Så klart

Åh denna värme! Äntligen! Som jag längtat. Och bara för att göra saker klara så menar jag för en gångs skull inte den där luddiga omvärldsvärmen, den mänskliga, eller den inre kärleksvärmen...nä, nu menar jag faktisk vanlig, jävla , hederlig, äkta sommarvärme. Vi åkte hem till mamma en sväng, efter att först ha varit  en repa på stan, till bibblan och till affären för anförskaffning av lördagsgodis. Vilda och Beppe har varit i luven på varandra hela dan, i stort sett varit på vippen att slå ihjäl varandra för minsta lilla. Men så hände något. En liten stund av under. Jag klev ut på altanen hos mamma...då sitter de där mittemot varandra på golvet, fridfullt lekandes...med varsitt stort, av värmen alldeles sladdrigt, rabarberblad på huvudet. De såg inte kloka ut. De tittade upp på mig lite snabbt och fortsatte sedan med vad som verkligen syntes vara serious business. De satt och plockade små bitar av växter och rullade in i andra rabarberblad, dock mindre än de som för tillfället hängde över öronen på dem.

- Vad gör ni? frågade jag och försökte verkligen skärpa till mig för att inte ramla ihop i en fnissande liten hög.

De tittade båda två på mig, med miner som tydligt påvisade att kunde jag inte se vad fan de höll på med måste det vara något allvarligt fel på mig. Rabarberbladen fladdrade runt öronen när de rörde på sig. 

- Vi gör tacos!

Såklart. Vilken jävla dum fråga. Ska tänka på det nästa gång jag ser någon med rabarberblad på skallen. De skyddade i alla fall mot solen. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0