Ickebitterfitta
Sjukling hemma. Liten, ynklig, rosslig, febrig och hostig liten Hedda. Pang bom igår morse, vi hade t o m gjort oss iordning för att sticka iväg, jag var uppbokad på jobb resten av den här veckan. Tyckte hon kändes varm när vi vaknade, kollade med örontempen, nej, ingen feber. Så vi körde hela morgonracet, sen precis när vi skulle sticka så tyckte jag hon inte såg pigg ut alls. Fram med rumpstickan och visst - 38,5 i feber. Tur jag inte slängde in henne på dagis. Vi blev ändå tvungna att ta oss iväg, Vilda skulle ju till skolan ändå. I natt har hon varit ansträngd i andningen och i morse spydde hon upp både nattens och morgonens välling över hela sig, sittpuffen, golvet...hon var dränkt i uppspydd välling och slem...och storgrät. Funderar på om vi lär ta oss iväg och kolla upp henne - har fortfarande förra årets lunginflammation i färskt minne, fy fasiken vad sjuk hon var då. Då var jag rädd. Idag slipper vi ta oss iväg till skolan, våra snälla grannar erbjöd sig att både lämna och hämta Vilda på skolan! Ska nog ändå gå med Beppe till dagis, han behöver lite kompisar idag - och så om vi måste ta oss iväg till vårdcentralen.
Förra året ja. Det är ganska precis ett år sen Hedda var som sjukast...och så mycket som hänt i mig och med oss sen dess. Då hade jag fortfarande en förhoppning om och en övertygelse om att hennes pappa skulle vara delaktig på lika villkor. Så naivt. Nu är jag tillfreds med sakers tillstånd, för jag vet i mig själv att jag inte skulle kunnat gjort något annorlunda. Jag har inte kompromissat med hennes väl och ve, utan gått helt på vad jag i hjärtat tror är det bästa för henne. Hennes pappa kommer inte kunna säga detsamma, om han någon gång rannsakar sig själv, men det är hans bekymmer. Det som är skönt, är att inget han gör numera, startar minsta tendens till bitterfitte-reaktion hos mig. Jag tror att jag till slut med mitt väsen förstått, att det han gör eller väljer att inte göra, som rör våra barn - det är bara, bara hans bekymmer (så länge det inte utgör en fara för barnen såklart). Det enda jag kan göra, är att göra det bästa jag kan som mamma. Papperiet får han fixa själv, ingen kan fixa det åt honom eller förklara vad det går ut på. Det måste komma från hjärtat.
Den största skillnaden nu mot då är att jag inte förväntar mig något av barnens pappa, jag räknar inte in honom om det krisar med barnen eller när det verkligen gäller. Jag har dessutom lärt mig att ta emot hjälp av andra, frågar grannen om de kan hjälpa till så säger ja JA TACK! istället för att säga att det går bra, det ordnar sig. Oftast i alla fall, ibland sitter gamla takterna i...
Hittade den här texten, från förra året när Hedda hade både lunginflammation och öroninflammation:
Bitterfitta
Ibland fräser jag åt barnens pappa. Då blir han sur. Såklart. Ingen vill ju bli fräst åt utan anledning. Som han sa i telefonen häromdan, när jag ringde och var upprörd och fräste, efter 4 dygns oavbrutet vaggande, tröstande, vakande av lunginflammationsbebis. Jag ringde och ifrågasatte om han verkligen, verkligen bryr sig om sin yngsta dotter. Att jag ifrågasatte detta grundade sig den här gången på att han visste om att hon var jättesjuk, men över huvud taget inte ringt för att kolla läget. Inte ens efter ett sms det tredje dygnet, då jag talade om att vi haft tre vakdygn, att hon fortfarande hade skyhög feber och att vi gick på knäna. Men, som han sa, det är ju ingen anledning att ringa och skälla på honom, det behöver han faktiskt inte ta. Klart han bryr sig. Vad han gör eller inte gör har ingenting med det att göra, det räcker ju såklart att säga att man bryr sig, då blir det en sanning. Undrar om Hedda förstod att hennes pappa bryr sig, när hennes mamma var så slutkörd och nära vansinnet den tredje vaknatten, att hon var SÅ nära att kasta ut henne från balkongen, eller lägga henne i sängen och dra hemifrån ett par timmar för att ens ha en chans att orka. Att bry sig om och älska en bebis, har ingenting med ord att göra, det är bara, bara handling. En bebis förstår inte ord. En bebis vill ha konkreta bevis. Som de flesta andra av oss patetiska, mänskliga varelser.
Så visst blir jag en bitterfitta mellan varven. Fast jag försöker låta bli. Men du, Heddas pappa...det har faktiskt ingenting med vår separation att göra, inte nu längre. Vi passade egentligen aldrig för varandra, vi har det bättre isär. Och det har heller inget att göra med att du har hittat kärleken igen. Det unnar jag dig av hela mitt hjärta. Blir jag bitter och fräser mellan varven, så har det enbart med barnen att göra. Det är fan inte lätt att vara ensam med bebis, speciellt inte när det krisar. Och någonstans kan jag ju tycka att det är båda föräldrarnas ansvar att se till att barnen har det bra. Men det är ju bara som jag tycker. Jag kan ju inte tvinga dig att tycka samma sak. Och jag kan heller inte tvinga dig att älska ditt barn. Det är ditt val. Jag har inget val, för inte ens om jag kunde och hade möjligheten, skulle jag någonsin välja bort henne. Där skiljer vi oss, du och jag.
