Detta med pappor. Och detta med pappor och döttrar

Ja, fikadejten ja. Det finns ytterligare en aspekt på den. Hedda the Hun var ju naturligtvis med...jag hade räknat ut så fint att hon skulle få somna senare än vanligt, i bilen på väg in till stan, för att sen sova vidare sina 2 timmar i vagnen inne på fiket...så att Caisa och jag kunde sitta i lugn och ro och prata. Haha. Hahaha. Att jag efter 3 barn fortfarande kan hysa sådana förhoppningar som att det går att förvänta sig något när barn är inblandade. Naivt! Sååå naivt. Korkat. Efter en halvtimme slog hon upp sina blå och var vaken redan innan Caisa klev in på fiket...

Bulle och festis lyckades fängsla fröken i 5 minuter...sen rusade hon, fram och tillbaka inne på fiket, ställde sig och stirrade ut ett antal gäster...framför allt män. Hon har fattat att det är något, det här med pappor - och har nu börjat kalla alla män för pappa. Så glatt närmade hon sig det största killgänget på fiket, några män i tidiga 40 (det är tydligen just den åldersgruppen som lockar mest) och brände av leende på leende med värsta glittret i ögonen. Snackade oavbrutet, lyckades klämma in ett pappa här och där, dreglade och gjorde pruttljud - hon körde hela charmregistret. De trodde säkert att jag tränat henne att leta efter en ny pappa...jag hade fullt upp med att springa fram och tillbaka och hindra henne från att smita ut varje gång någon öppnade dörren. Och jag lovar och svär...jag är INTE ute efter att skaffa en ny pappa! Jag hade ju för fan ett helvete att bli av med den gamla, det tog mig nio år! Moahahaha. Humor. När den är som bäst.

Hennes morfar är förresten här ett par dagar. Han har kommit för att fixa lite med bilen och besiktiga den (den gick igenom, wohooo!!!).
Pappa och jag spelar ett litet spel som kallas "Susanne låtsas som hon inte kan fylla på kylarvätska, spolarvätska och kolla lufttrycket själv, för då kan pappa göra det och känner sig nyttig". Han ÄR nyttig, varje liten sak jag slipper göra är till stor hjälp. Men han vet egentligen att jag fixar det, jag skötte bilen de nio åren med barnens pappa, allt från påfyllningar till lättare reparationer. Men det förtränger vi båda två, det är skönt att vara selektivt dement. Pappa får förklara tydligt och många gånger vad han gjort med bilen denna gång, och så förklara för mig hur jag ska göra nästa gång. Det är en winwin-situation. Ett bra spel, annars är jag inte så förtjust i spel människor emellan. I alla fall, Hedda kallar t o m morfar för pappa. Hon lägger huvudet på sned, spänner ögonen i sin morfar, sträcker ut handen och säger:

- Pappa! Kåååma!

Och det är inte morfars tillstånd hon pratar om, utan det betyder att hon vill att morfar ska komma och leka med henne. För er som inte förstod. 

Kommentarer
Postat av: Annso

Lill-Skruttan.......

2010-04-07 @ 14:12:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0