vallingtrasket

Vad är det hos oss människor som gör att vi har så svårt att möta varandra ibland, att möta varandras smärta? Vi säger att vi älskar varandra i en kärleksrelation, men när det skär sig beter vi oss som sårade djur, drar oss undan och slickar våra sår...och om någon närmar sig hugger vi och går till attack. Allt för att skydda våra sår. Kärlek. Vad är kärlek egentligen, har kärlek och parrelationer med varandra att göra och på vilket sätt? Om vi känner kärlek för vår partner, riktigt kärlek, så vill vi väl. Vi vill den andra gott. I alla lägen. Vad är det som kan tvista till allt så det blir infekterat, så att t o m hatet börjar växa ibland? Vad händer med oss, vad händer i oss?  

Hur gör vi när vi väljer partner? Ofta dras vi till något vi känner igen, i oss själva eller från andra relationer vi haft. Ibland märker vi det inte förrän efter en lång tid, ibland aldrig. Och så fortsätter vi att välja, om och om igen...och undrar vad det är som gör att det aldrig går bra.

Kanske det inte kan bli annorlunda, när ett trasigt hjärta och en sorgsen själ möts. Vi bär alla våra knutor och rädslor. Och vi bär alla vår egen längtan, ofta efter något vi inte ens vet själva. Hur ska en annan människa, med egna knutor, rädslor och en egen längtan som skriker efter att bli stillad, kunna stilla vår? Vi är så små. Vi är så små i alltet. Och vi måste lära oss att ta hand om oss själva. Att stilla vår egen längtan och våra egna rädslor. Innan vi kan mötas i kärleken. Så svårt. Så förbannat svårt.

Jag vågade bli kär igen. Jag vågade älska. Släppa taget. Det trodde jag inte, men jag tordes. Nu gick det inte riktigt som jag önskade, jag har sorg inuti och en massa längtan och saknad inombords, men någonstans därbakom kvillrar livet ändå - och viskar: Heja dig! Du gick emot alla dina rädslor och släppte ner pansaret! Det finns hopp för dig med! Och med stolthet tänker jag bära hjärtat utanpå den här gången. Det har tagit lång tid att läka sen sist, vissa saker har jag mycket jobb med, men detta var ett jättekliv. Och jag tror, jag tror vi alla skulle må bättre av att bära våra hjärtan utanpå, visa våra sorger mer öppet, visa vår kärlek och glädje mer öppet, inte bara för våra närmaste utan också för omvärlden. Av med maskerna och släng fram inälvorna!:D


Flickan som föddes med avigsidan ut

När hon föddes
sa alla
ett mirakel
att hon lever
allt som skulle finnas inuti
syntes utanpå
man kunde se flickans hjärta
bulta
pulsera
rött och varmt
hon kommer inte leva länge
sa alla
flickan levde

När flickan växte upp
sa alla
det förstår du väl
så här kan vi inte ha det
folk blir skrämda
ingen vill se ditt hjärta
bulta
pulsera
du måste dölja det
ingen vill se det som egentligen inte ska synas

Så flickan jobbade hårt
och sydde sig en kroppskostym
som hon klädde sig i
varje morgon
till slut
tog hon den inte av sig
ens i ensamheten
om kvällen
efter några år
mindes ingen
att hon var flickan
som föddes med avigsidan ut

Så en dag
när flickan inte längre kunde minnas
vem hon var
mötte hon en pojke
jag känner igen dig
sa pojken
du är flickan
som föddes med hjärtat utanpå
varför döljer du ditt hjärta
det är vackert
välkomna det
stig ur din kostym
låt ditt hjärta bulta
så alla kan se det

Flickan mindes
och såg
att också pojkens hjärta
bultade
pulserade
varmt och vackert
till allas beskådan
hon lät kostymen falla
och förstod
att hennes avigsida
varit hennes räta
hela tiden

Se dig omkring
sa pojken
de har alla kostymer
de är alla födda med avigsidan ut
men de har glömt
de vågar inte minnas
att de är som vackrast
nakna
med sina hjärtan utanpå

Ibland när jag tycker det känns lite tungt eller ensamt, brukar jag tänka tillbaka. Jag tänker tillbaka på den absolut värsta stunden i mitt liv. Inte för att grotta, inte för att spä på tyngdkänslan, snarare tvärtom. Jag tänker tillbaka för att verkligen förstå och se, att allt passerar, allt går över. Och kanske lite för att få tycka synd om den lilla, lilla, Susanne...att få tycka synd om henne, ömka henne lite, stryka henne över kinden UTAN att behöva känna och uppleva henns smärta igen. Som en åskådare liksom. Och tänka, fan vilken kämpe hon var. Fan vilken kämpe JAG är. Jag klarar allt. Nu har jag inte kommit fullt så långt att jag faktiskt tror på riktigt att jag klarar allt, men det känns skönt att peppa sig själv, vara sin egen hejaklack. Om Bajen-fansen kan fortsätta hålla fast vid och villkorslöst älska ett slappt Hammarby och dessutom drömma om och tro att det kommer vända, då borde väl för fasen jag kunna älska mig själv när det inte går riktigt som jag tänkt mig, eller?