Jag ska försöka. Jag ska verkligen försöka att låta bli. Att vara bitterfitta. Till och med de gånger jag anser mig berättigad. Men du...säg inte längre att du bryr dig. Visa det nästa gång istället.
Förra året ja. Det är ganska precis ett år sen Hedda var som sjukast...och så mycket som hänt i mig och med oss sen dess. Då hade jag fortfarande en förhoppning om och en övertygelse om att hennes pappa skulle vara delaktig på lika villkor. Så naivt. Nu är jag tillfreds med sakers tillstånd, för jag vet i mig själv att jag inte skulle kunnat gjort något annorlunda. Jag har inte kompromissat med hennes väl och ve, utan gått helt på vad jag i hjärtat tror är det bästa för henne. Hennes pappa kommer inte kunna säga detsamma, om han någon gång rannsakar sig själv, men det är hans bekymmer. Det som är skönt, är att inget han gör numera, startar minsta tendens till bitterfitte-reaktion hos mig. Jag tror att jag till slut med mitt väsen förstått, att det han gör eller väljer att inte göra, som rör våra barn - det är bara, bara hans bekymmer (så länge det inte utgör en fara för barnen såklart). Det enda jag kan göra, är att göra det bästa jag kan som mamma. Papperiet får han fixa själv, ingen kan fixa det åt honom eller förklara vad det går ut på. Det måste komma från hjärtat.
Den största skillnaden nu mot då är att jag inte förväntar mig något av barnens pappa, jag räknar inte in honom om det krisar med barnen eller när det verkligen gäller. Jag har dessutom lärt mig att ta emot hjälp av andra, frågar grannen om de kan hjälpa till så säger ja JA TACK! istället för att säga att det går bra, det ordnar sig. Oftast i alla fall, ibland sitter gamla takterna i...
Hittade den här texten, från förra året när Hedda hade både lunginflammation och öroninflammation:
Bitterfitta
Ibland fräser jag åt barnens pappa. Då blir han sur. Såklart. Ingen vill ju bli fräst åt utan anledning. Som han sa i telefonen häromdan, när jag ringde och var upprörd och fräste, efter 4 dygns oavbrutet vaggande, tröstande, vakande av lunginflammationsbebis. Jag ringde och ifrågasatte om han verkligen, verkligen bryr sig om sin yngsta dotter. Att jag ifrågasatte detta grundade sig den här gången på att han visste om att hon var jättesjuk, men över huvud taget inte ringt för att kolla läget. Inte ens efter ett sms det tredje dygnet, då jag talade om att vi haft tre vakdygn, att hon fortfarande hade skyhög feber och att vi gick på knäna. Men, som han sa, det är ju ingen anledning att ringa och skälla på honom, det behöver han faktiskt inte ta. Klart han bryr sig. Vad han gör eller inte gör har ingenting med det att göra, det räcker ju såklart att säga att man bryr sig, då blir det en sanning. Undrar om Hedda förstod att hennes pappa bryr sig, när hennes mamma var så slutkörd och nära vansinnet den tredje vaknatten, att hon var SÅ nära att kasta ut henne från balkongen, eller lägga henne i sängen och dra hemifrån ett par timmar för att ens ha en chans att orka. Att bry sig om och älska en bebis, har ingenting med ord att göra, det är bara, bara handling. En bebis förstår inte ord. En bebis vill ha konkreta bevis. Som de flesta andra av oss patetiska, mänskliga varelser.
Så visst blir jag en bitterfitta mellan varven. Fast jag försöker låta bli. Men du, Heddas pappa...det har faktiskt ingenting med vår separation att göra, inte nu längre. Vi passade egentligen aldrig för varandra, vi har det bättre isär. Och det har heller inget att göra med att du har hittat kärleken igen. Det unnar jag dig av hela mitt hjärta. Blir jag bitter och fräser mellan varven, så har det enbart med barnen att göra. Det är fan inte lätt att vara ensam med bebis, speciellt inte när det krisar. Och någonstans kan jag ju tycka att det är båda föräldrarnas ansvar att se till att barnen har det bra. Men det är ju bara som jag tycker. Jag kan ju inte tvinga dig att tycka samma sak. Och jag kan heller inte tvinga dig att älska ditt barn. Det är ditt val. Jag har inget val, för inte ens om jag kunde och hade möjligheten, skulle jag någonsin välja bort henne. Där skiljer vi oss, du och jag.
Jag ska försöka. Jag ska verkligen försöka att låta bli. Att vara bitterfitta. Till och med de gånger jag anser mig berättigad. Men du...säg inte längre att du bryr dig. Visa det nästa gång istället.
Kommentarer
Trackback
