vallingtrasket

Min pappa är här. Han hjälper mig med bilen (dags för besiktning snart), vilket jag är grymt tacksam för. Men. Men. Han hjälper till litegranna i överkant ibland, med lite andra saker. Litegrann sådär. Saker som funkar helt ok för mig tills pappa ser nånting han inte tycker verkar riktigt, riktigt bra. Som kanske kan förbättras lite.

- Du, jag sopade framsidan idag, det var så mycket skräp.
- Tack.
- Men din kvast var så dålig, så korta strån, och jag hade köpt en ny borste som jag trodde jag hade i bilen, men den har jag glömt hemma i garaget. Men då hade jag redan kastat bort den andra borsten, men skaftet är kvar.
- Ok...
- Men så fick jag se att du hade ju en i garaget som var bra, så jag tog hit den så den står utanför dörren här nu.
- Men pappa... den är grannens...
- Jahaaa (ytterst förvånat)...men den stod ju på din sida (gemensamt dubbelgarage med grannen).
- Ja. För att du ställde den där förra året när du gjorde precis likadant. Tog hit grannens kvast för att du trodde det var min.
- Gjorde jag?
- Ja.
- Då får jag väl ställa tillbaka den då.
- Ja. Ställ den på grannens sida nu då, så slipper vi ta det här nästa år igen.

Men det sista tänkte jag bara.

Mobilen ringer när jag är på jobbet.

- Ja hej....du det är något fel på din diskmaskin, den bara förspolar hela tiden.
- Nej, det är inget fel på den.
- Men den kommer aldrig till tvättprogrammet.
- Det är inga fel på den. Den tar bara väldigt lång tid på ekonomiprogrammet.
- Men den har bara förspolat sen du åkte.
- Pappa - det är inga fel på den. Den fungerar som den ska!
- Ja, jag ska titta lite på den.


- Du, jag stoppade in din instruktionsbok till bilen i handskfacket.
- Men pappa, jag har nyss krånglat fram den, eftersom jag inte kommer åt den i handskfacket när det blir något, Heddas bilstol sitter ju för där. Jag vill ha den i sidofacket, det är därför jag har lagt den där.
- Jaha...(tvivlande)...jaja, då får jag väl ta ut den igen då.

Jag tappar min hjärna när pappa är här. Jag tappar kontrollen på vad jag packat till barnen när vi ska till dagis. Jag kan ha packat i kläder i vagnen, så tar morfar Hedda, drar iväg med vagnen innan jag är klar - och så har jag ingen aning vad som är med eller var saker tar vägen. Eller så kan han plocka ur saker jag just packat i. Och så frågar han saker konstant, för att han inte vill göra fel. Men han glömmer att lyssna på svaren bara, för han är redan upptagen med att ställa nästa fråga. Han och barnen pratar i munnen på varandra hela tiden och alla pratar med mig och min hjärna får härdsmälta. Vi lever inte i riktigt samma vardag. Det jag tycker är praktiskt för oss, som funkar för oss, tycker pappa lite annorlunda om och har andra idéer om. Var saker ska vara, hänga, ligga.

Men det är guld att ha honom här. Hedda är salig, hon älskar uppmärksamheten. Morfar pusslar, gungar, läser, nattar - och han säger nästan aldrig nej. Förutom igår. Nattningen i förrgår skulle morfar ta. Inte mamma...moffa! Den tog nästan 2 timmar, hon studsade i och ur sängen, jag lade mig inte i - till slut somnade hon i morfars säng. Igår kväll hade morfar ingen lust att hålla på så igen. Igår tog det bara en kvart...jag blev lite lätt förvånad. Sen fick jag höra av fröknarna på dagis att Hedda berättat att morfar aldrig säger nej. Utom igår, hade hon sagt med en lurig glimt i ögonen. - Nä, NU ka Hedda sova! sa moffa. DÅ sa han nej! Hon flinade när fröken Mia berättade. Hon vet precis hur långt hon kan sträcka sig och vilka strängar hon ska spela på den gamla morfarguran.

Och mitt bensinläckande såll till bilskrälle mår bra igen! Hel och ren och fin! Bara en sån sak. Snälla moffa. Och Beppe fick följa med och hjälpa till att tvätta bilen idag, fast jag såg på pappa att han helst hade gjort det ensam. Beppe fick göra en sak tillsammans. En viktig sak. Han fick vara lite stor och få en stund på egen hand. Med en vuxen man. Han behöver det. Tack moffa.