vallingtrasket

Livet verkar inte sträva åt samma håll som jag just nu. I smått som i stort. Och då kan man undra, om jag ska falla till föga, ge upp och lära ytterligare en läxa (eller 256?) av motgångarna, eller om det bara betyder att jag ska kämpa hårdare? Det känns mer än tillräckligt just nu att bara få vardagen att rulla. Men ljusglimtarna tittar igenom där emellan, jag får en sån fantastisk känsla i hela kroppen i vissa stunder med barnen...som jag inte brukar känna annars mitt i gråa vardagen. 

Men jag är lite rädd att en av de andra fantastiska ljusglimtarna jag fått ta del av ett tag, är på väg att försvinna helt och hållet ur mitt liv. Om så blir, kommer den bli mycket saknad. Och ett litet utrymme skulle alltid stå tomt någonstans därinne i bröstet. Eller, som grinchen skulle ha sagt - hjärtat skulle krympa ett par storlekar.

God jul då Susanne. Fina klappar som vanligt. När är det dax att inse, att inte förrän du ser att livet är fullkomligt som det är...oavsett om du så skulle få gå i trasiga sandaler i vinterkylan och käka tallkottar till kvällsmat? Måste det gå så långt? 

Fast om jag tänker efter...förra året vid den här tiden gick jag på knäna i träsklera. Nu har jag fått glida fram ett slag, allt har rullat på. Omväxling förnöjer?

Frid. Que sera, sera.