Och så.

Nu är det så där igen. Nu händer allt. På en och samma gång. Jag har fått nytt jobb. Efter lite turbulens på nuvarande jobbet och en viss osäkerhet i hur det kommer att arta sig efter semestern kände jag att kroppen liksom hade fått nog. Huvudet sade stopp. Nu räcker det. Vidare. Annat. Slängde ur mig i förbifarten till en av förmännen på fabriken medan jag städade toaletterna:

- Har du nåt jobb till mig efter semestrarna?
- Det ska vi väl kunna ordna. Men.... hur var det med skift, du ville ju inte ha det?
- Det löser sig.

För det gör ju faktiskt det. Innan jag gick hem samma dag fick jag klartecken att börja jobba vecka 31.

Och nästa helg. Då. Då kommer barnens pappa. Hit. Och har alla barnen. Hela helgen. Och jag. Jag sticker. Till Stockholm. En hel helg. Bara sådär. Jag frågade. Kan du tänka att komma hit och ha alla barnen en helg? Så svårt var det. Och snart, kan Hedda följa med dit. Till sin pappa. Det är ju fantastiskt. Hon vill. Och han vill. Och jag vill. Alla tre på samma gång. Det är ju fanimej underbart.

Och så möter jag, återigen, fina, fina människor. De ramlar in lite nu och då i livet. Och då är det bara att välkomna dem med öppen famn. Hej! Kom in för all del! Gör er hemmastadda, fina ni. 

Liv. 

Och så har vi varit på bröllop idag. Min lillebror och hans Maria. Och jag gråter aldrig på bröllop. Men jag blev lite lätt fuktig innan för ögonlocken när den fina, mjuka, kvinnliga prästen berättade vad Lars sagt om Maria när de pratat innan. Att hon var tryggheten. Och hennes ögon. Och hennes mun. Och att hon var allt. För honom. Och vad Maria sagt om Lars. Att han var världens finaste pappa till deras barn. Att han var den bästa. Den bästa för henne. Och snygg dessutom. Bara en sån sak. Efter flera år. Att kunna titta på sin valda och känna att fan, jag tycker fortfarande att han är SNYGG! Och de var så fina båda två.

Ok. Jag grät då. Men bara en liten skvätt.

Och så tror jag fortfarande. På kärlek, har jag redan konstaterat. Men faktiskt också på tvåsamheten. Den innerliga och varma. Därinne i mitt lilla, sturiga, två storlekar förkrympta, hjärta.

Och prästen talade om kärlekens rum. Där man kan släppa alla sina masker och bara vara precis den man är. Att vara älskad och accepterad precis just så. I alla lägen.

Så nu ställer vi oss på barrikaderna igen allihop. Kom igen. Slit upp skjortorna, stirra vilt och låt vinden slita i håret. Skrik för fulla lungor: ÄLSKA, FÖR FAN! ÄLSKA MIG! JAG STÅR HÄR! JAG FINNS HÄR!

För det är vi värda. Alla vi små. Alla vi människor. Du och jag. Att bli älskade för de vi är. Och ibland. Ibland... trots de vi är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0