vallingtrasket

Den första riktiga sommardagen igår...den första stranddagen. Åkte med 4 barn till Prästryggen, Vilda hade bästisen med sig efter sovaöverhelg...jag var lite orolig över att klara att hålla koll på alla i badet, men stortjejerna överraskade, de höll sig lydigt innanför bryggan och lyckades bara försvinna en gång på hela dan, på väg tillbaka från toaletterna. Hela dan badade de, plockade med sin matsäck, låg och solade på sin filt , käkade glass och spelade minigolf. De två andra var inte stilla många sekunder...egentligen skulle man inte behöva ta med en filt över huvud taget, det enda den användes till var att hälla sand på...vi satt nog inte mer än sammanlagt 10 minuter på den...annars pilade vi fram och tillbaks i strandkanten, i vattnet och på bryggan...med lätt framåtlutande hållning, lagom för att bränna upp axlar och rygg... Men trots att jag inte kan slappna av ens för en sekund när vi är iväg, ha ständig koll, smörja solkräm, pytsa dricka, gräva i kylväskan, blåsa på skrapade tår, borsta sand, gå till toaletterna, klä av och på...trots att kroppen inte är i ro, så är sinnet det. Det är så förbannat skönt med ljuset och solen, man vaknar till liv, blir varm utanpå och inuti...man känner livet.

I lördags lyckades vi få ihop den lilla studsmattan vi köpte förra veckan...jag hade gjort några fruktlösa försök med spännsnoddarna runt mattan innan, pappa försökte också när han var här och sa att jag var tvungen att ta lillbrorsan till hjälp...man var tvungen att vara minst två personer och ta hjälp av ett kvastskaft påstod han...Ha! Jag fixade det själv med bara händerna:) Jag kände mig ungefär som Bamse - världens starkaste björn - jag hade inte rakat benen på ett tag, så jag såg nog ut som honom med, bara blå mössan som fattades. Men jag ska erkänna att jag slet sönder skinnet bra på fingrarna - det skulle jag dock aldrig erkänna för pappa. Däremot sa jag att snoddarna var felträdda, att det blev mycket, mycket enklare när jag trätt om dem...då tror han fortfarande att han är starkare än jag...är man stark måste man vara snäll...moahahaha.

Imorgon far Vilda och Beppe till Gävle...i 12 dagar. De skulle egentligen ha åkt i söndags, men det blev lite trassel - Vilda ville vara med på Småstjärnorna som skulle gått av stapeln i morgon kväll - nu visade det sig att de inte kunde vara med ändå, så då får de åka mitt på dan i morgon...sen kommer de hem och jag får vara lediga med dem en vecka innan de far tillbaka i två veckor. Hoppas, hoppas, vi får mer sol och bad tillsammans och verkligen får känna att det är sommar. Nu ska jag njuta av lillpluttan de här dagarna, passa på att dra på små dagsutflykter när vi kan. Ljuvligt. Vi ska vara ljuvliga. Tillsammans.

Sinnesfrid och hjärteskutt. Vill jag känna livet ut.