vallingtrasket

Sådärja. Nu har vi ställt in den. Granen. Den falska. Jag gav upp för ett par år sen, åka iväg och noggrannt leta efter den finaste, mest perfekta ädelgranen, frakta hem den med 3 ungar och barnvagn i släptåg, yxa till den för att få ner den i foten...och så dammsuga barr i ett halvår. De är vackra, de luktar gott, men nej...nu kör vi fejk. Undrar om det är så det känns för grabbs som gillar silikon med? Det kanske helt enkelt är lättare att greppa ett stadigt tag om ett par som liksom inte sladdrar iväg åt alla håll. Det är liksom lättare att få till styrseln och formen på en fejkgran med, om man gillar symmetriskt. Alla grenar lika långa och lika yviga/oyviga, inga luckor nånstans. 

Julpyntandet av granen är också färdigt, alla 1493 föremålen på plats. Uppkastat i klasar av barnen. Det är jul. Vackert? Nej...men det är jul. Och lite mysigt. Mamman sätter upp belysningen, glittret och stjärnan. Och de få sköra saker som fortfarande är hela. Alla två. Sen är det fritt fram för buset. Ligisterna. Beppe lyckades med konsstycket att hänga 23 föremål på en och samma gren i år. Jag tror kanske att jag ska låta honom ta över planerandet av garderober och förvaring. Estet...nej. Men en sann logistiker i vardande.

I morse skulle vi till kyrkan och titta på miniorernas lussetåg, vi hade Vildas bästis Frida här och tjejerna skulle hämtas av Fridas mamma före 9, för att förbereda i kyrkan. Vi ställer liksom aldrig klockor här hemma, eftersom vår egen lilla Hedda-tupp galer mellan 4 o 5 varje morgon. Men idag tyckte hon det var lämpligt att slå upp sina blå strax före 8. Det är nog den märkligaste känsla jag känt på länge. Att vakna på morgonen istället för på natten. Till på köpet somnade jag i soffan strax efter tio igår kväll, vaknade och lade mig i sängen vid midnatt. Ni förstår själv, jag har nog sovit ikapp 3 års sömnbrist på en natt. Nu står jag mig till pensionen.

I alla fall blev det lite lätt panikkänsla innan vi hann iväg i morse...men så jädrans duktiga de var! På tre övningstillfällen hade de fått in alla texter, de stod lugnt och stilla och sjöng av hjärtans lust...och med ett drag av allvar som aldrig funnits förut. De börjar bli stora. På gott och ont. De är så fina. Beppe frågade högt och tydligt vem snubben var som hängde framme i taket med armarna rakt ut. Jesus, svarade jag. Jaha..är han en gud mamma? Njääe...inte riktigt.

Dax att ta Jesus och Gud-snacket med honom. Det är fan svårare än att prata om blommor och bin - där vet man ju hur allt går till, det är hur enkelt som helst att förklara. Men det är svårare att förklara för ett barn när det handlar om vad man vill tro själv...där det inte finns några sanningar. Där allt handlar om vad man vill känna i sitt eget hjärta. Jag kan liksom inte säga ja, om han frågar om han fanns på riktigt. Eller om Gud finns. Jag vet vad jag tror...och inte ens det alla gånger.

Jag tror...att jag tror på kärleken. Och att vi alla är en del av Gud - Kärleken - Energin...kalla den vad som helst. Den finns i oss alla oavsett om vi varken ser den eller känner den. Vi lever i en dimmig tillvaro, där andra värden fått ta alltför stor del av vår sinnesnärvaro, men vid vissa tillfällen i livet strömmar den energin rakt igenom en. Den gudomliga. När man öppnar hjärtat. Och när man känner att den kommer i samklang och finner någon annans energi, när man hamnar i samklang - då vet man vad livet är. Där i kärnan. Det är ju liksom det, som är liv. 

Men det har ju väldigt lite med kyrkan att göra egentligen. Eller kanske inte - för en del människor finns den energin i gemenskapen där. Men farbror Gud...och hans enfödde son...det är sagor för mig. Kanske en omskrivning av energin. Jag tror helt enkelt att jag gör det enkelt för mig och berättar det som en saga för Beppe. Så kan han välja att tro på vad han vill.