Förnöjsamhet, ett underskattat tillstånd

Det är väl ingen konst att få ihop tillvaron som ensamstående med tre ungar när man jobbar...va fan, de får ju både frukost och lunch borta, vilken lyx att bara behöva sno ihop käk en gång om dan.... och inte är de hemma och skitar ner lika mycket heller, så städningen är ju gjord på en pisskvart. Vad är det alla gnäller om, livspussel hit och dit? Hä. Det ska bli intressant att se hur vi faktiskt får ihop allt, utan att det blir för sena kvällar...men jag har hopp om livet. 

Om jag lyckas få 3 någorlunda mätta barn i sängen före åtta på kvällen, åtminstone så pass rena att lakanen inte blir kolsvarta, gärna med tänderna borstade och med ett ombyte rena kläder att ha till morgonen efter - då är jag hur nöjd som helst. Allt annat är en bonus. Idag lyckades vi storhandla allihopa utan att undertecknad började skrika och skälla inne på affären. OCH fika på konditorit, under ordnade former - ALLA satt vackert på sina platser under hela fikastunden. Fantastiskt. Det finns en gud. Sen att jag fick springa runt hela jäkla gården och leta efter Beppe, samt släpa hem honom skrikandes när det var dax att gå in för kvällen...och bråka med Vilda om läxan idag igen (inte hennes fel den här gången, hennes mamma hade lyckats slänga läxpappret...) är sånt vi kan stoppa längst bak i garderoben och glömma bort. 

Det spirar och det gror, både i mig och utanför. Och det är så grymt, grymt skönt...att slippa bråka om de förbannade vinterkläderna på mornarna. För småbarnsföräldrar har det inte ett dugg att göra med ljuset att man känner sig piggare på våren, det är enbart det faktum att man slipper kränga på alla ungar overaller, vantar, mössor, fleeceställ, stövlar, kragar...7 gånger om dan, som lättar trycket över bröstet... det är säkert!

Jag tycker om min tillvaro. Jag skulle inte byta ut den för allt smör i Småland. Kanske lite förbättringar här och där, men det är ett vackert liv. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0