leva är att våga vara i det som är.

Eller, så kanske det helt enkelt bara var en ny dryg kärleksdravelhollywoodromantisk dussinfilm. Man kan välja själv.

Jag satt i bilen häromdan. På väg genom stan, till brorsan för en söndagsfika, skulle stanna och tanka på vägen bara. Barnen, som efter mycket bråk äntligen proppats ner i sina michelinkläder, gnabbades i baksätet - förutom Hedda, som i vanlig ordning papegojskrek om att hon ville ha sin "sarier" (ett gäng plastdinosurier som det alltid blir slagsmål om i bilen) samtidigt som hon varvade med att hon hatade sin overall. Jag kikade i backspegeln. Två där. Kollade passagerarsätet bredvid mig. En där. Det blir tre. Här sitter jag. I en gammal Volvo kombi, fylld med barn i barnbilstolar samt en barnvagn lastad i bak. Jag började hysteriskt skratta. Tre ungar. Som är mina. Hade nån sagt till mig för tio år sen: - Du vet, Susanne...du kommer ha 3 ungar på heltid, alldeles på egen hand...DU ska se till att få i dem mat, se till att de har kläder, få upp dem varje dag, se till att de är säkra, sköta HEEELA kitet alldeles själv...och dessutom, DESSUTOM....är det DITT ansvar att se till att det blir bra människor av dem!

Om någon hade berättat det för mig då, för några år sen...hade jag gjort på mig direkt och sen förmodligen självantänt. Jag fortsatte hysteriskt skratta i bilen. Det är fanimej fantastiskt. Jag har inte ett. Inte två. Jag har TRE barn. Som litar på mig, dag ut och natt in, in sickness and in health, til death do us part. Och vi åker runt där i vår gamla Volvo som om vi tillsammans är den självklaraste saken i världen. 

Som en slägga i pannbenet. Jag skrattade nervöst hela vägen hem till brorsan. Och när barnen frågade vad som var så roligt, sa jag bara: - Ni! Att jag har er!

Det finns inget mer fantastiskt än det. Och inget mer skrämmande.

Ibland kan jag nästan vänta på att plötsligt, när man minst anar det - i en lekpark, på affären, på dagis, eller hemma vid vårt köksbord föralldel - så kommer en tung, bestämd hand läggas på min axel, och en barsk, myndig stämma upphäva: - Jaså du. Här står du och leker mamma! Nu gör vi så här, att vi tar och återbördar dessa barn till sina rättmätiga föräldrar, så här kan vi ju inte ha det. Man måste ju vara vuxen och uppfylla vissa kriterier för att få ha barn, eller hur? De här kan ju omöjligt vara dina. Seså, släpp nu!

Jag lovar. De ÄR mina.

Får äntligen fram dammsugaren. Drar en repa på nedervåningen, det är där förfallet blivit som värst under vår sjukorgie. Alla medlemmar i hemmet stationerade i vardagsrummet med täcken, kuddar, godis, dricka, isglass - you name it - i flera dagar. Hittar mystiska pappersremsor i hallen och inser efter en stund att det är tapet. Finurligt bortpillrat alldeles vid sidan om hallspegeln. Av draghöjden att döma skulle jag gissa på mellanbarnet, men erfarenheten säger mig att inte ta något för givet. Ställer tre små ligister mot väggen (eller mot soffan rättare sagt, de sitter uppflugna där medan jag dammsuger och gallskriker hjärtligt när dammsugarröret emellanåt hoppsar till och suger fast i deras magar, under fötter, knycker filten).

- Om den som drar loss tapetremsor i hallen inte är fullt beredd att handla nya tapeter för egna pengar, så föreslår jag att den personen slutar dra sönder tapeten i fortsättningen. Vem känner sig skyldig?
- Inte jag!
- Inte jag!
- Hedda! Säger Hedda tvärsäkert och pekar på sig själv. 
- Man får inte göra så, absolut inte dra sönder tapeten!
- Nähäää...(bevekande tonläge, blicken nedfälld, lite skämsig)....pytiskt!

Jag går ut i hallen och fnissar, maskerar det smidigt med dammsugarvrålet. Och så kommer jag plötsligt ihåg hur häftigt det kändes att trycka sönder tapeterna i mitt eget rum när jag var liten. I hörnen kunde man trycka in fingrarna så tapeten liksom sprack med ett poppande ljud. Nästan som bubbelplast. Oemotståndligt. Det var alldeles nytapetserat, med vackra 70-talsblommor och jag var 5 år. Tanken får mig att le...och skämmas litegrann. Ytterst lite. Någonstans i den här knasiga världen, i det här knepiga, materialistiska, designade samhället vi har skapat, har barn koll på livets värden. Tapeter är egentligen bara ett stycke papper. Som byts ut med jämna mellanrum och inte betyder ett skvatt när man drar sitt sista andetag. 

