Bubblor och gubbjävlar
Fan, jag trodde jag hade kommit längre än så, men jag kan inte rå för det - första tanken var att den lilla bebisen minsann får ha sin pappa med sig från scratch, den lilla bebisen behöver aldrig få en mamma på gränsen till nervsammanbrott, för det finns någon som kan lösa av kolikkvällar och skriknätter. Det fick inte min lilla bebis ha. Hon fick istället dela sin uttröttade mamma med 2 syskon till (vilka definitivt inte fick mycket av sin mamma det året). Den nya lilla bebisen behöver inte ens dela...hon får ha 2 föräldrar på heltid, och så kommer storasyskonen (inte alla, inte lilla Hedda) och hälsar på var tredje helg. Rättvist? Nää. Men ok, livet är inte rättvist. Det går ändå.
Jag tycker, att man tar hand om de barn man har först, innan man skvätter runt och fixar nya. Rent krasst. Men om man väljer ut mammor till sina blivande barn, som bestiger berg och går genom eld för sina barn...då kan man skvätta på lite och sen röra sig vidare. Kanske ren instinkt, vad fan vet jag?
Mina barn har i alla fall en morsa som aldrig sviker. Aldrig. Hon kan bli jävligt trött och snäsa och gorma mellan varven, men hon finns alltid, alltid där. Och det är värt en hel del. Det kanske kan kompensera lite för en pappa som inte brydde sig om att lära känna en när man var liten. Eller också inte. Vad vet man. Nu ska jag vara lite 3-åring för mig själv en stund, känner att jag behöver det. Det ömmar och sticker lite när jag tänker på Heddaliten. Heddaliten och den nya bebisen. Men Heddaliten vet ju inget, hennes dag är ny och fin ändå. Gott så. Vi vuxna kanske krånglar till det ibland, så blir det lätt i den vuxna världen, med de vuxna tankarna och de vuxna föreställningarna om hur saker ska vara och gå till. Nu ska jag krypa ner i badet, vara 3 år, blåsa bubblor och lyssna om det hörs ovanför vattnet om man säger gubbjävel under vattnet.
Susanne du får ursäkta, men nu kan jag fan inte hålla käften längre...
Det är inte ett dugg synd om varken dej eller Hedda, jag fattar inte varför du gör en blogg där du skriver en massa skit om hur synd det är om henne och om att det är så jobbigt för dej att ta hand om 3 ungar. Men jag vill påminna dej om att du försatte mamma, mej och Oliver i precis samma sits som du är i nu. Och du får skylla dej själv när du gav dej in i ett förhållande med pappa för du visste precis vad han går för.
Du ska vara jävligt glad att Hedda inte vet om nån pappa för då har hon ingenting att jämföra med, istället för att ha det som mej och Oliver som vet precis hur det är att ha en pappa som ena stunden inte är där längre...
Så jag tycker att allt är så jävla falskt i det du skriver. Visst du får väll tycka att det är jätte jobbigt med allting om du vill, men jag vill att du ska komma ihåg att du inte är ensam om att vara ensamstående mamma och att du har gjort precis samma sak mot en annan familj...
Jag har hållit tyst länge nog nu och låtit dej skriva vad du vill, men jag tycker inte att det är rättvist mot mej, mamma och Oliver! Tänk på det nästa gång du skriver att det kanske inte är rättvist mot Hedda...
Absolut Marie, så kan man tycka, det har jag full förståelse för. När jag träffade din pappa hade jag ingen aning om att han var sambo eller hade barn, inte i början. Jag visste inte heller vad jag gjorde som gav mig in i något sådant, jag hade inga egna barn...naiv och korkad. Och tokkär. Tyvärr, gick jag efter mina känslor utan att tänka efter då. Mig är det inte ett dugg synd om...att Hedda inte har en pappa kommer att bli en sorg för henne - hon kommer få funderingar när hon blir större. Vad jag skriver i min blogg är mitt val Marie, jag far inte med lögner och den är vinklad från mitt håll. Jag kastar inte heller skit - om du tar illa upp av att läsa om min och barnens vardag får du låta bli att läsa - så här ser det ut för oss. Jag är fullt medveten om att jag inte är ensam om att vara ensamstående mamma - det är bl a därför jag skriver bloggen - jag namnger vare sig din pappa eller ngn av er.
Den som försatte din mamma, dig o Oliver i den sitsen var inte jag...det var din pappa, det var hans val. Du vet inte hälften av vad som hände under den tiden, eller vad han sa eller gjorde.Jag lägger ingen skuld på ngn av de kvinnor som passerat efter mig, de har väldigt lite med det som händer att göra. Men att välja att göra så som pappa är inte acceptabelt, det var det inte när han gjorde det mot er heller - att jag inte ens nämnt det här är för att jag inte har rätten att dra in er här, det är inte min sak att göra.
Jag har min historia, och den är bara min. Jag har lärt av mina misstag och skulle aldrig göra samma sak igen - men det finns andra som fortsätter att plöja på utan att se sig om eller våga se hur många människor de sårat på vägen.
Att bli jävligt glad för att Hedda inte har ngn pappa kommer jag aldrig bli Marie - det är en förlust, oavsett vilken mamma eller pappa man har är det en kärlek i ens liv. Hedda förstår redan när Vilda och Beppe åker med pappa bort att det är ngt speciellt med den där farbrorn som kommer o hämtar dem, och undrar varför de åker bort och det blir tomt hemma.
Orättvist mot er kan det jag skriver aldrig bli. Er sorg blir inte mindre eller förringad för att jag skriver om min. Och jag har också rätten att känna min sorg över att det blev som det blev. Att gå med magen i vädret, bli lämnad och folk skvallrar och pekar finger, är inget jag önskar ngn. Inte heller att själv ta hand om en nyfödd utan att ha familj i närheten. Skulle du tycka att ngn annan ficj skylla sig själv om de blev utsatta för det?
Jag är bara en mäniska Marie, som också gör misstag och dumma saker. Men - jag lär mig på min väg.
All lycka till dig
Och om du väljer att läsa mer Marie, så inser du att bloggen handlar mycket mer om glädje än om sorg. Jag är nöjd med mitt liv, glad att jag är där jag är, trots vägen dit...eller snarare tack vare vägen dit. Utan det som hänt på vägen skulle jag inte funnit den ron jag funnit. Det är av de tunga bitarna man lär sig något om sig själv och om tillvaron.
Hej.
Känns bra att läsa era reaktioner. På nåt sätt skönt att Marie fick ur sig lite hon också.
Tycker att du, Susanne, bemötte henne på ett starkt och moget sätt. Önskar er alla lycka i framtiden. Så bra som bara ni kan.
Kram Carina
Tack Carina. Till dig med.
