vallingtrasket

Har glömt berätta att Vilda fick walkietalkies i julklapp, av sin morfar. Riktiga vuxendoningar, uppladdningsbara och allt, med flera kanaler. Han hade verkligen tänkt till - jag hade beklagat mig över att Vilda ofta inte går att få tag på när hon är ute och leker, hon glömmer tiden ibland och jag kan inte springa ute och leta med Hedda i släptåg. "Så nu förstår du Susanne, kan Vilda ha en med sig ut och så kan du bara anropa henne när ni ska äta"...hehe...lite agentvarning. Nästan McGyver...fast han hade nog gjort en egen walkietalkie av ett tomt russinpaket och en bajsblöja. Här kommer en text från förra året, när Heddisen var några månader bara: 


Slänga sopor är en enkel sak kan man ju tycka. Och det brukar ju inte innebära något större problem. För vanliga, normala människor. Sen kan det ju gå till på andra sätt ibland. För vissa andra. Inga namn.

Mamman har bebis i bärsele på magen, 3-åring i ena handen och sopor i den andra. Låser upp soprum, knallar in och sopsorterar, 3-åring hjälper till.

Dörren till soprummet blåser igen. Mamman sorterar klart, går till dörren, vrider på låsvredet...som snurrar runt. Och runt. Och runt. Hoppsan. Inlåsta. I ett stinkande sophus.

3-åring: Ska vi inte gå mamma?

Mamman: Jodå, vi måste bara försöka få upp dörren. Vi har liksom blivit lite inlåsta förstår du.

3-åring: Kommer vi inte ut nu? Måste vi bo här nu?

Mamman: Jodå, snart lilla gubben, ingen fara.

Mamman fortsätter försöka forcera dörren, förgäves. Trycker näsan mot rutan i dörren för att se om det finns andra människor ute på gården. Tomt. Ringa in till grannen! Ja just. Som om den här mamman plockar med sig mobilen när hon ska slänga soporna.

Mamman sonderar terrängen. Fönster finns. Smala, liggande fönster uppe vid taket. Snabbt överslag. Kanske kan ta sig ut. Men inte med bebis på magen. Var lägger man en bebis i ett soprum? Jo, man tar ett redigt gäng kompostpåsar, brer ut på golvet, lägger sin jacka ovanpå, kopplar loss sovande bebis, lägger ner nu vaken skrikande bebis på golvet, säger åt storebror att hålla bebis i handen. Mamman klättrar upp på soptunna, klättrar ner igen för att flytta bebis längre bort utifall soptunna välter. Mamman klättrar upp igen. 3-åring agerar hejaklack och skriker "HEJA MAMMA" med sina lungors fulla kraft. Mamman öppnar fönstret, som nu ser ännu smalare ut , får en snabb vision av sig själv fastkilad halvvägs ut, småpratandes med brandkåren medan de sågar loss henne.

Mamman håller andan och pressar sig ut och försöker vända sig halvvägs ner när hon hoppar de två metrarna ner till marken. Klämmer armen illa i fönstret men lyckas med konststycket att landa på fötterna. Pulsen dundrar nu på i ungefär 200. Mamman skyndar sig att trycka nyckeln i dörren för att låsa upp, plötslig skräck, tänk om dörren inte går att låsa upp utifrån helller nu - "Bebis och 3-åring lämnades ensamma inlåsta i soprum!" - tidningrubrik.
Jo! Dörren går upp, mamman springer in för att lyfta upp nu förtvivlad bebis. 3-åring tittar storögt förundrat rakt på mamman.

3-åring: MAMMA!!! Du klarade det! Min mamma!

Mamman levde på sin sons beundran i flera dagar. Hela armen skiftade i blått. Men vad gjorde det. Hon var en hjälte. Hon var McGyver.

Sånt här hände aldrig på den gamla goda tiden, när det satt ett sopnedkast på utsidan av sophuset. Då kunde det ju å andra sidan hända att vissa mammor gick ut för att slänga soporna på väg till bilen, med bilnycklarna i handen, och när det mamman trodde var soppåsen är på väg halvvägs ner i sopnedkastet så ser mamman plötsligt att det är just soppåsen hon håller kvar i den andra handen och inte bilnycklarna. Till mammans försvar måste sägas att detta hände kl 6 en morgon efter 3 timmars sömn. Men det är bara något jag hört, vet inte vem det handlar om.

Tack vaktmästarn! Du är underbart fantastisk som rycker ut akut för att leta bilnycklar....