vallingtrasket

Hittar en fristad i pulkabacken, ett vilorum...där kvillrande Heddaskratt kastar sig upp i skyn som praktfulla fyrverkerier och gnistrande färgkaskader, faller ner likt fladdrande spiraler, lägger sig som små bomullstussar och vilar runt hjärtat. Dämpar saknad lite. Får mig att skratta med. Vi åker tokfort nerför den lilla backen, i samma pulka, jag styr in oss på varje stort och litet gupp och låtsasbannar Hedda för att hon kör på varenda gupp som finns, jag ylar och skäller varje gång pulkan buffar oss i baken och hon skrattar och skrattar. Sen rullar vi. Rullar och rullar nerför backen, in i buskar, in i träd. Blir liggandes på rygg med våra huvuden tätt intill varandra och tittar på gråhimmel och talltoppar. Lyssnar på tystnaden som bara bryts av en skata som träter längre bort i skogen. Vi är helt ensamma ute, inte en människa ser vi.

Minns att jag gick förbi samma pulkabacke förra vintern, och reflekterade över tvåsamhet och ensamhet...jag skrev om det och strax därefter läste du det. Du läste det mesta jag skrev då. För att lära känna det som är jag tror jag, för att komma lite närmare. För att få skratta lite. Och vi pratade. Och pratade...om man kan kalla det prat? Delade tankar. Värderingar. Mina texter och tankar fick dig att le. Fick dig att skratta i det som var grått då. Ditt sätt att resonera om saker fick mig att le. Och ditt sätt att vara. Le inuti. Nyfikenhet och längtan. Att ses. Leenden. Glädje. Värme. Hemma. Bara Vara. Vackert.

Och så avstånd och osäkerhet som nöter och trasar. Den dumma, dumma osäkerheten.

Jag var hemma och landad i mig...och tappade bort mig på vägen och gick lite vilse. Jag vill inte irra längre. Jag vill gå, glad i hågen, den väg som faller mig, utan att gå vilse. Och jag vill att våra vägar ska mötas där det går. Men jag tror du kanske gick vilse lite du med. Eller kanske åt helt andra hållet. Eller så gick vägarna bara isär, för att aldrig mer mötas. Jag skulle önska, att våra kompassnålar förde oss mot varandra igen.