Jag är en vacker lotusblomma. Eller en lönnfet Buddha, it´s all in the eye of the beholder.
Nej, jag har inte rökt på, det ligger inte för mig. Det är bara spänningarna som släpper.
Det började bra i familjerätten...människan vi skulle träffa hade tagit fel på dag och var ute och lunchade när vi kom, så vi fick börja med att vänta i 40 minuter. Men vi började i alla fall att prata i väntrummet - och förvånansvärt nog lyckades vi hålla sams. Visst kan vi prata om oväsentligheter utan att ryka ihop annars, men så fort vi närmar oss allvar ryker stickor och spån rätt fort, men denna gång gick det hyfsat. Det kanske t o m var strategiskt uträknat av familjerättsmänniskan. När hon till slut kom, generad och ursäktande, hade vi en grundplan. Barnen ska vara hos sin pappa var tredje helg OCH han kommer med tåget och hämtar dem på fredagen och lämnar dem på söndagen. Väl inne i samtalsrummet blev det lite kyligt när semestrar kom på tal, men vi lyckades komma igen.
Hedda kom också på tal. Där skär sig våra uppfattningar helt. Barnens pappa ser ingen anledning till att inte hon skulle kunna åka med när de andra åker upp. Och sova kvar hos en farbror och en tant hon inte känner. Låter som en skitbra plan. Om man vill göra henne till en jävligt otrygg unge som hatar att åka till sin pappa och aldrig mer kommer släppa sin mamma ur sikte. Handläggaren försökte vänligt förklara att man inte riktigt kan göra så med ett litet barn, att det krävs en invänjningsperiod då hon får lära känna sin pappa och känna sig trygg med honom. Men det går liksom inte in. Han vill att hon ska kunna åka till honom, men han är inte beredd att satsa något på förarbetet - det ska liksom gå av sig själv. Det är ungefär då som det svartnar för mina ögon och jag förvandlas till supersura SunkSusanne. Bah. Hur svårt kan det vara att inse att ett litet barn är fullt av känslor, ängslan och trygghetssökande? Att ett litet barn inte är en tingest utan en människa, vars person måste respekteras och känslor behandlas med ömhet och försiktighet, så långt det bara är möjligt.
Men jag låter det bero. Till syvende och sist är det jag som har vårdnaden och jag som bestämmer vad jag tycker är bäst för min dotter. Och ska hon lära känna sin pappa, ska det ske på hennes villkor. Där finns inget utrymme för kompromisser. Vill hon åka dit när hon är så stor att hon kan uttrycka det själv, så är jag den första att prisa världsalltet. Jag sätter mig i lotusställning, blundar...och låter världen ha sin gång. Hähä. Jag känner mig lite som Buddha efter julhelgen, det gör sitt för att befästa meditationsstämningen. Puss på er. Jag är oövervinnerlig...eller var det oförbätterlig??? Äh, who gives a fuck.
Det började bra i familjerätten...människan vi skulle träffa hade tagit fel på dag och var ute och lunchade när vi kom, så vi fick börja med att vänta i 40 minuter. Men vi började i alla fall att prata i väntrummet - och förvånansvärt nog lyckades vi hålla sams. Visst kan vi prata om oväsentligheter utan att ryka ihop annars, men så fort vi närmar oss allvar ryker stickor och spån rätt fort, men denna gång gick det hyfsat. Det kanske t o m var strategiskt uträknat av familjerättsmänniskan. När hon till slut kom, generad och ursäktande, hade vi en grundplan. Barnen ska vara hos sin pappa var tredje helg OCH han kommer med tåget och hämtar dem på fredagen och lämnar dem på söndagen. Väl inne i samtalsrummet blev det lite kyligt när semestrar kom på tal, men vi lyckades komma igen.
Hedda kom också på tal. Där skär sig våra uppfattningar helt. Barnens pappa ser ingen anledning till att inte hon skulle kunna åka med när de andra åker upp. Och sova kvar hos en farbror och en tant hon inte känner. Låter som en skitbra plan. Om man vill göra henne till en jävligt otrygg unge som hatar att åka till sin pappa och aldrig mer kommer släppa sin mamma ur sikte. Handläggaren försökte vänligt förklara att man inte riktigt kan göra så med ett litet barn, att det krävs en invänjningsperiod då hon får lära känna sin pappa och känna sig trygg med honom. Men det går liksom inte in. Han vill att hon ska kunna åka till honom, men han är inte beredd att satsa något på förarbetet - det ska liksom gå av sig själv. Det är ungefär då som det svartnar för mina ögon och jag förvandlas till supersura SunkSusanne. Bah. Hur svårt kan det vara att inse att ett litet barn är fullt av känslor, ängslan och trygghetssökande? Att ett litet barn inte är en tingest utan en människa, vars person måste respekteras och känslor behandlas med ömhet och försiktighet, så långt det bara är möjligt.
Men jag låter det bero. Till syvende och sist är det jag som har vårdnaden och jag som bestämmer vad jag tycker är bäst för min dotter. Och ska hon lära känna sin pappa, ska det ske på hennes villkor. Där finns inget utrymme för kompromisser. Vill hon åka dit när hon är så stor att hon kan uttrycka det själv, så är jag den första att prisa världsalltet. Jag sätter mig i lotusställning, blundar...och låter världen ha sin gång. Hähä. Jag känner mig lite som Buddha efter julhelgen, det gör sitt för att befästa meditationsstämningen. Puss på er. Jag är oövervinnerlig...eller var det oförbätterlig??? Äh, who gives a fuck.
Kommentarer
Trackback
