vallingtrasket

Vad är det hos oss människor som gör att vi har så svårt att möta varandra ibland, att möta varandras smärta? Vi säger att vi älskar varandra i en kärleksrelation, men när det skär sig beter vi oss som sårade djur, drar oss undan och slickar våra sår...och om någon närmar sig hugger vi och går till attack. Allt för att skydda våra sår. Kärlek. Vad är kärlek egentligen, har kärlek och parrelationer med varandra att göra och på vilket sätt? Om vi känner kärlek för vår partner, riktigt kärlek, så vill vi väl. Vi vill den andra gott. I alla lägen. Vad är det som kan tvista till allt så det blir infekterat, så att t o m hatet börjar växa ibland? Vad händer med oss, vad händer i oss?  

Hur gör vi när vi väljer partner? Ofta dras vi till något vi känner igen, i oss själva eller från andra relationer vi haft. Ibland märker vi det inte förrän efter en lång tid, ibland aldrig. Och så fortsätter vi att välja, om och om igen...och undrar vad det är som gör att det aldrig går bra.

Kanske det inte kan bli annorlunda, när ett trasigt hjärta och en sorgsen själ möts. Vi bär alla våra knutor och rädslor. Och vi bär alla vår egen längtan, ofta efter något vi inte ens vet själva. Hur ska en annan människa, med egna knutor, rädslor och en egen längtan som skriker efter att bli stillad, kunna stilla vår? Vi är så små. Vi är så små i alltet. Och vi måste lära oss att ta hand om oss själva. Att stilla vår egen längtan och våra egna rädslor. Innan vi kan mötas i kärleken. Så svårt. Så förbannat svårt.