Bäste herr Rektor
Eftersom det nya jobbet jag får är ett skiftarbete, så måste jag fixa kvällsdagis, kanske nattis, till barnen. Av just den anledningen har jag tackat nej tidigare - trots att det är mycket bättre betalt. Det har fungerat så smidigt för mig och barnen med mitt nuvarande arbete, vilket jag varit otroligt tacksam för. Efter att vi fick reda på att nuvarande arbetet upphör, har jag funderat fram och tillbaka och slutligen konstaterat, att det kommer gå bra. Mina barn är öppna och kloka, det är energiska och har en sjuhelvetes livsaptit. När jag tänker efter, kommer jag fram till att de förmodligen skulle tycka det var spännande att vara på kvällsdagis. Dessutom tillsammans. Det handlar inte heller om kvällskift varannan vecka, utan två av sex veckor. Resterande är alltså dagtid... och vill någon byta så får man byta till dagtid.
Jag fick ringa till barnens ansvariga rektorer, för att förbereda på detta med kvällsomsorg - det kräver ett visst samarbete mellan dagomsorgen och de som är ansvariga för kvällsomsorgen. Jag förklarade för den ena rektorn, manlig, hur det låg till - och så var jag nyfiken på hur det brukar gå till rent praktiskt. Beppe börjar ju 6-årsverksamheten i höst och slutar 13.20. på dagarna, jag ska vara på arbetet 15.24 och då ha lämnat Hedda på dagis. Jag frågade rektorn om jag hämtar hem Beppe efter skolan de veckor jag jobbar kväll, för att sen lämna tillbaka honom på samma ställe drygt en timme senare, innan jobbet... för att sen forslas vidare till kvälldagis. Rektorn svarar, idignerat:
- Men du vill väl träffa din pojke!
- Det är klart att jag vill vara med mina barn, jag bara undrade hur man ska lösa det praktiskt. Beppes storasyster går ju också i skolan och har andra tider, så jag undrar hur man brukar göra - vi kan ju inte hinna hatta fram och tillbaka på den korta tiden innan mitt arbete börjar. Vi har en lillasyster som ska lämnas också.
- Jaa... det är ju olyckligt när det blir så här!
Säger alltså denne rektor. För det första förutsätter han att jag vill slippa vara med mina barn. För det andra tror han att vi "drabbats" av skiftarbete och att det är en olycklig situation som mina barn får ont av.
Bäste herr Rektor. Jag skulle vilja att du satte dig in i min situation, och mina barns, innan du så lättvindigt uttalar sådana oprofessionella saker. För mig, liksom för de flesta föräldrar, är det en självklarhet att vilja träffa sina barn så mycket som möjligt. Jag har mina barn. Alltid. Konstant. Jag har de 9 sista åren gått ner i lön, vridit mig ut och in, för att så långt möjligt vara så mycket som möjligt med mina barn. De sista 3 åren har jag dessutom varit ensamstående heltidsförälder och ändå fixat att ge mina barn skapligt korta dagar på dagis och fritids, vi har helt enkelt valt bort det viktiga inslaget "pengar" och klarat oss på det vi haft. Mina barn är inte ens "borta" hos sin andre förälder varannan helg (eller varannan vecka) som är "brukligt". De åker ifrån mig var tredje helg, och då inte den minsta av barnen. Jag är verkligen, verkligen heltidsförälder - av fritt val, och att då bli ifrågasatt om mina intentioner när det gäller att hämta hem barnen när det är möjligt, fick mina öron att krulla sig. Mina intentioner är att det ska bli så bra som möjligt för hela familjen. Alla barnen.
Det andra klumpiga uttalandet... om att hela situationen är olycklig. Att uttrycka sig på det sättet insinuerar att jag skulle ha tagit det här beslutet utan att ha övervägt situationen det minsta. Jag har vägt in precis allting och redan gått igenom dåligasamvetsstadiet fjortontusen gånger för att jag är en sån usel mamma som måste ha kvällsdagis. Som kommer låta någon annan natta mina barn. Hjälp. De kommer bli ligister alla tre, de kommer inte känna sig älskade nog. Bullshit, crap, noway José. Det här är vårt bästa alternativ just nu. Jag är glad att jag får ett nytt jobb, att VI får ett nytt arbete, med högre lön - så att vi kanske kan börja leva lite mindre sparsamt. Nej, pengar är långt från allt - det är jag den förste som står på barrikaderna och gastar. Men man måste ha dem för att leva. Och nu är det dags för mig och mina barn att leva, lite bättre förhoppningsvis, även om vi haft det gott på alla andra sätt. Jag vill inte få ont i magen när bilen går sönder. Eller när alla barnen ska ha nya vinterkläder samtidigt. Det finns alldeles för många mammor och pappor i det här landet som går utan jobb, jag är erbjuden ett som dessutom har hyfsad lön. Vi är glada, herr Rektor. Inte olyckliga. Vi är glada att vi får det att gå runt, på egen hand. Var glad med oss. Och förutsätt att jag är en sund, ibland klok, eftertänksam förälder som i alla lägen vill mina barns bästa.
Så. Tro mig när jag säger att jag noga övervägt det här beslutet, långt innan jag kontaktade dig. Om du kände mig, herr Rektor - skulle du ha vetat.
Däremot, fru Rektor som jag kontaktade. Tack för det positiva bemötandet och den lugna inställningen. Du fick mig att känna mig helt trygg med att vi kommer att hitta en lösning tillsammans som blir till barnens bästa. Du pratade om barnens trygghet och verkade nästan som jag tycka att det blir lite spännande. Att få det att funka.