Japp. Så har man själv kört spyvarianten. Tror kanske att moder Natur helt enkelt tänkte att allt skåpätande och stillasittande sista dagarna när barnen varit sjuka, behövde åtgärdas. Man är inte så kaxig. Efteråt. 5-6 vändor blev det under natten...och efter varje vända är man kallsvettig, darrig och väldigt, väldigt liten. På gränsen att man ligger där med pannan mot porslinsskålen med halvsmälta matbitar i näsgångarna och svetten rinnande i pannan och ropar på sin mamma. Och så kommer man på att man själv ska föreställa att vara mamman. Lite svårt att acceptera i just det läget. Och så upp i morse, urlakad och jävligt skakig...göra välling, byta blöja...Hedda och Beppe stökade runt här och tjatade till jag spände ägonen i dem och lyckades häva ur mig: Mamma. Sjuk. Inte sovit. Helt slut. Måste. Blunda. Ni. Tysta. Ok?

De fattade. Jag slumrade i nån konstig halvdvala hela förmiddagen, lyckades slänga fram lite flingor på bordet så de åtminstone inte skulle svälta. Det skulle de naturligtvis inte. Jag har sett notiser i nyheterna om 2-åringar som blivit lämnade ensamma i dagar och överlevt genom att slicka i sig droppar från vattenkranen. Och nu är ju mina betydligt större, så de dog nog inte av att ha en fullständigt utslagen mamma större delen av dagen. Som fräste så fort någon tordes pipa, gnälla eller bråka. Jag körde helt enkelt martyrgrejen: Mamma har varit uppe hela natten och kräkts och har inte sovit någonting...mamma är SJUUUUK! Kan jag få blunda åtminstone en stund??? Det är förbjudet att bråka idag, hör ni det? Ibland måste man. För att överleva. Så jag tänker vägra att ens ha dåligt samvete för att de fått skrota runt och sköta sig i stort sett på egen hand idag. Ja - de har fått mat. Lite i alla fall. Annars har de gått runt på lördagsgodiset (som lillebror barmhärtigt körde hit), youghurt och välling. Och glott på TV och spelat Wii. Hela dan.

Och hemmet fortsätter förfalla. Disken hopar sig, tvätten likaså. Dammsugaren stod i hallen och skrek för att den så gärna ville in och rota runt i vardagsrumsmattan. Men jag kickade den lite brutalt i sidan så den tystnade. I morgon. Då kanske vi kan rycka upp oss.

Vilda hade förresten 39,5 i temp ikväll. Just när jag trodde vi började friska på oss. Hon är den enda som inte kräkts, däremot klagar hon på ont i halsen och magen. Vi får se om vi kommer iväg till jobb och skola på måndag överhuvudtaget.

Det blir aldrig som man tänker. Så tänk inte.

Barn är lättroade. Tips till hemmavarande mödrar med sjuka, gnälliga barn:

Efter dusch, ställ er nakna framför TV:n (störst effekt), hoppa runt i takt och låt skinkorna dallra samtidigt som ni monotont mässar: Jag och Sean Banan vi skakar rumpa hela dan, jag och Sean banan vi skakar rumpa hela dan...osv...

Nästan 9-åring: ser skämsig ut och försöker verka oberörd, men kan inte låta bli att kröka ena mungipan och fnissa lite i smyg.

5-åring: fattar inte det pinsamma utan garvar hjärtligt och tycker det ser mysigt ut när skinkorna hoppar.

2-åring: ställer sig genast och gör likadant själv, för allt som bryter mot mönstret är hysteriskt kul.

Ok, pappor kan prova med, men effekten blir inte densamma med tanke på uteblivet underhudsfett. Med andra ord, era skinkor ser inte lika hoppsiga och mysiga ut. Kan tänkas att en rejält tilltagen ölmage kan roa en stund.

Lyckades släpa ut de två minsta igår i ovädret för att hämta Vilda på skolan. Hon såg så ledsen ut, hängig och nere, när hon hoppade in i bilen. Försökte få ur henne om det hade hänt något under dan, men nej. Hon gick raka vägen upp på rummet och stängde in sig när vi kom hem. Efter ett tag kom hon ner, kröp ner i soffan under en filt och bara stirrade. Kände henne på pannan...naturligtvis feber. Så, två små sjuklingar.

