vallingtrasket

Hedda, 1-åringen (snart ettåetthalvt), klättrar överallt, precis överallt. På stolar, bord, diskbänkar, i fönster, toalettstolskanter, sängar, you name it. Och hon ramlar precis överallt med. Hon är inte försiktig direkt, hon hoppar i soffan, ställer sig längst ut på alla kanter, rullar hej vilt i sängar, ställer sig på borden...jag hinner inte springa efter och kolla allt hon gör och inte kan jag plocka undan möblerna heller. Hon får ramla helt enkelt, tänker jag, nån gång måste hon ju lära sig att klättrar man hej vilt, så ramlar man och då kan det göra ont.

Naturligtvis plockar jag ner henne när jag kommer åt, säkrar lägenheten så gott det går och bannar och förmanar och ajabajar. Men. Hon ramlar en hel del ändå. Och. Nån gång, som sagt, borde hon lära sig. För det är ju just det - varför LÄR hon sig inte? Hon fortsätter att göra likadant och ramla, likadant och ramla. Och slå sig. Så slår det mig, som en slägga i pannbenet. Jag gör exakt likadant, fast med en massa andra saker. T ex förhållanden. Jag fortsätter att göra likadant och ramla och göra likadant och ramla. Och slå mig. Hedda är ett år.  Jag är 38. Hon har hela livet att lära sig. Jag har knappt börjat lära mig, jag har precis förstått att det måste vara något fel när man konstant ramlar och slår sig. Kanske på tiden att jag lär mig?