vallingtrasket

Jag och Hedda the Hun drog till Prästryggen idag. För er icke initierade kan jag delge att det är playan i Frövi, dit man sommartid stack och badade dagligdags som barn/tonåring, med den ofrånkomliga följden spysjuka mot slutet av sommaren - beroende på algblomningen. Det är en fin strand - skapligt stor, med tillhörande camping, liten kiosk och toaletter. Den känns fräschare än när jag var barn, vilket är konstigt med tanke på att den egentligen inte är mer än tillfräschad färgmässigt till det yttre - den ser annars exakt likadan ut fortfarande. Det kanske är jag som sänkt kraven efter 25 år. Det är i alla fall ett mysigt bad.

Hedda befinner sig konstant i vattnet när vi är iväg. Den här gången hade vi införskaffat ett par armpuffar. Ni skulle sett hennes min när hon kom på att hon faktiskt flöt fast hon inte nådde botten med fötterna. Obetalbart. Sen gick det knappt att få in henne på det grunda igen. Tänk att man gör samma misstag en tredje gång...får barnen att fatta tjusningen i mer avancerade saker än de klarar på egen hand...och så får man finna sig i att antingen fortsätta assistera i trädklättring, djuphavsdykning, frittfall, fallskärmshoppning, vad det nu än vara månde...eller finna sig i att tampas med en vansinnigt fäktande, skrikande 2-åring, som bara DÖÖÖÖR om hon/han inte får utför JUST den DÄR aktiviteten.

Vi grävde en hel del med. I vanlig ordning hade vi med oss en rejäl mängd spadar, hinkar, byttor, kannor. Bäst vi satt där kom en liten lintott och sög tag i en spade. Jag räckte honom en hink också och försökte få Hedda att dämpa sig lite i sitt illvrål "MIIIIIN" och inse att det är roligare att leka flera. Jag hade sett honom tidigare, vid bryggan. Hans mamma satt, kutryggig och nästan utan alla tänder i munnen, på bryggkanten medan han plaskade i vattnet en liten bit ifrån, i allsköns ro. Rätt som det var började hon gasta (på ryska? tjetjenska? ingen aning) åt honom...när han inte kom på en gång gick hon bort och slet tag hårt i armen på honom. Sen gick hon en kortis med honom i handen för att en minut senare lämpa av honom där hon plockade honom, för att själv fräsa och gå upp till filten.

Vi satt där och grävde tillsammans. Så droppade storebrorsan in och fick också låna en spade, så vi byggde vallar och öste vatten. En syster kom också och försökte slita spaden ur handen på Hedda, men det satte jag stopp för - bara för att man är liten är man inte obetydlig. Vi gick till bilen och hämtade fler spadar. Pappan och mamman härjade från filten, pappan kom och försökte plocka av minsta killen spaden...pojken hade tidigare försökt plocka andras saker lite här och var på stranden medan pappan plockat av honom och skällt. Jag tittade på pappan, förskte le lite avväpnande och räckte spaden till pojken igen. "It's ok"...."ok?" sa pappan och gick snällt tillbaka till filten igen. Vi fortsatte grävandet, medan mamman slängde misstänksamma blickar i lönndom. Hon undrade säkert vad jag hade för baktankar med vänligheten.  Storebrorsan, som kunde några ord på knagglig svenska, började prata lite...de var 8 syskon. Jag ville fråga honom massor av saker, men vi hann inte prata så mycket, Hedda krävde sitt och föräldrarna samlade snart ihop barnen på samma bryska sätt och drog sig därifrån. Han hade koll, storebror. Han var kontaktsökande, hade en vänlig glimt i ögonen och var noggrann med att Hedda skulle ha en uppsättning spade och hink hela tiden, oavsett om syskonen försökte plocka av henne. När de skulle gå samlade han ihop allt och lade tillbaka (vi var ute i vattnet då och hann inte ens säga hej då). Jag undrar. Jag undrar om de får den kärlek de behöver. Jag undrar vad de upplevt. Jag undrar hur det karska sättet att behandlas ska forma dem. Hur de själva ska bli mot sina älskade och mot omvärlden. 

Det är en underlig värld vi lever i. Den kunde vara så enkel. Men svåra upplevelser, grundade av andra människors rädslor och upplevelser i sin tur, tar bort det vackra i så många människors liv. Och så fortsätter det i en oändlig ström, generation efter generation, i land efter land. Det vänds utåt, som hat mot andra, rädsla för att verka sårbar och svag. Det ger sig tillkänna som förtryck mot andra, våld och ingen förmåga till empati. Tänk om man bara kunde slå av den strömbrytaren och slå på ljuset och värmen istället. I alla männsikors liv. Bara så. Så mycket enklare. Alla dessa barn. Alla dessa liv.

Imorgon får jag mina pluttar tillbaka igen. Jag hoppas att de får den kärlek de behöver.