vallingtrasket

Det kryper allt längre ner i åldrarna. Ungdomar av idag, suck! Min minsta är fortfarande rätt så otydlig i pratet - eller, för att citera min bror - hon låter lite som en tecknad seriefigur när hon försöker säga något. Hon har alla orden - men de låter inte riktigt som alla andras ord. Ibland kan det bli rätt frustrerande för alla parter, speciellt när man får så jäkla svårt att hålla sig för skratt. Igår var vi hos barnens mormor, och när vi höll på att klä oss för att gå ut och leka, sa Hedda något som ingen hörde.

- Mera mormor.
- Va? Mera mormor?
- Nä, fyramormor!
- Vad säger du, fyra mormor?
- NEEEEJ, meeeeera mormor!!!

Till slut blev hon så frustrerad att hon kastade omkull sig på golvet och vrålade rakt ut. Sen reste hon sig, kröp upp i ansiktet på mig, och ljudade till sin stackars mindre förstående, svagsinta mamma, samtidigt som hon gav mig den där blicken (tonårsblicken, vad dryg du är - du fattar ingenting!):

- Vvvveeeeerrrrrraaaaaa mooorrrrmoooorrrrr!!!!
- Veras mormor?
- Ja!!!

Sen gick vi ut i skogen och jagade häxan Jiggajagga, hon som kastar skräp överallt. Vi letade lite småtroll med, bara för säkerhets skull. Alla nöjda, en liten stund.

Jag känner ingen Vera. Men Hedda vet tydligen vem hennes mormor är. Där ser man. Tänk att det är så frustrerande att inte bli förstådd. För liten som för stor. Ibland spelar det ingen roll hur rent man pratar eller hur många satans ord man kan - för man har så olika världar att man inte når fram med det man säger. Den betydelse jag lägger i det jag släpper ur munnen tappas helt på vägen in i den andres huvud. Och så står man där med sina olika världar och kommer ingenstans, helt oförstående inför varandra. De gånger det händer, skulle jag också vilja lägga mig och vråla på golvet... ge den där blicken och ljuda långsamt i örat på den som lyssnar. Så underbart förlösande det skulle vara....