Att gräva gropar är ett smutsigt jobb men mammor måste ibland göra det
( Vad fan, det gick bara en dag, sen händer det ju viktiga saker som bara måste luftas ju!) Det här med döden. Döden som en naturlig del av livet. Och att lära sig att se sina barn bära sorg, att låta dem få göra det på sitt eget sätt. I morse tittade jag ut för att kolla till Willy the Rabbit, som flyttade ut i sin efterlängtade (av mig då, för att slippa kladdet med lösbajs av en lösspringande kanin inne) utebur för ett par dar sen. Redan genom fönstret anade jag att något inte stod rätt till, han låg på sidan. Kaniner ligger inte på sidan. Döda kaniner ligger på sidan. Tassade ut och kände på honom, kall och lite stel. Ingen av barnen hade vaknat än. Oj. Släppte en liten tår i min ensamhet, för att jag hade övervägt kvällen innan att ta in honom över natten men valt att låta bli (tyckte han skulle vänja sig), för att jag visste hur ledsen Vilda skulle bli, och för att...för att han var en mycket söt, sällskapssjuk och kärvänlig liten kanin, även om han bajsade löst på golvet och bet rätt hårt ibland.
Funderade först på att inget säga till barnen på morgonen, utan vänta till vi kom hem...vi har svårt nog ändå att komma iväg på mornarna...men jag ville att Vilda skulle kunna känna och klappa på honom innan han blev för likstel. Så jag väckte henne och förklarade så mjukt jag kunde att Willy hade gått hädan, gått till de sälla jaktmarkerna, lämnat in, dragit vidare, kolat....dött. Jätteledsen liten Vilda, såklart. Som att trycka på en knapp. Sen berättade hon att hon hört starka ljud mitt i natten, som att Willy stampat och levt rullan, så hon hade stängt fönstret i sitt sovrum för att det lät kusligt...förmodligen blev han så skrämd, av en räv eller något, att han dog knall och fall. Jag fick ännu sämre samvete för att jag inte tagit in honom på kvällen. Fan.
Beppe tog nyheten lite annorlunda, jämrade sig lite och pysslade sedan med annat, som om inget särskilt hade hänt. Vi kom iväg till slut, till dagis och fritids och jobb. Jag berättade för personalen på fritids vad som hänt...Vilda såg ut som en hålögd, väldigt ledsen liten zombie...det krävde sin förklaring. Då tittar en av fritidsfröknarna på Vilda och klämmer ur sig:
- Jaa, man får ju räkna med sånt när man har djur. Det hör liksom till.
Precis vad en liten 8-åring vars kanin precis dött vill höra. Ajajaj. Klumpigheten kom sig av välvilja, av att vilja trösta, men ack så fel det kan bli ibland.
Vi bestämde att vi skulle begrava Willy när vi kom hem. Ringde mamma och frågade om vi kunde gräva i hennes trädgård, vår lilla plätt är inte mycket att begrava en kanin på. Så efter jobbet åkte vi hem, bar in nu ännu stelare Willy och lade honom i hans älsklingsfilt. Den som han bajsade allra mest på...fast lyckligtvis rentvättad just idag. Hedda och Vilda borstade honom fin, klappade honom...Hedda försökte ropa på honom och väcka honom flera gånger, förstod att det var något som inte var riktigt. Vi lindade in honom i filten och lade honom i en papperskasse...vi försökte med en jättefin skokartong först, men han hade blivit så stel och var så utsträckt att han inte fick rum riktigt..det känns lite hädiskt att TRYCKA ihop en liten död kanin för att få ner honom i en kartong.
I bilen på väg till mamma kläcker Beppe plötsligt ur sig:
- Mamma, ska du grilla ditt skelett när du dör?
- Va?
- Grilla skelettet, sådär så det brinner upp du vet.
Såklart. Vi pratade ju om kremering för ett tag sen.
Framme hos mamma försökte jag hysteriskt gräva en grop bredvid komposten, i höggräset i kanten av trädgården, tung, våt lerjord blandat med sten...gick väl...sådär. Inte min bästa gren, att gräva kaningropar. I alla fall inte samtidigt som jag försöker hindra en plutt från att springa ut i bilvägen och de två andra från att slå ihjäl varandra. Till slut fick gropen duga...vi rullade ur Willy ur filten, klappade honom och sa hej då ordentligt, lade i en blomma och maskrosblad, rullade in honom igen....stoppade honom i en plastpåse (kändes sådär...men för att inte djur ska gräva upp honom). Vi lade ner honom försiktigt i gropen...sjöng Hejkån Bejkons fina godnattvisa och grät lite. Grävde igen gropen...lade en fin sten på. En liten blomma. Vinkade lite upp till molnen, där Willy hoppade på ulltussarna. Sen gick vi och gungade...sjöng Idas sommarvisa och skrek sommarskrik så det skallade mellan träden. Lattjade lite med bollen. Och kände, att livet är rätt underbart ändå. Det går vidare och det känns skönt att känna det i kroppen. Livet. Och att ha varandra. Och att få gråta över döden emellanåt.