Stoppade Beppe i säng på kvällen...eller rättare sagt bar upp honom sovandes eftersom han somnat i saccosäcken. Efter en timme kom han ner igen, slängde sig i saccosäcken igen...och så rätt som det var kastade han sig ut på toaletten och vräkte ur sig. Sen blev det gatlopp resten av natten, fyra gånger var han uppe i natt...så duktig, bara en enda gång hann han inte ut. Så, tre små sjuklingar.

Vilket, måste erkännas - när jag tittar ut genom fönstret idag på morgonen - känns helt ok. Vi kunde ha valt mycket sämre dagar att vara sjuka på. Vi är tajmade idag helt enkelt. Barnen sjuka, mamman frisk, ingen ska ut, ingen ska iväg någonstans, vi kan stänga in oss och lyssna på vinandet och titta på yrandet därute. Det är bara en sak som stör. Vi börjar bli kort om kaffe... huga.

Och Hedda är väl inte direkt sjuk längre, även om hon inte får gå på dagis än. Lika bra att hålla 48-timmarsregeln, inte roligt när det sprids som det gör på dagis. Hon studsar runt, ställer sig för TVn och är sådär lagom irriterande som bara små och väldigt pigga småsyskon kan vara. Just nu är det tyst, men det bryts med jämna mellanrum av av de välbekanta kakaduautbrotten, eller av syskonens protester när hon är på dem för mycket. Jag får väl stoppa in henne i garderoben eller nånstans om hon blir för dryg...eller skicka ut henne att leka i snöstormen...moahahaha... 

Nu. Vill. Jag. Inte. Mer. Alla barn tillbaka på dagis, fritids, skola. Hunnit jobba i en HEL vecka. Kommer hem med skruttarna, hinner landa en liten, liten stund...och så hostar Hedda lite konstigt i vardagsrummet. Som om hon sätter i halsen. Märkligt. Springer och kollar. Säger bara EN sak.

K R Ä K A. Överallt. Igen. Hon har ju nyss blivit frisk, för i helvete! Var finns rättvisan i det här? Jag bara frågar?  Vem är det som bestämmer när kräkkvoten för en ensam förälder är fylld? Finns det ingen jävla timlapp att fylla i?

- Kolla nurå, Gud/Livet/Slumpen/Bacillmästaren/Tomten! Kolla på lappen för fan...jag har ju tvättat 42 maskiner kräktvätt och haft 319 spytimmar sammanlagt i år. - Jamen, NU ser jag ju, det måste ha blivit en miss! Vi gör så här att vi tar helt enkelt och skickar vidare bacillen, jag ser ju nu att den skulle ju ha gått till hennes pappa ja, han har en hel del att täcka upp innan kvoten är fylld, ett litet missförstånd här bara ser du.

Så vi har badat tigerfåtölj, tvättat snutte, tvättat 3 pyjamaser samt badat liten Hedda två svängar under kvällen. Fem gånger hulkade den lilla krakekroppen ur sig, utan att ha fyllt på med något mer än lite vatten de sista timmarna.

Bara att lägga nästa försäkringskasselapp ovanpå de 5 andra i högen på saker som måste fyllas i och helst skickas iväg dessutom, om någon kunde få tummen ur.

Och jag som nyligen nöjt konstaterade att jag inte vabbat på ett halvår, trots ensam med tre barn. Där fick jag! Jag har med råge tagit igen det de två senaste månaderna. Men. Jag vet ju. Att ha barn. Det finns bara en regel:

Inget blir aldrig någonsin som man tänker.  

Ok, det finns en till.

Bit ihop och garva åt skiten.

Sitter här i arbetskläderna fortfarande...lämnat Vilda och Beppe på stationen, pappahelg. Lämnat Hedda hos mormor efter ett oemotståndligt erbjudande. Fantastiskt... jag har inte varit ensam sen i början på augusti...tror jag? Var förbi Gröna skylten. Affären. Tankat. Tänkt miljoner tankar på hur jag bäst ska utnyttja ensamtimmarna i helgen. Jag vill ju göra allt! Förlänga sladdarna på lampor som ska upp. Byta billampa. Röja upp hemma efter kräkveckan då precis allt hamnat efter. Supa sig fnitterfull. Vänner. Måla. Skriva. Bada långbad. Handla kläder till ungarna. Gå på utställning där vännen ställer ut. Byta gardiner. Tvätta. Baka.

Jag börjar med att vispa grädde. Blanda en irish. Och sjunka ihop en smula, med sugröret i mungipan... snegla lite på kaoset här hemma....och så gå upp och tappa upp ett hetbad. Sen får allt bli som det blir bara...det brukar bli bäst så. Känns lite konstigt. Känns nästan lite julafton.

Hoho? Nej. Ingen hemma. Tystnaden är nästan lite högljudd.