På andra sidan
Ibland när jag tycker det känns lite tungt eller ensamt, brukar jag tänka tillbaka. Jag tänker tillbaka på den absolut värsta stunden i mitt liv. Inte för att grotta, inte för att spä på tyngdkänslan, snarare tvärtom. Jag tänker tillbaka för att verkligen förstå och se, att allt passerar, allt går över. Och kanske lite för att få tycka synd om den lilla, lilla, Susanne...att få tycka synd om henne, ömka henne lite, stryka henne över kinden UTAN att behöva känna och uppleva henns smärta igen. Som en åskådare liksom. Och tänka, fan vilken kämpe hon var. Fan vilken kämpe JAG är. Jag klarar allt. Nu har jag inte kommit fullt så långt att jag faktiskt tror på riktigt att jag klarar allt, men det känns skönt att peppa sig själv, vara sin egen hejaklack. Om Bajen-fansen kan fortsätta hålla fast vid och villkorslöst älska ett slappt Hammarby och dessutom drömma om och tro att det kommer vända, då borde väl för fasen jag kunna älska mig själv när det inte går riktigt som jag tänkt mig, eller?
Den värsta stunden i mitt liv, var inte när barnens pappa sa att han inte älskade mig längre. Det var hemskt, det gjorde ont av bara helvete naturligtvis - att bli ratad, slängd på sophögen. Om inte ens personen som jag delade barnen med ville ha mig, vem fan skulle då vilja ha MIG??? Det smärtade ändå mer när jag förstod att han älskade någon annan istället för mig. Älska. Ett konstigt ord att använda egentligen, om man plötsligt bara kan sluta älska och istället älska någon annan. Kärlek. Nej, kärlek är något annat.
Men det som gjorde mest ont, det ögonblick då jag gick sönder i tusen bitar, det hände efter det. Det var efter vi flyttat isär, när jag sent en kväll låg i våran gamla lägenhet, i våran gamla säng, med våra barn omstoppade i sin våningssäng i rummet bredvid och jag kände vårat nya barns första sparkar i min mage. Och jag kände först ett glädjeskutt i hjärtat, nästan vände mig om för att säga "känn!", när det slog mig med all kraft. Det finns ingen som kan känna sparkarna och få samma glädjeskutt som jag. Jag har ingen att dela med. Den jag skulle delat detta med, ligger i sin nya lägenhet 100 meter härifrån, i sin nya säng och håller om sin nya tjej, och han har ingen som helst önskan att dela det fantastiska som händer i mig just nu. Han vill inte känna sitt barns första sparkar. Den ensamhet och sorg som strömmade genom mig då, vill jag aldrig mer känna. Den rev sönder hela mig, men det värsta av allt, det absolut VÄRSTA av allt, var att min glädje över sparkarna i min mage, min glädje över att för första gången känna det nya lilla livet i min kropp, dödades i samma stund. Den togs ifrån mig, jag lät den tas ifrån mig.
Den kom tillbaka, glädjen, naturligtvis var hela jag ett sammelsurium av mixade känslor under hela den tiden som graviditeten varade, också under bebistiden. Det var ingen höjdare att ligga ensam på BB heller, klämma ihop sig med överlyckliga par som delade bebislyckan med varandra. Men då hade jag kommit så långt att det bara sved litegrann.
Idag kan jag tänka på allt detta, tycka synd om och älska den lilla Susanne som gick igenom allt detta, men utan att det smärtar längre, utan ilska. Det som inte dödar, härdar, sägs det...och det stämmer. Det som är svårt är att bli härdad utan att bli hård. För det är klart att det enklaste är att sätta upp tjocka pansarplåtar runt sitt hjärta när man blir så grundligt söndertrasad och sårad. För att komma vidare, för att orka - för livet stannar ju inte upp för det, det måste ju fortsätta levas, blöjor fortsätta bytas, mat fortsätta lagas, pengar fortsätta tjänas, men framför allt - kärlek måste fortsätta finnas. Livet måste fortsätta älskas, trots att man går sönder i bitar. Mitt krus är sprucket, lite nött och krackelerat, men skärvorna är samlade och limmade...och det är sant som det sägs, rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor. En vän till mig, som fanns där under lagningsprocessen och gjorde en hel del limmande, uttryckte det så här: Du är en vacker blomma Susanne. Säg det, jag är en vacker blomma. Och det är sant, vi är alla vackra blommor, hur spruckna våra krus än må vara.
Så till det allra svåraste. Att verkligen tordas lägga sitt hjärta, varmt och pulserande, på ett fat till allas beskådan och säga: Varsågoda, smaka! Det är varmt och gott och det räcker till alla! Att verkligen våga lita på sin kärlek igen, att våga låta den rinna över alla bredder för världen att ta del av. Jag klarar det inte alltid, att bära hjärat utanpå. Mina försvarssystem slår på alarm dagligen, som jag måste kämpa för att hejda, så inte plåtarna åker upp med full kraft. Men jag jobbar på det. För jag vill kunna bjuda på mig själv, fullt ut, utan rädslor. Här är jag. Med hjärtat utanpå. Härdad, men inte hård. Stekt, men fortfarande blodig i mitten. Varsågod, ta en tugga. Det räcker till dig med - och finns ändå kvar så jag klarar mig. För min kärlek tar aldrig slut. Den kan bara växa.