Funderade först på att inget säga till barnen på morgonen, utan vänta till vi kom hem...vi har svårt nog ändå att komma iväg på mornarna...men jag ville att Vilda skulle kunna känna och klappa på honom innan han blev för likstel. Så jag väckte henne och förklarade så mjukt jag kunde att Willy hade gått hädan, gått till de sälla jaktmarkerna, lämnat in, dragit vidare, kolat....dött. Jätteledsen liten Vilda, såklart. Som att trycka på en knapp. Sen berättade hon att hon hört starka ljud mitt i natten, som att Willy stampat och levt rullan, så hon hade stängt fönstret i sitt sovrum för att det lät kusligt...förmodligen blev han så skrämd, av en räv eller något, att han dog knall och fall. Jag fick ännu sämre samvete för att jag inte tagit in honom på kvällen. Fan.
Beppe tog nyheten lite annorlunda, jämrade sig lite och pysslade sedan med annat, som om inget särskilt hade hänt. Vi kom iväg till slut, till dagis och fritids och jobb. Jag berättade för personalen på fritids vad som hänt...Vilda såg ut som en hålögd, väldigt ledsen liten zombie...det krävde sin förklaring. Då tittar en av fritidsfröknarna på Vilda och klämmer ur sig:
- Jaa, man får ju räkna med sånt när man har djur. Det hör liksom till.
Precis vad en liten 8-åring vars kanin precis dött vill höra. Ajajaj. Klumpigheten kom sig av välvilja, av att vilja trösta, men ack så fel det kan bli ibland.
Vi bestämde att vi skulle begrava Willy när vi kom hem. Ringde mamma och frågade om vi kunde gräva i hennes trädgård, vår lilla plätt är inte mycket att begrava en kanin på. Så efter jobbet åkte vi hem, bar in nu ännu stelare Willy och lade honom i hans älsklingsfilt. Den som han bajsade allra mest på...fast lyckligtvis rentvättad just idag. Hedda och Vilda borstade honom fin, klappade honom...Hedda försökte ropa på honom och väcka honom flera gånger, förstod att det var något som inte var riktigt. Vi lindade in honom i filten och lade honom i en papperskasse...vi försökte med en jättefin skokartong först, men han hade blivit så stel och var så utsträckt att han inte fick rum riktigt..det känns lite hädiskt att TRYCKA ihop en liten död kanin för att få ner honom i en kartong.
I bilen på väg till mamma kläcker Beppe plötsligt ur sig:
- Mamma, ska du grilla ditt skelett när du dör?
- Va?
- Grilla skelettet, sådär så det brinner upp du vet.
Såklart. Vi pratade ju om kremering för ett tag sen.
Framme hos mamma försökte jag hysteriskt gräva en grop bredvid komposten, i höggräset i kanten av trädgården, tung, våt lerjord blandat med sten...gick väl...sådär. Inte min bästa gren, att gräva kaningropar. I alla fall inte samtidigt som jag försöker hindra en plutt från att springa ut i bilvägen och de två andra från att slå ihjäl varandra. Till slut fick gropen duga...vi rullade ur Willy ur filten, klappade honom och sa hej då ordentligt, lade i en blomma och maskrosblad, rullade in honom igen....stoppade honom i en plastpåse (kändes sådär...men för att inte djur ska gräva upp honom). Vi lade ner honom försiktigt i gropen...sjöng Hejkån Bejkons fina godnattvisa och grät lite. Grävde igen gropen...lade en fin sten på. En liten blomma. Vinkade lite upp till molnen, där Willy hoppade på ulltussarna. Sen gick vi och gungade...sjöng Idas sommarvisa och skrek sommarskrik så det skallade mellan träden. Lattjade lite med bollen. Och kände, att livet är rätt underbart ändå. Det går vidare och det känns skönt att känna det i kroppen. Livet. Och att ha varandra. Och att få gråta över döden emellanåt.
Kommentarer
Trackback