Den värsta stunden i mitt liv, var inte när barnens pappa sa att han inte älskade mig längre. Det var hemskt, det gjorde ont av bara helvete naturligtvis - att bli ratad, slängd på sophögen. Om inte ens personen som jag delade barnen med ville ha mig, vem fan skulle då vilja ha MIG??? Det smärtade ändå mer när jag förstod att han älskade någon annan istället för mig. Älska. Ett konstigt ord att använda egentligen, om man plötsligt bara kan sluta älska och istället älska någon annan. Kärlek. Nej, kärlek är något annat.

Men det som gjorde mest ont, det ögonblick då jag gick sönder i tusen bitar, det hände efter det. Det var efter vi flyttat isär, när jag sent en kväll låg i våran gamla lägenhet, i våran gamla säng, med våra barn omstoppade i sin våningssäng i rummet bredvid och jag kände vårat nya barns första sparkar i min mage. Och jag kände först ett glädjeskutt i hjärtat, nästan vände mig om för att säga "känn!", när det slog mig med all kraft. Det finns ingen som kan känna sparkarna och få samma glädjeskutt som jag. Jag har ingen att dela med. Den jag skulle delat detta med, ligger i sin nya lägenhet 100 meter härifrån, i sin nya säng och håller om sin nya tjej, och han har ingen som helst önskan att dela det fantastiska som händer i mig just nu. Han vill inte känna sitt barns första sparkar. Den ensamhet och sorg som strömmade genom mig då, vill jag aldrig mer känna. Den rev sönder hela mig, men det värsta av allt, det absolut VÄRSTA av allt, var att min glädje över sparkarna i min mage, min glädje över att för första gången känna det nya lilla livet i min kropp, dödades i samma stund. Den togs ifrån mig, jag lät den tas ifrån mig.

Den kom tillbaka, glädjen, naturligtvis var hela jag ett sammelsurium av mixade känslor under hela den tiden som graviditeten varade, också under bebistiden. Det var ingen höjdare att ligga ensam på BB heller, klämma ihop sig med överlyckliga par som delade bebislyckan med varandra. Men då hade jag kommit så långt att det bara sved litegrann.

Idag kan jag tänka på allt detta, tycka synd om och älska den lilla Susanne som gick igenom allt detta, men utan att det smärtar längre, utan ilska. Det som inte dödar, härdar, sägs det...och det stämmer. Det som är svårt är att bli härdad utan att bli hård. För det är klart att det enklaste är att sätta upp tjocka pansarplåtar runt sitt hjärta när man blir så grundligt söndertrasad och sårad. För att komma vidare, för att orka - för livet stannar ju inte upp för det, det måste ju fortsätta levas, blöjor fortsätta bytas, mat fortsätta lagas, pengar fortsätta tjänas, men framför allt - kärlek måste fortsätta finnas. Livet måste fortsätta älskas, trots att man går sönder i bitar. Mitt krus är sprucket, lite nött och krackelerat, men skärvorna är samlade och limmade...och det är sant som det sägs, rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor. En vän till mig, som fanns där under lagningsprocessen och gjorde en hel del limmande, uttryckte det så här: Du är en vacker blomma Susanne. Säg det, jag är en vacker blomma. Och det är sant, vi är alla vackra blommor, hur spruckna våra krus än må vara.

Så till det allra svåraste. Att verkligen tordas lägga sitt hjärta, varmt och pulserande, på ett fat till allas beskådan och säga: Varsågoda, smaka! Det är varmt och gott och det räcker till alla! Att verkligen våga lita på sin kärlek igen, att våga låta den rinna över alla bredder för världen att ta del av. Jag klarar det inte alltid, att bära hjärat utanpå. Mina försvarssystem slår på alarm dagligen, som jag måste kämpa för att hejda, så inte plåtarna åker upp med full kraft. Men jag jobbar på det. För jag vill kunna bjuda på mig själv, fullt ut, utan rädslor. Här är jag. Med hjärtat utanpå. Härdad, men inte hård. Stekt, men fortfarande blodig i mitten. Varsågod, ta en tugga. Det räcker till dig med - och finns ändå kvar så jag klarar mig. För min kärlek tar aldrig slut. Den kan bara växa.