Övertro
Ibland så tänker jag mig inte riktigt för...eller jag tror snarare att, va fan, det är väl inget, piece of cake. Igår var det ett sånt tillfälle. Hade bestämt mig för att vi skulle gå med Vilda till skolan, inget med det alls, 2 km bara. Snöat har det ju gjort visserligen, men cykelbanorna är ju skapligt plogade, bara vallar på en del ställen som är lite knaggliga att ta sig över med barnvagnen. Vilda är ju inte så förtjust i tanken på att gå till skolan, så lovade henne att åka pulka...och Beppe på ståbråda som vanligt. Och rejält påpälsade var vi såklart, hela högen. Vi ser ut som en egen liten cirkuskaravan där vi tar oss fram, en del vi möter på vägen slänger långa blickar, många äldre bjuder på glada hälsningar och leenden. Gick skitbra till skolan, nerförsbacke nästan hela vägen, pulkan gled med smidigt hela vägen - det var inte sandat mer än sista biten.
Lagom vi släppt av Vilda fick jag se att lillbrorsan ringt - han är hemma och är barnledig med deras minsta, Elias, just nu. Han undrade om vi ville komma förbi och fika...jodå, såklart vi ville, Hedda och Beppe var ju lediga igår. De bor på helt andra sidan stan, från oss räknat. Så då kändes det lite tokigt att knalla hem igen och hämta bilen, när vi ändå hade kommit en bit på väg, och så hade jag längtat efter en långpromenad. Så jag stoppade Beppe i pulkan istället och så drog vi vidare. Att gå genom snömodden med barnvagnen och pulkan efter, i sammanlagt 6 km, blir rätt mastigt ÄVEN om det är skapligt plogat och ÄVEN om det är nerförslut, jag var helt slut när vi kom fram och alldeles genomsvettig. Det kan ha gjort sitt till att jag småsprang sista kilometern eftersom barnen började bli rätt frusna och halvhysteriska, Hedda hade börjat utstöta ett lätt sirenliknande läte och Beppe satt och såg ut som ALLA barnen från Frostmofjället samtidigt.
Men det var en lagom promenad. Kände mig nöjd. Tillräckligt nöjd för att tillbakapromenaden på 6 km i uppförsbacke skulle kännas lätt oöverstigelig vid blotta tanken...herrgud, hur fasiken skulle den gå till? Såg mig själv ligga utsmetad över trottoaren halvvägs hem och inte orka röra mig en meter till, medan barnen långsamt svalt ihjäl i en liten hög bredvid. Hur tänkte jag egentligen när jag glatt hade promenerat vidare med vagn och pulka, visserligen i nerförsbacke, men bara med en vag tanke på returen? Ibland tror jag mig själv om mycket, alldeles för mycket - eller också har jag inte helt vant mig vid tanken på att jag börjar bli gammal och trött...
Det löste sig. Beppe fick vara kvar hos morbror och kusinerna, vilket gjorde att jag i alla fall slapp dra pulkan med barlast 4 km extra. Gick med bara vagnen till skolan, sen fick Vilda gå halva vägen och åka ståbräda bitvis. Och hem kom vi, men jag var bra mör i kroppen. Helt färdig, om jag jag ska vara ärlig. Uppförsbacken på tillbakavägen är inte att leka med. Det lustiga är att jag skulle kunnat göra likadant idag igen, och tro att det var piece of cake...för jag tänker lik förbaskat att vadå, det är ju bara att knata på, klart man orkar det.
Nu är jag i alla fall klar med årets motion inför badsäsongen, tog allt på ett bräde, kändes som jag tappade 20 kg igår...konstigt nog ser jag ingen skillnad i spegeln. Jaja, inga fel på att bada i vassruggarna heller, där finns det rätt gott om plats. Och för att ta igen underskottet av energi med råge, så fyllde vi på med friterade räkor och friterad kyckling igår kväll...och tjuvstartade såklart lite på lördagsgodiset. Man måste väl unna sig, eller hur, va, va?
Lagom vi släppt av Vilda fick jag se att lillbrorsan ringt - han är hemma och är barnledig med deras minsta, Elias, just nu. Han undrade om vi ville komma förbi och fika...jodå, såklart vi ville, Hedda och Beppe var ju lediga igår. De bor på helt andra sidan stan, från oss räknat. Så då kändes det lite tokigt att knalla hem igen och hämta bilen, när vi ändå hade kommit en bit på väg, och så hade jag längtat efter en långpromenad. Så jag stoppade Beppe i pulkan istället och så drog vi vidare. Att gå genom snömodden med barnvagnen och pulkan efter, i sammanlagt 6 km, blir rätt mastigt ÄVEN om det är skapligt plogat och ÄVEN om det är nerförslut, jag var helt slut när vi kom fram och alldeles genomsvettig. Det kan ha gjort sitt till att jag småsprang sista kilometern eftersom barnen började bli rätt frusna och halvhysteriska, Hedda hade börjat utstöta ett lätt sirenliknande läte och Beppe satt och såg ut som ALLA barnen från Frostmofjället samtidigt.
Men det var en lagom promenad. Kände mig nöjd. Tillräckligt nöjd för att tillbakapromenaden på 6 km i uppförsbacke skulle kännas lätt oöverstigelig vid blotta tanken...herrgud, hur fasiken skulle den gå till? Såg mig själv ligga utsmetad över trottoaren halvvägs hem och inte orka röra mig en meter till, medan barnen långsamt svalt ihjäl i en liten hög bredvid. Hur tänkte jag egentligen när jag glatt hade promenerat vidare med vagn och pulka, visserligen i nerförsbacke, men bara med en vag tanke på returen? Ibland tror jag mig själv om mycket, alldeles för mycket - eller också har jag inte helt vant mig vid tanken på att jag börjar bli gammal och trött...
Det löste sig. Beppe fick vara kvar hos morbror och kusinerna, vilket gjorde att jag i alla fall slapp dra pulkan med barlast 4 km extra. Gick med bara vagnen till skolan, sen fick Vilda gå halva vägen och åka ståbräda bitvis. Och hem kom vi, men jag var bra mör i kroppen. Helt färdig, om jag jag ska vara ärlig. Uppförsbacken på tillbakavägen är inte att leka med. Det lustiga är att jag skulle kunnat göra likadant idag igen, och tro att det var piece of cake...för jag tänker lik förbaskat att vadå, det är ju bara att knata på, klart man orkar det.
Nu är jag i alla fall klar med årets motion inför badsäsongen, tog allt på ett bräde, kändes som jag tappade 20 kg igår...konstigt nog ser jag ingen skillnad i spegeln. Jaja, inga fel på att bada i vassruggarna heller, där finns det rätt gott om plats. Och för att ta igen underskottet av energi med råge, så fyllde vi på med friterade räkor och friterad kyckling igår kväll...och tjuvstartade såklart lite på lördagsgodiset. Man måste väl unna sig, eller hur, va, va?
Kommentarer
Trackback