Den värsta stunden i mitt liv, var inte när barnens pappa sa att han inte älskade mig längre. Det var hemskt, det gjorde ont av bara helvete naturligtvis - att bli ratad, slängd på sophögen. Om inte ens personen som jag delade barnen med ville ha mig, vem fan skulle då vilja ha MIG??? Det smärtade ändå mer när jag förstod att han älskade någon annan istället för mig. Älska. Ett konstigt ord att använda egentligen, om man plötsligt bara kan sluta älska och istället älska någon annan. Kärlek. Nej, kärlek är något annat.
Men det som gjorde mest ont, det ögonblick då jag gick sönder i tusen bitar, det hände efter det. Det var efter vi flyttat isär, när jag sent en kväll låg i våran gamla lägenhet, i våran gamla säng, med våra barn omstoppade i sin våningssäng i rummet bredvid och jag kände vårat nya barns första sparkar i min mage. Och jag kände först ett glädjeskutt i hjärtat, nästan vände mig om för att säga "känn!", när det slog mig med all kraft. Det finns ingen som kan känna sparkarna och få samma glädjeskutt som jag. Jag har ingen att dela med. Den jag skulle delat detta med, ligger i sin nya lägenhet 100 meter härifrån, i sin nya säng och håller om sin nya tjej, och han har ingen som helst önskan att dela det fantastiska som händer i mig just nu. Han vill inte känna sitt barns första sparkar. Den ensamhet och sorg som strömmade genom mig då, vill jag aldrig mer känna. Den rev sönder hela mig, men det värsta av allt, det absolut VÄRSTA av allt, var att min glädje över sparkarna i min mage, min glädje över att för första gången känna det nya lilla livet i min kropp, dödades i samma stund. Den togs ifrån mig, jag lät den tas ifrån mig.
Den kom tillbaka, glädjen, naturligtvis var hela jag ett sammelsurium av mixade känslor under hela den tiden som graviditeten varade, också under bebistiden. Det var ingen höjdare att ligga ensam på BB heller, klämma ihop sig med överlyckliga par som delade bebislyckan med varandra. Men då hade jag kommit så långt att det bara sved litegrann.
Idag kan jag tänka på allt detta, tycka synd om och älska den lilla Susanne som gick igenom allt detta, men utan att det smärtar längre, utan ilska. Det som inte dödar, härdar, sägs det...och det stämmer. Det som är svårt är att bli härdad utan att bli hård. För det är klart att det enklaste är att sätta upp tjocka pansarplåtar runt sitt hjärta när man blir så grundligt söndertrasad och sårad. För att komma vidare, för att orka - för livet stannar ju inte upp för det, det måste ju fortsätta levas, blöjor fortsätta bytas, mat fortsätta lagas, pengar fortsätta tjänas, men framför allt - kärlek måste fortsätta finnas. Livet måste fortsätta älskas, trots att man går sönder i bitar. Mitt krus är sprucket, lite nött och krackelerat, men skärvorna är samlade och limmade...och det är sant som det sägs, rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor. En vän till mig, som fanns där under lagningsprocessen och gjorde en hel del limmande, uttryckte det så här: Du är en vacker blomma Susanne. Säg det, jag är en vacker blomma. Och det är sant, vi är alla vackra blommor, hur spruckna våra krus än må vara.
Så till det allra svåraste. Att verkligen tordas lägga sitt hjärta, varmt och pulserande, på ett fat till allas beskådan och säga: Varsågoda, smaka! Det är varmt och gott och det räcker till alla! Att verkligen våga lita på sin kärlek igen, att våga låta den rinna över alla bredder för världen att ta del av. Jag klarar det inte alltid, att bära hjärat utanpå. Mina försvarssystem slår på alarm dagligen, som jag måste kämpa för att hejda, så inte plåtarna åker upp med full kraft. Men jag jobbar på det. För jag vill kunna bjuda på mig själv, fullt ut, utan rädslor. Här är jag. Med hjärtat utanpå. Härdad, men inte hård. Stekt, men fortfarande blodig i mitten. Varsågod, ta en tugga. Det räcker till dig med - och finns ändå kvar så jag klarar mig. För min kärlek tar aldrig slut. Den kan bara växa.
Kommentarer
Postat av: Ann-sofie
Va fint skrivet, du skriver så det känns i en annan. Kanske det beror på att jag också kännde en slags ensamhet när jag fick mina minsta barn, då min sambo inte ville vara med på förlossningen för att han hade sjukhusfobi, som tur var hade jag min syster med istället, men ändå kändes det som ett svek.
Postat av: Susanne Nilsson
Jag förstår att det kändes som ett svek - det är ett utsatt läge man är i och man själv har inget val...och så kan den andre föräldern välja??? Klart det känns som ett svek då. Att vara förälder kommer aldrig, aldrig kunna bli jämlikt, oavsett lagstiftning. Vi upplever våra roller som föräldrar annorlunda och vi knyter an till våra barn på olika sätt. På gott och ont.
Trackback
