Hundliv

Tänk vad lätt allting var. Förut, när allt var vitt eller svart. Förut, då när man kunde tänka vilken idiot, rycka på axlarna och gå därifrån, när någon betedde sig illa. Förut, då när man inte vände och vred på allt ur alla aspekter och undrade varför den sa si eller reagerade så, HADE det blivit annorlunda om JAG istället hade gjort eller sagt på något annat sätt, men gud, har jag GJORT något eftersom hon verkar lite avig, vänta VAD var det som hände egentligen. HUR kunde det bli så här? Innan man letade efter sina egna mönster och fel och brister. Och innan man började förstå att andras fel och brister berodde på diverse saker som man faktiskt kunde ha förståelse för.
Då var det enklare. Då hade jag ALLTID rätt, och fy faen vad skönt det var.

Nu kan jag alltsomoftast försvinna i en djungel av grubblerier om varför, hur, vad skulle jag göra istället, hur kände den där människan sig då när den andre sa si och jag sa så??? Och jag har så svårt, så svårt för att acceptera att jag inte alltid kan komma till en samförståelse med andra människor. För även om man har olika åsikter så kan man ju ofta komma fram till att man respekterar varandra ändå och förstår hur den andre menar. Men med alla funkar det liksom inte. Som att man inte har nycklarna till varandra, det spelar ingen roll hur mycket man försöker så står man bara och knackar på varandras skal och kommer inte in. Man pratar inte samma språk, och en del vill inte ens prata och komma till konsensus utan springer istället, flyr fältet. 

Då har jag förbannat svårt att komma vidare, att släppa den personen. När saker liksom hänger i luften fortfarande. När man INTE har kommit till samförstånd, när inga förklaringar utväxlats, inte har förstått varandra och inte kan komma vidare. På mig kan det gnaga hur länge som helst. Jag. Kan. Inte. Släppa. Taget. Jag tror hela tiden att det ska finnas ett förlösande ord nånstans, bara jag hittar RÄTT ord, så ska det lossna. Prataprataprata. Måste lära mig att släppa taget, oavsett. Att inte hänga fast som en pitbull. Ska kanske försöka bli mer som en Golden, tror livet blir lite skönare då. För alla andra med troligen...


 


 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0