Illa, jag mår illa
Vilken helg! Återhämtning och vila? Jojo. Efter att ha vabbat med riktigt hostig och febrig Hedda några dar i veckan lyckades jag ta mig iväg till jobbet i fredags...bara för att byta ut det dåliga samvetet efter att ha varit hemma mot det dåliga samvetet för att ha skickat en fortfarande jättehostig och snorig, kanske egentligen inte SÅ pigg (dock feberfri!) Hedda till dagis. Jaja. Såg fram emot lördagen - då jag, Vilda och Beppe skulle lämna av Hedda en stund hos mormor, åka in till stan (Örebro, INTE LInde!), äta McDonalds (inte gjort sen vi flyttade), köpa skor till Vilda och bara mysa runt lite. Vi har inte gjort något utan Hedda någonsin...på tiden. Men. Så kommer ju ett men.
På fredagkvällen när jag fått både Hedda och Beppe i säng rätt skaplig tid, hade hällt upp ett glas vin och precis skulle till att slå ner rumpan och mysa med Vilda i soffan, så hör jag hur det börjar ulka från övervåningen. Beppe hade klagat på ont i magen och fått massage och varmvattenflaska. Springer upp för trappen och ser hur han, böjd in mot väggen, kaskadkräks över tapeten, ner i springan mellan säng och vägg, har spytt i hela sängen...och bara fortsätter. Susanne får panik, sliter tag i ungen, springer ut till badrummet med tanken att det är bättre att han spyr i badkaret, resultat: spyor på Beppes golv, på mattan, på hans leksaker, i hela hallen, på hallmattan, på väggen i hallen, på skåpet i hallen, på badrumsmattan, på golvet i badrummet, i hela badkaret och på hela Beppe. Bra jobbat Susanne, skönt att det går att lita på dig i krislägen.
Jag visste inte var jag skulle börja. Duschade av Beppe, lindade in honom i badlakan och var tvungen att låta honom sitta kvar i badkaret och huttra ensam medan jag tog reda på kaoset. I sängen var ALLT genomspytt, täcke, kuddar, madrass...drog ut sängen och det hade runnit ner över väggen, matbitar låg och skrattade elakt åt mig i varenda springa. Fy fan. Samlade ihop hela skiten och pulade in i tvättmaskinen, kastade ut madrassen på baksidan och letade på en ny. Fick till slut ner en ledsen men omstoppad och ren Beppe i sängen igen och försökte få ordning på katastrofen på resten av våningen...använde säkert 15 badlakan att torka med, slängde leksaker och annat i badkaret och spolade av, klorinerade hela badrummet, skvätte handsprit på golvet i Beppes rum och hallen, försökte våttorka tapeterna, kastade ut hallmattan och Beppes matta på baksidan med...och sanerade hela mig noggrannt med. T o m blaskade handsprit i ansiktet och duttade runt näsborrarna...känns som man andas in miljoner kräksporer när man tar reda på sörjan.
Såna tillfällen önskar man att man var klonad, i minst tre upplagor...en som tog reda på sörjan, en som tröstade sjuk och ledsen Beppe och en som kunde mysa med väntande Vilda i soffan. När jag kom ner hade hon somnat redan, så mycket för det fredagsmyset. Under natten låg jag vaken och lyssnade på Hedda, som hostar vansinnigt varje natt nu - riktig slemhosta, sådär så hon tappar andan och nästan kräks, eller faktiskt kräks. En sväng kom Beppe in och spydde ner golvet bredvid min säng, trots spann på rummet...men det kändes betydligt mer överkomligt än om han hade gjort ner sin säng igen. Sova? Ja, i nästa liv.
Så ingen lördag på stan alltså. Tvättmaskinen gick varm hela dan...täcke, kuddar, lakan, badlakan, kläder...ALLT som kunde tänkas ha fått ett litet stänk på sig sanerades. Beppe var helt slut på lördan, drack lite vatten och somnade i saccosäcken framför TVn, sov i över 3 timmar på förmiddan. Vilda blev som tur var för hennes del oplanerat hämtad av Frida, bästisen - med sovaöverfråga. Att ni törs, tänkte jag, men jag är glad att Fridas mamma är en av de modiga, som tänker att man inte kan skydda sig mot alla basilusker om man inte väljer att leva helt isolerat. Beppe repade sig lite mot kvällningen, åt rostad macka och drack Cola...och när han frågade efter lördagsgodis (snälla svägerskan hade som tur var handlat åt oss på dan, ALLT var slut, bröd, mjölk, frukt, rubbet) förstod jag att han var riktigt på bättringsvägen.
De somnade tidigt på kvällen, både han och Hedda...så där satt jag ensam resten av kvällen. Kanske lite skönt ändå. Och så fick JAG ont som fan i magen...neeej, tänkte jag. Det enda som inte får hända...mamman får inte bli magsjuk, hur fasiken ska det gå ihop då? Det är ju ingen som vågar sig hit och ta barnen medans jag ligger och spyr...då får man försöka få ihop det ändå. Fram till 1 på natten låg jag och bara väntade, med knip och mullrig mage...men det hände aldrig...resten av natten låg jag och lyssnade på hostig Hedda, slet upp henne ett par svängar när hon storknade, bytte tröja en vända när hon slemmat ner den hon hade. Och det blev afton och det blev morgon den tredje dagen.
