vallingtrasket

När jag släppt in någon i hjärtat kan jag liksom inte bara släppa ut dem igen. Men heeeej, vad trevligt, kom in för sjutton! Jaha, ska du redan gå, lite trist, men lycka till då! Men visst hade vi en fiiiin tid, så skoj det varit, hoppsan - tog det slut nu? Ok. Byebye. Ni fattar.

Näe. Istället sitter de kvar därinne, långt efter att de uppenbarligen gått. Gått iväg med sitt eget hjärta, någon annanstans, till ett annat liv.

Antingen lider jag av förskräcklig separationsångest och kan därför inte släppa ordentligt....eller så har jag verkligen släppt hela långa vägen in. Längst därinne, i alla fyra blodröda, massivt pumpande kamrarna. Och det är meningen att de ska bo kvar där, livet ut. 

Varför pratar jag som om de vore flera? Hahahahahaha.....det kanske får plats en i varje kammare? Men tre är redan bokade av barnen....och den fjärde har fortfarande en hyresgäst som för länge sen slutat betala hyran. 

Dags att kräva ockerränta? Det är antagligen mer läkande att efterskänka skulden.