Utan solglajer
Hur hittar man livets skönhet i virvlarna som blir efter vispen i en vällingkastrull, kl 4 på morgonen efter 3 timmars sömn...efter ett gräl med sambon om vem som ska gå upp, efter en blodpuddingsmiddag, efter pulsande i smutsig blösnö med barnvagn och tunglastade matkassar och med snålblåsten i ansiktet, efter utebliven utbetalning från Försäkringskassan, efter stävjande av tusen gräl mellan storasyster och lillebror?
Hur hittar man skönheten i en lugn och fridfull fredagskväll efter att ha hälsat på sin gamla mamma eller pappa på hemmet, efter jobbet... och efter att ha flackögt bemött hennes längtanstomma blick - och efter att ha låtit sin egen vika undan, efter att ha dragit en långsam suck av lättnad när man lämnat ålderdomshemmet och fått fly hem till sitt - men med en molande härd av dåligt samvete gnagande längst därinne bakom hjärtat?
Hur ser man skönheten i kärleken runtomkring sig, efter att ha blivit övergiven, förrådd och bedragen, sviken och utputtad i kylan, med krasad tro på att man är älskvärd?
Vi studsar alltid tillbaka. Något i livet gör alltid att vi studsar tillbaka. Glimtvis, lyser det vackra igenom, kanske ibland i så korta stunder att vi inte hinner upppfatta det. Och ibland så starkt att det inte går att undvika, för det sprider sitt sken över hela tillvaron. När det händer, ta inte på solglajerna och backa två steg tillbaka...utan våga titta rakt in i ljuset. För det förblindar inte, det öppnar ögonen. En stund.
Sen går vi oftast tillbaka till det grå igen. Men glöm aldrig att ljuset finns där. Glimtvis. Alla små, små, små pyttepartiklar av glädjestoft...är det som väver den stora lyckan.
Är det någon som har en annan patentlösning, maila den till mig.
Hur hittar man skönheten i en lugn och fridfull fredagskväll efter att ha hälsat på sin gamla mamma eller pappa på hemmet, efter jobbet... och efter att ha flackögt bemött hennes längtanstomma blick - och efter att ha låtit sin egen vika undan, efter att ha dragit en långsam suck av lättnad när man lämnat ålderdomshemmet och fått fly hem till sitt - men med en molande härd av dåligt samvete gnagande längst därinne bakom hjärtat?
Hur ser man skönheten i kärleken runtomkring sig, efter att ha blivit övergiven, förrådd och bedragen, sviken och utputtad i kylan, med krasad tro på att man är älskvärd?
Vi studsar alltid tillbaka. Något i livet gör alltid att vi studsar tillbaka. Glimtvis, lyser det vackra igenom, kanske ibland i så korta stunder att vi inte hinner upppfatta det. Och ibland så starkt att det inte går att undvika, för det sprider sitt sken över hela tillvaron. När det händer, ta inte på solglajerna och backa två steg tillbaka...utan våga titta rakt in i ljuset. För det förblindar inte, det öppnar ögonen. En stund.
Sen går vi oftast tillbaka till det grå igen. Men glöm aldrig att ljuset finns där. Glimtvis. Alla små, små, små pyttepartiklar av glädjestoft...är det som väver den stora lyckan.
Är det någon som har en annan patentlösning, maila den till mig.
Kommentarer
Trackback
