En stund av magi
Tystnaden har lägrat sig. Trots att barnafadern är hänvisad till SJ's goda vilja när det gäller att transportera de små liven till sitt hem, och trots det årliga, alltid så överraskande, "snökaoset" som alltid ställer till det för tågbolaget - så kom de iväg igår som planerat. Så nu är det tyst. Och tomt. Och här sitter jag och en 2-åring med ett Wii-spel och en massa ledig tid. 2-åringar är sådär på att spela Wii kan jag säga. De suger på bowling, ärligt talat. Så vi skippar Wii och drar till badhuset idag, det är planen i alla fall.
Julhelgen. Mamma här på julafton, storebror och hans lilla kille tittade förbi på fika på förmiddagen. Storebror återvände dessutom i skepnad av Tomten framåt kvällningen - eftersom Vilda var övertygad om att det var han som var den riktiga tomten förra året (otroliga skådespelarinsatser), så gjorde vi ett försök i år igen. Vilda är den enda i sin klass, förutom Herman, som fortfarande tror på Tomten. Hon säger det med viss stolthet i rösten, och med en ton som låter påskina att hon vet något som alla de andra inte vet - som att de missat en riktigt stor hemlighet. Vem vill ta bort den magin ur ett flickhjärta?
Så vi försökte upprepa framgångarna med brorsans skådespelartalanger från förra året...samma dräkt, samma knasdialekt, samma repliker "ja måst törk renskiten från skourna"...men icke...ett år klokare, ett år längre från barnfantasier, ett kliv längre från det magiska. Vilda teaterviskade direkt Tomten klev in genom dörren "Mamma! Det är ju Peter!"...sen granskade hon honom noggrannt genom hela showen. Eloge till henne, hon sa inte ett ord för att avslöja spektaklet för Beppe och Hedda. Vi hade en riktigt mysig julhelg...vi spelade Wii tills vi fick ont i armarana...i svartvitt eftersom vår gamla TV vägrade samarbeta - rättades dock till efter inköp av en scartadapter. Men det säger en del om barnens förväntningar...de tyckte det var fantastiskt att spela, trots svartvitt - och oh, så fantastiskt det blev sen i färg!
Varför är det så att vi lurar i våra barn fantasier som Tomten för att skapa magi i deras tillvaro? Barns tillvaro är ju egentligen redan full av magi...är det så att det är vi vuxna som längtar magi och fantasi...att vi saknar den tilltro vi hade som barn, på att livet glittrar, skiner och är magiskt i sig självt? Att känna att dagarna öppnar sig som stora oskrivna fält, att varje sekund kan leda till något fantastiskt. Att vi är kapabla till precis vad som helst. Att nuet och vi själva vibrerar av liv.
Det är ju det som är magin. Inte en rödklädd farbror som kommer en gång om året och delar ut lite kommersiellt skit. Lögnen som hela vuxenvärlden konspirerar om för att hålla hemlig...filmer, sagor, sånger...allt görs för att upprätthålla myten.
Ungefär som med kärlek. Allt görs för att upprätthålla myten om den perfekta kärleken också, den magiska, filmiska kärleken. Hur många sånger, filmer och sagor blåser inte upp den bilden? Så långt från det som egentligen är kärlek...om det nu finns en patentförklaring på ordet. Och ju mer magiskt det framställs, desto gråare ter sig vardagen...fast den egentligen är det mest magiska vi har. Om man klarar av att skaka av sig tron på det där magiska som finns därborta någonstans, ogripbart.
Vi sitter här. Hedda och jag. Diskbänken svämmar över av disk. Diskmaskinen full av ren disk. Tvättkorgen full av lorttvätt, tumlaren full av ren (inte Rudolf). Obäddade sängar. Köksbordet fullt av Play-doh. Golvet fullt av tappade godisar, paketpappersbitar, smulor. Jag får nog ta lite hjälp av Heddaliten och börja leta lite i högarna efter det magiska. Vi packar nog en väska och drar till badhuset...ska titta henne i ögonen, lyssna till hennes skratt och försöka skönja det magiska därinne...har jag tur smittar det av sig. En liten stund. Jag vet ju att det finns där.
Julhelgen. Mamma här på julafton, storebror och hans lilla kille tittade förbi på fika på förmiddagen. Storebror återvände dessutom i skepnad av Tomten framåt kvällningen - eftersom Vilda var övertygad om att det var han som var den riktiga tomten förra året (otroliga skådespelarinsatser), så gjorde vi ett försök i år igen. Vilda är den enda i sin klass, förutom Herman, som fortfarande tror på Tomten. Hon säger det med viss stolthet i rösten, och med en ton som låter påskina att hon vet något som alla de andra inte vet - som att de missat en riktigt stor hemlighet. Vem vill ta bort den magin ur ett flickhjärta?
Så vi försökte upprepa framgångarna med brorsans skådespelartalanger från förra året...samma dräkt, samma knasdialekt, samma repliker "ja måst törk renskiten från skourna"...men icke...ett år klokare, ett år längre från barnfantasier, ett kliv längre från det magiska. Vilda teaterviskade direkt Tomten klev in genom dörren "Mamma! Det är ju Peter!"...sen granskade hon honom noggrannt genom hela showen. Eloge till henne, hon sa inte ett ord för att avslöja spektaklet för Beppe och Hedda. Vi hade en riktigt mysig julhelg...vi spelade Wii tills vi fick ont i armarana...i svartvitt eftersom vår gamla TV vägrade samarbeta - rättades dock till efter inköp av en scartadapter. Men det säger en del om barnens förväntningar...de tyckte det var fantastiskt att spela, trots svartvitt - och oh, så fantastiskt det blev sen i färg!
Varför är det så att vi lurar i våra barn fantasier som Tomten för att skapa magi i deras tillvaro? Barns tillvaro är ju egentligen redan full av magi...är det så att det är vi vuxna som längtar magi och fantasi...att vi saknar den tilltro vi hade som barn, på att livet glittrar, skiner och är magiskt i sig självt? Att känna att dagarna öppnar sig som stora oskrivna fält, att varje sekund kan leda till något fantastiskt. Att vi är kapabla till precis vad som helst. Att nuet och vi själva vibrerar av liv.
Det är ju det som är magin. Inte en rödklädd farbror som kommer en gång om året och delar ut lite kommersiellt skit. Lögnen som hela vuxenvärlden konspirerar om för att hålla hemlig...filmer, sagor, sånger...allt görs för att upprätthålla myten.
Ungefär som med kärlek. Allt görs för att upprätthålla myten om den perfekta kärleken också, den magiska, filmiska kärleken. Hur många sånger, filmer och sagor blåser inte upp den bilden? Så långt från det som egentligen är kärlek...om det nu finns en patentförklaring på ordet. Och ju mer magiskt det framställs, desto gråare ter sig vardagen...fast den egentligen är det mest magiska vi har. Om man klarar av att skaka av sig tron på det där magiska som finns därborta någonstans, ogripbart.
Vi sitter här. Hedda och jag. Diskbänken svämmar över av disk. Diskmaskinen full av ren disk. Tvättkorgen full av lorttvätt, tumlaren full av ren (inte Rudolf). Obäddade sängar. Köksbordet fullt av Play-doh. Golvet fullt av tappade godisar, paketpappersbitar, smulor. Jag får nog ta lite hjälp av Heddaliten och börja leta lite i högarna efter det magiska. Vi packar nog en väska och drar till badhuset...ska titta henne i ögonen, lyssna till hennes skratt och försöka skönja det magiska därinne...har jag tur smittar det av sig. En liten stund. Jag vet ju att det finns där.
Kommentarer
Trackback
