Trapped

Gaaaah. Nu har vi praktiskt taget varit inlåsta med varandra i snart 4 dygn. Hedda sjuk sen i onsdags morse och Vilda sjuknade i torsdags kväll, och så fredag och lördag har vi trampat på, i, över och under varandra här hemma. Gått varandra på nerverna...den som trampat mest är Beppe, helt spattig, vägrat gått ut ensam, HAN har minsann OCKSÅ varit sjuk, känn mamma, jag ÄR varm i pannan...mamma, jag NÖS två gånger!

Idag kastade jag iväg honom på kalas ett par timmar, men det hjälpte föga mot myrorna i kroppen. Det hade nog gjort oss alla mer nytta om JAG hade gått på kalas istället. Och de två andra har börjat pigga på sig så pass att de klarar av att bråka med varandra, skrika och springa runt mellan varven. Det borde vara absolut totalförbjudet för en förälder att ensam spendera 4 dygn i sträck med sina barn inomhus. Det KAN inte vara lagligt. Det går emot alla mänskliga rättigheter...för barnens del mest. Idag har jag varit som en rytande björnhona så fort det blivit minsta kiv, mina öron har krullat sig vid varje gnäll, gnöl och grin, stora eksem har slagit upp vid första tendenserna till bråk barnen emellan (kanske inte det sista är riktigt sant, men det KUNDE ha varit så)...de har knappt fått rört sig här hemma, för alla ljud och rörelser har fortplantat sig i mina öron och min kropp och känts enorma. 

Beppe och Hedda har varit absolut värst. Han kan inte låta henne vara, han är grönjävlig på henne t o m när hon är sjuk. Bara små, små grejer, petar på henne när hon inte vill, sätter sig på hennes plats...småretas. Och hon illvrålar, direkt. Idag hade jag lätt kunnat lämnat över hela klabbet till deras pappa, struntat totalt i att Hedda inte känner honom, bara det hade blivit lite lugnt här. En månad eller två....Det kan bero lite på att det inte har blivit mer än några futtiga timmars sömn, en enstaka här och där - Hedda har muppat sig hela nätterna nu när hon varit sjuk. Dels haft jobbigt med andningen, hosta...men sen bara fått för sig att vi ska gå upp, vid 3-4...och gallskrikit tills vi kommit ur sängen och ner. I natt sov jag mellan kl 2 och 4...och då vaknade Hedda två svängar under de två timmarna.

Hur tar man sig igenom en hel dag utan sömn efter det, med tre galenpannor som klättrar på väggarna? Knappt. Man gör det knappt. Och man gör det inte som en bra mamma. Inte ens en halvbra hade jag kvalat in som idag. En dassig. Idag har jag varit en riktigt usel mamma. Efter att Hedda för tredje gången på en kort stund slitit tag i Beppes hår och fått honom att illvråla så det skar i öronen, och hon sög sig fast ännu hårdare, så gick det på ren instinkt, jag daskade till hennes fingrar med mina innan jag ens hann tänka, för att få henne att släppa. Ågren. Den som blev mest ledsen var Beppe....Man får inte slå små barn mamma! Jag vet. Jag vet Beppe. Det kändes i hela mig. Hedda blev mest förvånad, hon hade ju fått dra honom i håret flera gånger, vadå? Utan sömn och med hård press under lång tid, så tappar man det ibland. Det får man inte. Men det får en att vakna till och ruska på sig. Att det kan gå så fort att ramla ner och tangera den där gränsen man inte vill vara i närheten av. Otäckt.

Men det har varit ljuva stunder mitt i eländet med idag. Vi har varit trötta, överaktiva och fått hysteriska fnitterattacker för helt menlösa saker titt som tätt. Mitt i skället och bråket har vi abrupt kommit av oss och fnittrat oss fördärvade. För ett larvigt ord eller en ful min. Riktiga småflicksfnitter. Vilda och jag har känts nära, nära. Närmre än på väldigt länge, och det känns innerligt skönt i mammahjärtat. Det är Beppe och jag som har vassa kanter just nu...tror han är i en period då han egentligen skulle ha behövt en tight relation med sin pappa. Han har varit mammas kille hela tiden, men nu fjärmar han sig och söker likheter. Lilla, stora Beppe. 

Och Hedda. Lilla, kaxiga, finaste Heddan. Hon bara fortsätter hänga på, i alla lägen och alla situationer. Och finner sin trygghet i allt. Hon är den av de tre som har störst tillit till sakers tillstånd och som verkligen, verkligen tar för givet att hon är älskad. Så som alla barn borde kunna känna, genom hela sin uppväxt. 

Det är tufft ibland, att inse att hur mycket man än försöker sitt bästa, så kommer man på ett eller annat sätt ge sina barn spår som sitter kvar. Det är bara att hoppas att den kärlek man ger blir en tillräckligt mjuk bädd för de små vassa minnena att landa i - så de inte skaver alltför mycket genom livet.     

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0