Nära och ändå så långt borta
Det är skönt att vara inne i trallen. Det finns en skönhet i att komma hem, trött i kroppen, få hämta barn som blir glada när jag kommer och hämtar dem ( istället för förbannade, som Beppe blev när han bara gick 15 timmar i veckan - han hade ju inte lekt färdigt när jag kom), komma hem, köra trallen hemma...det blir rull på ett annat sätt, ingenting känns jobbigt - även om jag inte riktigt hinner med allt hemma som jag ska. Dammsugaren har inte blivit rastad sen i fredags...
Tänker på avstånd. Och närhet. Vad det är som får en att känna sig nära en annan person? Jag levde tillsammans med en människa i 9 år, fick 3 barn tillsammans med densamma, men kände mig aldrig nånsin riktigt nära. Inte ens i de stora ögonblicken när barnen föddes, det största man kan dela tillsammans, kände jag att jag kunde dela det stora som hände - för han var aldrig riktigt där, själsligen (inte kroppsligen heller på tredje, men det var ingen direkt skillnad...). Att leva så nära inpå varandra under så lång tid, men att ändå vara så jävla långt ifrån. Vi kunde lika gärna ha levt i skilda solsystem. Men man blir hemmablind...man vet inte riktigt vad man saknat förrän man förstår och ser det fullt ut - hur det skulle kunna vara.
Den man jag träffar nu bor nästan 60 mil ifrån. Vi har setts ungefär en gång i månaden...däremellan reser han en del i jobbet och vi befinner oss ofta långt mer än de 60 milen ifrån varandra. Ibland går det dagar innan vi pratas vid...ett mail, ett sms lite då och då...ändå känns han så nära, bara en tanke bort. Och när vi ses, även om det är sällan, då finns han verkligen där. Hela han. Han är där han vill vara och jag med. Jag hoppas i alla fall att han känner samma närhet som jag gör...det är en skön känsla. Jag blir alldeles lugn inombords när vi ses, samtidigt som hjärtat skuttar och rusar. Hemma. Jag känner mig hemma. Och ohämmad:D.
Livet går i sina snirklar och krokar, det överraskar på gott och ont, men det har alltid en mening i slutändan. Vad som än hänt har det fört mig till den punkt jag är nu...och vad som än händer så för det mig vidare. Precis som det ska.
Tänker på avstånd. Och närhet. Vad det är som får en att känna sig nära en annan person? Jag levde tillsammans med en människa i 9 år, fick 3 barn tillsammans med densamma, men kände mig aldrig nånsin riktigt nära. Inte ens i de stora ögonblicken när barnen föddes, det största man kan dela tillsammans, kände jag att jag kunde dela det stora som hände - för han var aldrig riktigt där, själsligen (inte kroppsligen heller på tredje, men det var ingen direkt skillnad...). Att leva så nära inpå varandra under så lång tid, men att ändå vara så jävla långt ifrån. Vi kunde lika gärna ha levt i skilda solsystem. Men man blir hemmablind...man vet inte riktigt vad man saknat förrän man förstår och ser det fullt ut - hur det skulle kunna vara.
Den man jag träffar nu bor nästan 60 mil ifrån. Vi har setts ungefär en gång i månaden...däremellan reser han en del i jobbet och vi befinner oss ofta långt mer än de 60 milen ifrån varandra. Ibland går det dagar innan vi pratas vid...ett mail, ett sms lite då och då...ändå känns han så nära, bara en tanke bort. Och när vi ses, även om det är sällan, då finns han verkligen där. Hela han. Han är där han vill vara och jag med. Jag hoppas i alla fall att han känner samma närhet som jag gör...det är en skön känsla. Jag blir alldeles lugn inombords när vi ses, samtidigt som hjärtat skuttar och rusar. Hemma. Jag känner mig hemma. Och ohämmad:D.
Livet går i sina snirklar och krokar, det överraskar på gott och ont, men det har alltid en mening i slutändan. Vad som än hänt har det fört mig till den punkt jag är nu...och vad som än händer så för det mig vidare. Precis som det ska.
Kommentarer
Postat av: ullis
Härligt har haft de lika som dig men nu känner ja samma närhet som du skriver om. Fast vårat avstånd är ju inte så långt som erat till linde högstadie plan. De är en så härlig känsla. Kram från Ullis
Postat av: Susanne
Glad att du känner den närheten Ullis, det är ju det som är meningen med alltihop i slutändan, oavsett om det är relationen till ens partner, barnen, föräldrar, vänner...eller bara tanten på bussen. Samspel och gemenskap - kärlek:). Nära. Det enda som betyder något...allt annat är bara hittepå!
Trackback
