vallingtrasket

Den stora vårtröttheten har slagit till. Legat i bakhåll och väntat...medan man gått här och jublat åt att ljuset börjar komma tillbaka och längtat efter ny energi. Myst och väntat på att våren ska slå till rejält. Vilket den gör, genom att få varenda liten partikel och muskel i kroppen att tro att de lider av sömnsjuka. Går upp som en zombie varje morgon, fraktar ungarna dit de ska, jobbar mekaniskt, hämtar barnen, fraktar hem oss, ser till att fylla på magarna och självdör sen totalt apatisk. Utan att sova, för hjärnan surrar på som vanligt - det är kroppen som plötsligt är 256 år gammal. Jaja. Det går väl över. Igår kväll självdog vi med chips, Scooby Doo och en kall i soffan (nej, barnen fick ingen kall!). Alla barnen somnade av i soffor och saccosäckar. Bar upp dem en efter en, men lät den största ligga kvar. Hon tog sig upp till sin säng för egen maskin någon gång under natten.

Så i morse blev man väckt i vanlig ordning av liten fin, vid halv 6 (wohoooo, sovmorgon!!! - nej jag är inte ironisk, det är faktiskt sovmorgon i det här huset). Satte henne i tigern (hennes favoritplats, tigerformad fåtölj som hängt med  sen Vilda var liten), på med Bompan, fram med vällingen, bäddade ner mig själv i soffan och hoppades på en liten lur. Efter en stund känner jag hur någon försöker pilla in något i munnen på mig. Hon hade hittat resterna från chipsskålen, sugit lite på dem och försökte sen frikostigt dela med sig av det som var kvar. Lagom uppblötta och slickade. Det är kärlek.

Vill ni veta vad riktigt, riktigt verklig kärlek är? Hon bjöd storasyrran på samma sak lite senare - och hon åt faktiskt upp det hon blev bjuden på, för hon tyckte lillsyrran var så gullig som ville dela med sig av sina slajmiga skatter. DET är kärlek. Eller kanske bara chipssug, vad vet jag.