En skopa närhet och en knivsudd distans
Beppe pussar. Inte pussas, utan pussar. Han tar mitt ansikte hårt i sina händer, en varm och lite kladdig handflata på var kind, vrider mitt ansikte fast och bestämt så att han får vardera kinden i turordning mot sina läppar, och så smackar han på en rejäl blöt puss på varje. Och avslutar oftast med en mitt på munnen. Ingen bacillskräck där inte (än i alla fall...). Han har också en förkärlek för att gosa in sig nära, nära...om han kommer tassandes över till min säng på natten smyger han in under samma täcke, ligger och stryker med sin fotsulor på mina ben och gärna en hand på min mage också. - Du är så mjuk och mysig mamma! (vill inte fråga om han med mjuk menar "fluffig" eller "len"...jag lever helst i lycklig ovetskap). Han är en nära kille.
Men...när vi äter, så vill han ibland ha hjälp att skära. Reflexmässigt drar jag till mig hans tallrik och är varje gång på väg att börja med min gaffel och kniv.... då kommer skriket:
- Neeej! Med MIN kniv, inte DIN som du äter med! Och så tittar han på mig med en min som tydligt visar hur osmakligt han tycker att det skulle vara att äta mat som min kniv och gaffel råkat beröra för bråkdelen av en sekund.
Det får finnas någon måtta på HUR nära man får komma!
Det är i just de stunderna jag får en sån obeskrivlig lust att påminna honom om var han kommer ifrån...moahahaha. Men jag gör det inte. Killen har integritet. Han vill ha nära. På sina villkor. Me like.