Varde ljus, sa ensamma mamman...och det blev ljust. Inga mammakräkningar, ingen magsjuk Beppe längre, ingen magsjuk Hedda ännu. Sen att hon slemspydde upp hela vällingflaskan på köksgolvet och hallgolvet här på morgonen...ja det kan vi bjuda på, petitesser bara. Nu hoppas vi bara att vi får hem en frisk Vilda idag också.
Gud är god...kanske inte alltid rättvis kan tyckas...:D...men det är hopp om livet i alla fall!
På fredagkvällen när jag fått både Hedda och Beppe i säng rätt skaplig tid, hade hällt upp ett glas vin och precis skulle till att slå ner rumpan och mysa med Vilda i soffan, så hör jag hur det börjar ulka från övervåningen. Beppe hade klagat på ont i magen och fått massage och varmvattenflaska. Springer upp för trappen och ser hur han, böjd in mot väggen, kaskadkräks över tapeten, ner i springan mellan säng och vägg, har spytt i hela sängen...och bara fortsätter. Susanne får panik, sliter tag i ungen, springer ut till badrummet med tanken att det är bättre att han spyr i badkaret, resultat: spyor på Beppes golv, på mattan, på hans leksaker, i hela hallen, på hallmattan, på väggen i hallen, på skåpet i hallen, på badrumsmattan, på golvet i badrummet, i hela badkaret och på hela Beppe. Bra jobbat Susanne, skönt att det går att lita på dig i krislägen.
Jag visste inte var jag skulle börja. Duschade av Beppe, lindade in honom i badlakan och var tvungen att låta honom sitta kvar i badkaret och huttra ensam medan jag tog reda på kaoset. I sängen var ALLT genomspytt, täcke, kuddar, madrass...drog ut sängen och det hade runnit ner över väggen, matbitar låg och skrattade elakt åt mig i varenda springa. Fy fan. Samlade ihop hela skiten och pulade in i tvättmaskinen, kastade ut madrassen på baksidan och letade på en ny. Fick till slut ner en ledsen men omstoppad och ren Beppe i sängen igen och försökte få ordning på katastrofen på resten av våningen...använde säkert 15 badlakan att torka med, slängde leksaker och annat i badkaret och spolade av, klorinerade hela badrummet, skvätte handsprit på golvet i Beppes rum och hallen, försökte våttorka tapeterna, kastade ut hallmattan och Beppes matta på baksidan med...och sanerade hela mig noggrannt med. T o m blaskade handsprit i ansiktet och duttade runt näsborrarna...känns som man andas in miljoner kräksporer när man tar reda på sörjan.
Såna tillfällen önskar man att man var klonad, i minst tre upplagor...en som tog reda på sörjan, en som tröstade sjuk och ledsen Beppe och en som kunde mysa med väntande Vilda i soffan. När jag kom ner hade hon somnat redan, så mycket för det fredagsmyset. Under natten låg jag vaken och lyssnade på Hedda, som hostar vansinnigt varje natt nu - riktig slemhosta, sådär så hon tappar andan och nästan kräks, eller faktiskt kräks. En sväng kom Beppe in och spydde ner golvet bredvid min säng, trots spann på rummet...men det kändes betydligt mer överkomligt än om han hade gjort ner sin säng igen. Sova? Ja, i nästa liv.
Så ingen lördag på stan alltså. Tvättmaskinen gick varm hela dan...täcke, kuddar, lakan, badlakan, kläder...ALLT som kunde tänkas ha fått ett litet stänk på sig sanerades. Beppe var helt slut på lördan, drack lite vatten och somnade i saccosäcken framför TVn, sov i över 3 timmar på förmiddan. Vilda blev som tur var för hennes del oplanerat hämtad av Frida, bästisen - med sovaöverfråga. Att ni törs, tänkte jag, men jag är glad att Fridas mamma är en av de modiga, som tänker att man inte kan skydda sig mot alla basilusker om man inte väljer att leva helt isolerat. Beppe repade sig lite mot kvällningen, åt rostad macka och drack Cola...och när han frågade efter lördagsgodis (snälla svägerskan hade som tur var handlat åt oss på dan, ALLT var slut, bröd, mjölk, frukt, rubbet) förstod jag att han var riktigt på bättringsvägen.
De somnade tidigt på kvällen, både han och Hedda...så där satt jag ensam resten av kvällen. Kanske lite skönt ändå. Och så fick JAG ont som fan i magen...neeej, tänkte jag. Det enda som inte får hända...mamman får inte bli magsjuk, hur fasiken ska det gå ihop då? Det är ju ingen som vågar sig hit och ta barnen medans jag ligger och spyr...då får man försöka få ihop det ändå. Fram till 1 på natten låg jag och bara väntade, med knip och mullrig mage...men det hände aldrig...resten av natten låg jag och lyssnade på hostig Hedda, slet upp henne ett par svängar när hon storknade, bytte tröja en vända när hon slemmat ner den hon hade. Och det blev afton och det blev morgon den tredje dagen.
Varde ljus, sa ensamma mamman...och det blev ljust. Inga mammakräkningar, ingen magsjuk Beppe längre, ingen magsjuk Hedda ännu. Sen att hon slemspydde upp hela vällingflaskan på köksgolvet och hallgolvet här på morgonen...ja det kan vi bjuda på, petitesser bara. Nu hoppas vi bara att vi får hem en frisk Vilda idag också.
Gud är god...kanske inte alltid rättvis kan tyckas...:D...men det är hopp om livet i alla fall!
Kommentarer
Trackback