Tack.
Jag fick ringa till barnens ansvariga rektorer, för att förbereda på detta med kvällsomsorg - det kräver ett visst samarbete mellan dagomsorgen och de som är ansvariga för kvällsomsorgen. Jag förklarade för den ena rektorn, manlig, hur det låg till - och så var jag nyfiken på hur det brukar gå till rent praktiskt. Beppe börjar ju 6-årsverksamheten i höst och slutar 13.20. på dagarna, jag ska vara på arbetet 15.24 och då ha lämnat Hedda på dagis. Jag frågade rektorn om jag hämtar hem Beppe efter skolan de veckor jag jobbar kväll, för att sen lämna tillbaka honom på samma ställe drygt en timme senare, innan jobbet... för att sen forslas vidare till kvälldagis. Rektorn svarar, idignerat:
- Men du vill väl träffa din pojke!
- Det är klart att jag vill vara med mina barn, jag bara undrade hur man ska lösa det praktiskt. Beppes storasyster går ju också i skolan och har andra tider, så jag undrar hur man brukar göra - vi kan ju inte hinna hatta fram och tillbaka på den korta tiden innan mitt arbete börjar. Vi har en lillasyster som ska lämnas också.
- Jaa... det är ju olyckligt när det blir så här!
Säger alltså denne rektor. För det första förutsätter han att jag vill slippa vara med mina barn. För det andra tror han att vi "drabbats" av skiftarbete och att det är en olycklig situation som mina barn får ont av.
Bäste herr Rektor. Jag skulle vilja att du satte dig in i min situation, och mina barns, innan du så lättvindigt uttalar sådana oprofessionella saker. För mig, liksom för de flesta föräldrar, är det en självklarhet att vilja träffa sina barn så mycket som möjligt. Jag har mina barn. Alltid. Konstant. Jag har de 9 sista åren gått ner i lön, vridit mig ut och in, för att så långt möjligt vara så mycket som möjligt med mina barn. De sista 3 åren har jag dessutom varit ensamstående heltidsförälder och ändå fixat att ge mina barn skapligt korta dagar på dagis och fritids, vi har helt enkelt valt bort det viktiga inslaget "pengar" och klarat oss på det vi haft. Mina barn är inte ens "borta" hos sin andre förälder varannan helg (eller varannan vecka) som är "brukligt". De åker ifrån mig var tredje helg, och då inte den minsta av barnen. Jag är verkligen, verkligen heltidsförälder - av fritt val, och att då bli ifrågasatt om mina intentioner när det gäller att hämta hem barnen när det är möjligt, fick mina öron att krulla sig. Mina intentioner är att det ska bli så bra som möjligt för hela familjen. Alla barnen.
Det andra klumpiga uttalandet... om att hela situationen är olycklig. Att uttrycka sig på det sättet insinuerar att jag skulle ha tagit det här beslutet utan att ha övervägt situationen det minsta. Jag har vägt in precis allting och redan gått igenom dåligasamvetsstadiet fjortontusen gånger för att jag är en sån usel mamma som måste ha kvällsdagis. Som kommer låta någon annan natta mina barn. Hjälp. De kommer bli ligister alla tre, de kommer inte känna sig älskade nog. Bullshit, crap, noway José. Det här är vårt bästa alternativ just nu. Jag är glad att jag får ett nytt jobb, att VI får ett nytt arbete, med högre lön - så att vi kanske kan börja leva lite mindre sparsamt. Nej, pengar är långt från allt - det är jag den förste som står på barrikaderna och gastar. Men man måste ha dem för att leva. Och nu är det dags för mig och mina barn att leva, lite bättre förhoppningsvis, även om vi haft det gott på alla andra sätt. Jag vill inte få ont i magen när bilen går sönder. Eller när alla barnen ska ha nya vinterkläder samtidigt. Det finns alldeles för många mammor och pappor i det här landet som går utan jobb, jag är erbjuden ett som dessutom har hyfsad lön. Vi är glada, herr Rektor. Inte olyckliga. Vi är glada att vi får det att gå runt, på egen hand. Var glad med oss. Och förutsätt att jag är en sund, ibland klok, eftertänksam förälder som i alla lägen vill mina barns bästa.
Så. Tro mig när jag säger att jag noga övervägt det här beslutet, långt innan jag kontaktade dig. Om du kände mig, herr Rektor - skulle du ha vetat.
Däremot, fru Rektor som jag kontaktade. Tack för det positiva bemötandet och den lugna inställningen. Du fick mig att känna mig helt trygg med att vi kommer att hitta en lösning tillsammans som blir till barnens bästa. Du pratade om barnens trygghet och verkade nästan som jag tycka att det blir lite spännande. Att få det att funka.
Tack.
Kommentarer
Postat av: Ullis
Hej vad heter den rektorn skulle ja vilja veta. Vi har både kvälls omsorg och nattbarn här i f:bro o de har aldrig varit några problem!! Oproffsig rektor. Stå på dig allt löser sig, o dom barn som vi har funkar de perfekt för.
Kram Ullis
Postat av: Jennie
Vilket pucko rent ut sagt! Han borde verkligen inte få jobba som rektor med den attityden.
Men vad bra att du fick prata med en normal människa sedan. =)
Grattis till jobbet igen!
Postat av: gabriella
hej!
jag har också både dagis och nattis. mina barn älskar det! jag tycker om att det är så olika åldrar på barnen på nattis. 1-12år.
de har möjlighet att lära sig av varandra. spännade tycker mina barn 4-5år.
man måste lösa det på bästa möjliga sätt för sin egen familj.
Lycka till!
Trackback
